Jag skäms nästan för att skriva min tid. Det känns som ni tror att jag medvetet mörkat. Men helt ärligt, jag trodde verkligen jag skulle ta det lugnt.

Med tanke på Sydkustloppet häromveckan visste jag att 1.35 inte borde vara omöjligt i teorin, men med tanke på halsen hade jag lagt ribban på 1.45, lugnt och fint.

1.35 har jag velat ta sedan 2010 då den plötsliga värmen satte stopp för mina planer. Att det skulle ske i år, med min förkylning och brist på uppladdning, fanns dock inte ens i min fantasi. Men när benen liksom bara studsade iväg kunde jag omöjligen hålla fast vid 1.45-planen. Sån är jag…

Någonstans efter milen bytte jag strategi från lugnt och fint till pb, och sen körde jag för allt vad tygen höll.

1.33.48 blev det. Här kommer den långa versionen (för er som har mycket tid över på en söndag…):

Del 1. Äventyret innan start.

På väg ut från nummerlappsutdelningen hittar jag en hemlig toalett inne i byggnaden. En riktig toalett UTAN kö. Den är så hemlig att nästan ingen har upptäckt den.

Med 30 minuter till start beslutar jag mig för att skippa bajamajaköerna och uppsöka min hemliga toalett igen. Lätt i teorin, svårt i praktiken. Hamnar vilse bland allt folk och helt plötsligt är jag inne på mässan. Med folk som slänger påsar, flaskor och broschyrer efter mig. Men hallå!???! Jag ska springa, jag vill inte ha en massa grejer. Vill bara hitta en toa. Hittar varken toa eller UTGÅNG och känner paniken smyga sig på allteftersom tiden går…

Med 20 minuter till start inser jag det omöjliga i att ställa sig i en bajamajakö. Uppsöker skogen men det finns inga träd att gömma sig bakom. Övertygar mig själv om att ingen vet vem jag är och sätter mig. Nöden har som bekant ingen lag…

Del 2. Loppet.

Sats värmer upp till EUPHORIA och jag går igång fullständigt. Benen spritter. Det är förväntan i luften. En tjej petar mig på axeln och berömmer mitt klädval!

Missar startskottet men stapplar iväg när resten av högen börjar röra på sig. Efter 300 m fastnar en sten i skon och jag får leva med ett KLONK-ljud under resten av resan.

Första km i 4:21-fart och jag konstaterar att jag nog inte är så sjuk. Försöker ändå hålla tillbaka lite.

Springer förbi lite olika band som spelar längs vägen. Viss musik triggar mig, viss musik är döden för springfeelingen. Pärleporten och Enter Sandman gör susen för trötta ben. Jazz funkar ingenstans!

Vid 10 km ser jag att jag har möjlighet att gå under 1.35 och beslutar mig för att göra ett försök. Bära eller brista.  Fortsätter i bra fart till 15-16 km då blåsorna under mina fötter börjar göra sig påminda. Så länge vägen är plan och väl-asfalterad går det bra. Minsta lutning i sidled skär som knivar i mina fötter. Minsta kullersten eller spårvagnsräls är en plåga.

Tappar fart men vill inte ge mig. Biter ihop och tuggar på. Jag ska under 1.35.

Sista kilometern är den längsta i hela mitt liv. Tror aldrig den ska ta slut men lyckligtvis gör den det. Ställer mig framför en tjej med blomspruta och låter henne spruta ner mig fullständigt.

Så glad att det höll hela vägen.

Del 3. Äventyret efter målgång

Hinner precis över mållinjen då jag inser att jag lämnat telefon och plånbok till en kompis som jag inte vet var hon befinner sig. Jag vet var jag ska träffa henne klockan 18.30, men vad hjälper det när klockan är 15.15…

Har inga pengar till mat och ingen telefon att efterlysa henne med. Inser att jag kommer att svälta ihjäl den 12 maj 2012.

Då dyker räddningen upp. Träffar Anna och hennes syster Maria i vimlet. Anna har också persat och är på strålande humör. Dessutom i kjol. (Ni börjar fatta nu, kjol är själva knepet!). Maria är med som serviceinrättning och i hennes väska finns ALLT. Maria är bättre än Skalman himself. Jag får en MER och en tunnbrödrulle med skinka och senap. Den smakar ljuvligt! Dessutom får jag låna en jacka som räddar mig från att frysa ihjäl. Vore dumt att både frysa och svälta ihjäl på samma dag.

Ur väskan fiskar hon dessutom upp två plåster så jag kan plåstra om mina blåsor. Man vill ju inte halta efter målgång, det ligger ju lite prestige i att kunna gå normalt…

Världens största tack till Maria och Anna för att ni tog hand om mig!

Knatar vidare till väskutlämningen för det börjar bli kallt nu. Jag har nummer 4002 men där 4000-väskor ska ligga är det TOMT. Inte en väska. Frågar funktionärerna som säger att de haft lite strul och att den kan ligga var som helst. Men om jag väntar tills folk har hämtat sina väskor så ligger den väl kvar någonstans…

Upplyser honom om att jag kommer att frysa ihjäl och han erbjuder mig en gratis torr t-shirt. T-SHIRT??? Jag vill ha dunjacka. Han erbjuder mig TVÅ t-shirts och jag antar att det är bättre än inget. För säkerhetsskull tittar jag vid 40000-skylten och hittar väskan där. En nolla hit eller dit liksom…

Slutet gott allting gott.

Hela resesällskapet (utom fotografen/chauffören). Nästan alla persade!

5 minuter till start. Muntorr men vid god vigör. Hittar ni mig bland skuggorna?

Inför ett lopp är jag hysteriskt rädd för vissa saker. Som att jag ska bli törstig, svälta ihjäl eller bli toanödig. Därför smådricker och småäter jag en massa för att undvika törsten och svälten. Vilket leder till att risken för toanödigheten ofrånkomligen ökar. Detta i sin tur medför att jag måste uppsöka bajamaja. Men inte för tidigt. För då kanske jag hinner bli nödig igen.

Med långa bajamajaköer är det svårt att optimera tiden för besök. Man vill inte komma fram för tidigt, men heller inte riskera att inte hinna fram.

En omöjlig ekvation. Och samma dilemma varje gång.

Utom igår. För Vårruset är mer en söndagsutflykt än ett lopp. Färdig på bajamajan 30 minuter innan start. Hade det varit Göteborgsvarvet hade jag direkt gått och ställt mig sist i kön igen…

Dessutom med vattenflaskan kvar i bilen och därmed inget att gå och sippa på. På startlinjen med mildare grad av muntorrhet. Men det spelade liksom ingen roll.

Skönt att slippa tvångstankar som omväxling.

Hur tvångstänker du?

Vädret lämnade inget övrigt att önska. 18 grader och sol. Perfekta förutsättningar för en runda runt parken och avslutande picknick.

Bajamajabesöket avverkat redan en halvtimme innan start och därmed gott om tid att bestämma mig för vilket startled jag ska ställa mig i. Man kan välja mellan SPRINGA FORT, SPRINGA, JOGGA FORT, JOGGA och STROSA. Tycker SPRINGA verkar bra. Man ska ju inte ta ihjäl sig på en onsdag…

I väntan på start. Mor och dotter (fast tvärtom) resp stretching med Suzan.

Klockan 18.30 ger sig SPRINGA FORT –gänget iväg och vi i andra led får snällt vänta fem minuter medan Peter Siepen visar sina magrutor. Står längst fram vid snöret och kommer iväg smärtfritt när andra startskottet går. Bara för att upptäcka att jag knutit skorna alldeles för löst. Inget att göra åt, kniper lite med tårna och hoppas på det bästa!

Första kilometern har jag fri väg. Springer på i mitt eget tempo och har det ganska gott. Sen kommer jag fatt de där som “springer fort”…

Per definition borde jag inte komma ifatt löpare som springer snabbare OCH dessutom har startat 5 minuter innan. Men det gör jag. Plötsligt kloggar vägen igen. Promenerande tanter med ryggsäck. Tjejer i armkrok på söndagspromenad.

MEN HALLÅ???  VARFÖR?  Jag förstår om det är svårt att avgöra om man “joggar fort” eller “springer”, men en treåring vet väl skillnad mellan “strosa” och “springa fort”.

Orkar inte reta mig. Vädret är för fint för sånt. Springer lite slalom och njuter istället av att få springa om.

Roar mig med att tänka på mitt löpsteg och tycker av bilden ovan att döma att jag lyckades komma upp lite mer än vanligt i höften. Ett litet steg för mänskligheten…

Kommer i mål på 21:45 vilket förmodligen är mitt PB på 5 km. Mest för att jag inte sprungit 5 km sedan typ 2003…  Anyway, kort var också kul. Liksom en ny upplevelse. Hann knappt blinka innan det var över och förbi. Det här får jag göra om!

Avslutar dagen med picknick i gröngräset. Fruktkusar, lax, ren-mjukost, potatissallad, morötter, cider, juice och mörk choklad. Och lite kvällssol på det.

Inte så pjåkigt på en onsdag.

Vårruset 2003 – med liten Alva i magen.

Via nätverket Bloggar om träning blev jag erbjuden en startplats i Vårruset i Malmö i kväll. Och det är med visst mått av nostalgi jag tar mig an uppgiften.

Vårruset – loppet där allt började. Året var 2003, byxorna var fladdriga och skorna hette Nike Pegasus. I magen en nästintill natta-gammal bäbis men magen hade redan börjat puta. Frisyren nämner jag inte ens.

Var livrädd inför loppet. Livrädd för att inte orka. Livrädd för att komma sist. Hade aldrig sprungit ett lopp tidigare och visste inte vad jag hade att vänta.

Efter 5 km visste jag. Att springa lopp var inte farligt. Tvärtom var känslan efteråt alldeles fantastisk.

Skulle bara hem och föda lite barn först. SEN skulle jag minsann springa mera lopp.

Och så blev det som bekant…

Säsongspremiären avklarad. I mål som femte tjej på tiden 1.37.03.

Daniel, Johan, jag och vinnaren i damklassen – Sara!

Regnigt och kallt innan start och bara tanken på att ta av mig överdragsbyxor och jacka ger mig ångest. Fryser, hoppar på stället och vill bara in i bilen igen.

Kl 12 går startskottet. Startar i gruppen som satsar på 1.45. Målsättningen är att ta det lugnt och ha en trevlig upplevelse. Sara ska också ta det lugnt. Problemet är att hennes lugnt är lite snabbare än mitt lugnt. Kilometrarna tickar kring 4:30, vissa nere på 4:19. Det känns oförskämt lätt men jag inser ändå att det här är för bra för mig. Släpper Sara vid första vätskekontrollen.

Passerar milen efter 45 minuter, precis innan själva terräng-avsnittet börjar. Här väntar grus, gräs, sand, gropar och grenar. Bitvis springer vi på stigar som rymmer max en person i bredd. Där man befinner sig i turordning, där blir man liksom kvar. Det finns ingen omkörningsfil.

Här bestämmer jag mig för att dra ner på takten, acceptera min plats i ledet och njuta av den behagliga farten. Trampar fel ett tiotal gånger på det besvärliga underlaget men det känns inget. Ser två tjejer en bit framför och tänker att jag borde ta mig förbi. Den ena flåsar högt, hon borde inte orka så länge. Den andra är senig med långlöparvader, hon blir en tuffare utmaning.

Passerar båda två precis innan gräset övergår till ren sandstrand. Sandstrand är kul i bikini och solglasögon, inte när man springer. Sjunker ner, glider hit och dit, och springer nog mer på stället än framåt.

När 3 km återstår kommer vi äntligen upp på asfalt. Underbara asfalt! Fram tills nu har jag verkligen tagit det lugnt, och planen var väl att fortsätta så de sista tre. Men…

Ser en tjej i blå tröja därframme. I mindre lopp är det roligare att jaga placeringar än att jaga tider. Hornen växer fram. Jag vill förbi. Piskar upp tempot lite och springer förbi en hel hög med trötta killar. Men det var ju inte killarna som var målet…

Trots att jag ligger i 4:24-fart tar jag inte in en meter på tjejen i den blåa tröjan. Svänger in på spurtrakan (som de inte asfalterat i år heller). Grästuvor gör en spurt omöjlig. Jag känner mig som Bambi när jag försöker ta mig fram men lyckas ändå ta mig över mållinjen utan att stå på öronen.

1.37.03 blir tiden. 20 sekunder från tjejen i den blå tröjan. 1 minut och 40 sekunder från den berömda och numera befintliga pallen…

Med tanke på min målsättning är jag nöjd att bara vara 13 sekunder långsammare än förra året. Kroppen höll. Regnet övergick i sol och en helt fantastiskt eftermiddag.

Men än har jag inte tagit av mig strumporna och kollat blåsorna. Misstänker att det är en syn jag inte vill se…

På lördag är det säsongspremiär – Sydkustloppet 21 k. I regn och motvind. I sand och, enligt senaste rapporten, över nedfallna träd.

Sist det begav sig. Med strumpeband mot löparknä och en hejdundrande hälisättning!

Mitt senaste lopp sprang jag den 20 augusti. Ett decimerat Prinsens minne. 10 km, varav sista fem i smärta. Det var spiken i kistan för mitt löparknä. Därefter väntade ett långt uppehåll. Två månader total löpvila och efter det snackade vi 10 x 1 minut löpning. Tillbaka på noll.

Jag har hela tiden sagt att jag inte ska pressa mig under våren. Inte jaga pb, inte pusha det.  Jag ska se tävlingarna som träningspass. Inte offra hela veckan innan loppet på att vila mig i form, inte offra hela veckan efter på att återhämta mig. Jag ska springa på precis som det gällde vilket träningspass som helst.

Och det var ju lätt i teorin.

Med 3 dagar till start sitter jag här och planerar min träning. Jag kan inte träna si för då får jag träningsvärk, jag kan inte träna så för då får jag stumma ben. Och kan jag anmäla mig till en långcykling på söndagen, eller är benen helt slut då?

Inne i gamla tankemönster alltså. Känner att jag triggas i gång av tävlingsmomentet. Men jag måste behärska mig. Jag ÄR inte där. Det min kondition klarar, är för mycket för mina ben och framförallt mina fötter. Jag måste bromsa mig själv och inte låta tävlingsivern ta över. Min säsong börjar i augusti. Tidigast. Nu tränar jag bara.

Fatta det nu lilla tröga hjärna.

Har lullat omkring i min jogging-bubbla ett tag, utan tillstymmelse till intervaller, fart eller strukturerade pass. Med evigheter kvar till löpsäsong och alla lopp.

Men så hände det något med tiden… Och nu är vi plötsligt där. Om 2,5 vecka drar det igång:

28 april – Sydkustloppet 21 km
5 maj – Lundaloppet eller Springtime Helsingborg (kan verkligen inte bestämma mig!)
12 maj – Göteborgsvarvet 21 km
19 maj – Kävlingerundan 10 km
2 juni – Stockholm marathon

No need to panic. Det här är bara uppvärmningen. Jag ska ta det lugnt och fint. Med enda målet att komma skadefri ut på andra sidan. Det är i november det smäller: New York marathon.

Och dit är det evigheter. På riktigt.

Springtime i Helsingborg, maj 2011.
NU kom filmen från målgången. Bättre sent än aldrig.
Här kan ni se världens lojaste spurt i världens fulaste tröja.

Sluttid 43:13. Mitt näst sista smärtfria lopp för året. Men det var jag lyckligt ovetande om då!