Orka mera! - bloggen om kost & träning

Stängt för ombyggnad!

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Sun, 25 Apr 2010 18:24:00 +0000

Bloggen kommer alldeles strax att byta kläder. Därför stänger jag ner den ett par timmar ikväll söndag. Välkommen tillbaka i morgon till en ny fräsch sida!

Skrylleloppet 10 km – the true story…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Sat, 24 Apr 2010 18:35:00 +0000

Idag har jag överträffat mig själv. Jag har gjort mos av mitt gamla rekord på milen, och det på en kuperad bana. Jag har nått mitt mål på sub 45 och inte nog med det – jag VANN hela tjottaballongen! Etta i tantklassen (35+) men med en bättre tid än tjejen som vann i den yngre generationen… Så här gick det till:

Vaknade. Åt morgongröten och klädde på mig. Ofokuserad. Kändes som vilken morgon som helst och vilken löprunda som helst. Insåg att jag inte hade slagit på tävlingsnerverna och förstod att det inte skulle bli mer en än träningsrunda i terräng. Good enough.

Lugn som en filbunke innan start

Det var trångt i starten. Eftersom tiden räknades från startskottet (och inte startlinjen) ville alla vara först. Trängsel och ett fasligt armbågande sen small startskottet. Första två kilometerna var en förskräcklig röra av människor i alla möjliga farter. Fort och sakta, tvärnita, gasa, högersvängar, vänstersvängar och lite rakt fram.

Panikrusning i starten

Första kilometern gick i 4:20 och jag kände att det här var nog lite över min förmåga. Men fortsatte ändå och hoppades på det bästa. Efter 2 km splittrades startfältet och det blev lättare att köra sitt eget lopp. Hörde min tunga andning och var hela tiden lite nervös om det verkligen skulle hålla. Visste ju att det skulle komma 2 km uppför på slutet.

Efter 4 km ser jag Linn (som jag lärde känna i Portugal). Hon ser pigg ut och jag vet att hon är snäppet vassare än jag. Ligger bakom en stund men känner sen att jag har kapacitet att köra om. Frågan är bara om jag ska våga. Linn är fjäderlätt och kommer förmodligen att flyga förbi mig i backarna sen. Velar fram och tillbaka men sätter sen foten på gasen och kör förbi. Snorandes och flåsandes harklar jag fram ett “HEJ” innan jag passerar – helt övertygad om att hon ligger hack i häl resten av loppet, och att hon kommer glida om i uppförsbackarna på slutet.

Sen knatar det på. Kilometer efter kilometer. Försöker gasa om en annan tjej men hon ger sig inte utan fight. Hon springer om mig och jag lägger mig snällt bakom.

I sista backen kroknar tjejen framför. Hon börjar göra konstiga ljud och jag ser att hon tar slut. Jag segar mig förbi och ger henne ett “kom igen vi är snart framme” på vägen.

Fortsätter på tunga ben mot målet och kliver över mållinjen på 44:15. Linns man berättar att jag är första tjej men jag tror honom inte. Han måste ha missat några. För säkerhets skull stannar vi till prisutdelningen. Och mycket riktigt – först i mål av alla tjejer, inte bara tanterna!

Tar emot ett presentkort på 500 kronor, men fattar ingenting. Hur fasen gick det här till???

Linn och jag – trea resp etta i tantklassen

Sub 45 - check

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Sat, 24 Apr 2010 12:30:00 +0000

Skryllemilen c:a 44:15...

Skrylleloppet

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Fri, 23 Apr 2010 07:53:00 +0000

I morgon springer jag här. Fråga mig egentligen inte varför. 10 km är den värsta distansen. Dessutom avslutas loppet med två km backe. Men det ska bli lite kul ändå. Har inte stått på en startlinje sen Stockholm marathon och det spritter faktiskt lite i benen.

Någon fler som ska dit?

Underklädeslyx

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Fri, 23 Apr 2010 07:31:00 +0000

Jag älskar att köpa träningskläder. Ja i alla fall dom som syns. Underkläder har länge varit underprioriterat. Jag har fortfarande kvar en sport-bh från 1996 (även om den bara används i absoluta nödfall) och i trosväg har jag alltid tränat i vanliga hederliga bomullsvarianten. Det är helt enkelt roligare att lägga pengarna på något annat…

Det började för något år sedan med att jag fick upp ögonen för STRUMPOR. Löparstrumpor. Långa, korta, tjocka, tunna. Nu är strumporna lika viktiga som övriga utrustningen, kanske till och med ännu viktigare. Jag älskar mina löpstrumpor och när det varit riktigt illa (kallt) har jag t om sovit i dem…

Sen damp det ner Craft underkläder i brevlådan. Att testa och utvärdera. En sport-bh och två par trosor.

Cool boxer/brief with mesh. Cool performance bra.

Tjaa, vad ska man säga. Enkel stilren design. Inget som sticker ut. Alla plaggen har bra passform och sitter skönt på kroppen. Sport-bh:n sitter riktigt tight mot kroppen fyller väl sin funktion – här är det inget som hoppar inte!

Känns faktiskt lite lyxigt med “riktiga” träningsunderkläder och man känner sig nästan lite proffsig. Får jag välja av trosorna så tycker jag boxern sitter skönare och det är den som kommer att hamna på favoritplatsen. Men båda transporterar bort fukten bra och känns inte alls lika blöta och svettiga som vanliga bomullstrosor. Så nu är det dags att byta ut garderoben från förra millenniet!

Tidigare tester:

Performance Run Wind tight
Warm run socks
Underställströja Pro Zero Extreme
Zip pullover with bodymapping
Cykelbyxa Craft Active short
Performance Light Jacket

Om jag vore Stockholmare…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Thu, 22 Apr 2010 19:42:00 +0000

… så hade jag anmält mig till det här. Men det är jag ju inte. Så jag får snällt stanna hemma när alla andra går på löparkväll. Men vad är väl en bal på slottet?

Resultat från fälttestet…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Thu, 22 Apr 2010 06:28:00 +0000

Har ju glömt rapportera resultatet från fälttestet förra torsdagen:

Sträcka	Tid	Puls	Borg	Laktat	Kommentar
1 km	5:27	135-140	11	1,6
1 km	4:44	155	14-15	2,7	Gbg-varvfart
1 km	4:20	168	16,5	5,1	Miltempo
1 km	3:57	175 (170)	19	7,4	Högsta fart
300 m				7,6	Spurt

Som ni ser kommer jag inte upp i några högre laktatvärden. Att jämföra med Fredrik som landade någonstans på 15. Anledningen är att jag har mycket långsamma muskelfibrer som inte producerar mjölksyra i samma utsträckning som de snabba. De långsamma muskelfibrerna är, precis som det låter, långsamma… dvs jag har större förutsättningar att bli bra på längre distanser än korta snabba. Precis som väntat!

Jag har överkapacitet i hjärtat i förhållande till min löphastighet. Resultatet på Åstrands submaxtest var “grymt” och visar på ett mycket stort och starkt hjärta. Ett testvärde på 77 är världselit för kvinnor och även om submaxtest inte är helt tillförlitliga (visade visst 10 enheter för mycket på honom själv jämfört med när man mäter utandningsluften) så har jag god marginal ner till de 48 som är gränsen för “mycket högt”.

För att bättra på uthålligheten ytterligare är det distans, snabbdistans och tröskelintervaller som ska tränas. Dessutom korta intervaller med mycket vila (där varje intervall ges fokus på teknik), samt spänst och explosivitetsträning för att bättre på teknik och löpekonomi.

Summa summarum. Resultatet var väldigt väntat. Men det känns skönt att ha svart på vitt, att det är sån här jag är. Så får coachen också sin förklaring till att mina korta intervaller inte är så snabba…

Det firar jag med en ny cykel!

Shit, nu måste man vara snygg också…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Wed, 21 Apr 2010 05:45:00 +0000

Göteborgsvarvet sätter upp kameror längs vägen och visar loppet live på webb-tv . Du blir förvarnad innan “din” löpare närmar sig en kamera så du hinner spärra upp ögonen lite extra.

In med magen, upp med hakan. Snygg armföring och le! Det blir förmodligen jobbigare än själva löpningen… Läs mer här.

Bild från förra året… glömde det där med att le…

Naturfenomen…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Tue, 20 Apr 2010 12:19:00 +0000

Det finns två naturfenomen som pågår i detta nu. Det ena är en vulkan som nog ingen missat. Det andra är inte lika känt, men nästan lika konstigt:

DET ÄR VINDSTILLA I SKÅNE!

Sprang ett underbart långpass utan blåst i öronen. Det är helt fantastiskt hur stilla allting blir när det inte blåser. Bara jag och mina andetag. Och ljudet av mina steg. Meter för meter. Kilometer efter kilometer.

Vid 19 kilometer slog någon på turbon. Jag kände mig lätt, snabb och oövervinnerlig. Jag bestämde mig för att springa de tre sista kilometrarna med stil. Lyfte höften, drog in armbågarna och lyfte blicken. Sista två km uppförsbacke. Inga problem, bara uppåt och framåt. Stark, seg och lätt.

Löpning när den är som bäst.

En annan härlig löptur – Nice april 2010

Skadeglädje…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Tue, 20 Apr 2010 07:50:00 +0000

Fredrik ville köra lite core-träning igår, men fick testa lite Mamma Bootcamp hemma på vardagsrumsgolvet istället. Så här gick det:

Och idag har han ont både här och där. Mohahahahaha!!!

Saker jag aldrig skulle köpa…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Mon, 19 Apr 2010 11:20:00 +0000

Jag kan lägga hur mycket pengar som helst på träningsprylar och träningssaker men det finns saker jag ALDRIG skulle köpa! En av dem är ett PROMENADBAND…

Det hjälper inte att det är rosa, jag vill ändå inte ha!

Jag kan verkligen inte hitta syftet med det! Löpband ok, det funkar när det är halkigt ute och man inte vill stå på öronen. Gå kan man oftast göra även om det är halt. I annonsen ser jag en käck bild på Susanne Lanefeldt och kan inte bestämma om detta är positivt eller i själva verket påverkar mig åt andra hållet… troligen är det så.

Hon har en lysande förklaring till varför småbarnsföräldrar behöver ett promenadband:

“…mammor i synnerhet som blir låsta till hemmet under vissa perioder när barnen är små. Då måste bandet vara perfekt!”

Vad hände med regelrätta promenader utomhus? I vårsol… Eller Mamma Bootcamp? På tal om det är vi igång igen. Premiär ute idag!!! Så fick jag det sagt också…

Backar is the shit

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Sun, 18 Apr 2010 11:31:00 +0000

Andra backpasset på tre dagar. Jag börjar känna mig som en bergsget. Eller nått. 450 höjdmeter blev det idag, när löpgruppen intog St Hans.

Backar är faktiskt rätt underbara. Pulsen slår i taket utan att benen behöver jobba så himla fort. Fullt ös i ett behagligt tempo liksom. Mera backar till folket. Fast det känns som jag bor i fel landsände…

Återhämtningsmat!

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Sat, 17 Apr 2010 10:36:00 +0000

‘

Gainomax i all ära, men dagens återhämtningsmat var hästlängder godare. Mango Sticky rice – perfekt efter 5 mil landsvägscykling. Benen kändes piggare än tuppen på den efterföljande spinningen!

Att förbereda sig…

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Fri, 16 Apr 2010 11:15:00 +0000

Min mamma är lärare. När jag var liten gick hon alltid undan en stund på kvällen för att “förbereda morgondagen”. Då satt hon och bläddrade i läroböckerna och skrev…

När jag förbereder min morgondag går det inte riktigt till på det viset. Jag ska nämligen förbereda ett backpass på St Hans backar inför löpgruppen på söndag - och det gör man ju inte precis vid skrivbordet. Så alldeles strax åker skorna på. Sen får vi se om jag kommer ihåg alla svängar och krokar för att få ut maximalt antal backar på så kort sträcka som möjligt. Vissa arbetsuppgifter är sannerligen roligare än andra!

Filmtajm!

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Thu, 15 Apr 2010 21:01:00 +0000

Ladda popcornen, nu blir det film!

Resultat: jag är man och en dieseldriven filbunke

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Thu, 15 Apr 2010 13:40:00 +0000

Idag har jag och Fredrik varit hos Mattias Reck för besiktning. Som uppvärmning gjorde vi varsitt Åstrands submax-test innan vi gick loss på de tuffare grejerna: Padillatest på cykel för Fredrik och fälttest löpning (tusingar) för mig. Med stick i fingret och allt.

Fredrik var först ut och klarade sig med bravur. Testvärde 66 på Åstrand. Resultatet på Padilla har vi ännu inte fått.

Sen var det min tur. Efter första försöket på Åstrand blinkade datorn FAILED. Pulsen hade varit för låg och vi fick försöka igen med ökat motstånd. När pulsen fortfarande inte ville stiga gjordes ytterligare ett försök att vrida på motståndet - men det funkade inte! Det visade sig att man inte kunde öka motståndet mer när man var tjej och Mattias fick ändra inställningarna. Nu var jag plötsligt Anders 52 kg och MAN. En liten, liten manlig räka. Men det funkade och motståndet gick äntligen att öka. Testvärde 77 och en kniv i hjärtat på den riktiga mannen i familjen…

Ombyte till löpkläder och sen ut i det fina vädret. Framför mig hade jag en uppmätt kilometerlång sträcka på asfalt. Och motvind. Motvind är mitt öde denna vår…

Första kilometern skulle springas i långpasstempo, andra i snabdistanstempo, tredje i tröskelfart och fjärde med gasen i botten. Efter varje kilometer kollades hastighet, puls och mjölksyranivå i blodet. Därefter en kilometer jogg till nästa arbete. Sist ut var en kortare sträcka ösa-ösa-fart för att pressa upp mjölksyran i skyarna. Den landade någonstans i höjd med hatthyllan….

Har ännu inte fått resultatet men slutsatsen han kunde dra direkt är att jag är en dieselmotor och ingen raket. Mina muskler består sannolikt till största delen av långsamma muskelfibrer och jag har inte förmågan att bilda jättehöga halter av mjölksyra.

Mitt hjärta är vältränat och det är inte det som begränsar mig. Snarare ska jag träna kortare intervaller i hög hastighet med bibehållen teknik. Satsa på bättre löpekonomi.

Så var kommer filbunken in? Filbunke är man visst när pulsen ligger på 66 under promenad… That’s me!

Nu väntar jag på resultaten i skriftlig form. Ska bli spännande. Återkommer med dessa resultat samt en film från mitt äventyr.

Kävlinges träningsnördar nummer 1 och 2.

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Wed, 14 Apr 2010 10:52:00 +0000

Stora dottern Amanda kom hem igår och berättade vad deras gympalärare sagt…

“Om man tränar mycket lever man längre. Det är något som Amandas mamma och pappa vet”

Jag har aldrig träffat personen i fråga, och frågade Amanda hur han visste att vi tränade. Hade hon berättat det?

MEN MAMMA!!!! DET VET JU HELA KÄVLINGE!!!!!

Testing testing

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Tue, 13 Apr 2010 09:33:00 +0000

På torsdag åker jag och Fredrik till Göteborg för att testa formen. Han testar sin på cykel medan jag testar min springandes. Tusingar it is och jag är redan nervös. Lite nervös för foten (som jag tror funkar med lite tejp) men allra mest nervös för det jobbiga. Gaaah, jag är ju seg – inte snabb. Jag är dock jättespänd på resultatet och det ska bli kul att höra vad han har att säga om min syratröskel och hur jag bäst ska lägga upp träningen framöver.

Inför detta test är jag i alla fall ordinerad två dagars vila. Det betyder att jag varken kan springa eller cykla i det här underbara vårvädret, och det smärtar ju lite. Datorarbete är vad som gäller och det görs som bekant bäst inomhus tills någon vettig människa uppfinner skärmar som går att läsa på i solsken…

Ha en underbar vårdag och spring lite för mig, ni som får!

Jag ger upp!

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Mon, 12 Apr 2010 11:15:00 +0000

Ska det aldrig ge sig? Ska jag aldrig få fortsätta mitt löpprogram utan ofrivilliga avbrott. Ska jag aldrig sluta göra illa mig eller bli förkyld?

Trampade snett på gårdagens löpgrupp. På min tiogradiga allvarlighetsskala (där 10 är kryckor) ligger jag förmodligen någonstans på mitten. Yttre fotknölen är svullen och det gör ont att gå, men det funkar.

Dagens snabbdistans är med andra ord inställd. Istället blir det cykel och en chans att beta av några mil på min evighetslånga to-do-list (150 mil) inför Vättern. På torsdag väntar tröskeltest (löpning) i Göteborg. Då bara måste jag vara hel!

Och ja - jag ljög i rubriken. Jag ger aldrig upp. Jag är envisare än varje rot i skogen, som vill stoppa min framfart. Jag är det tjurigaste som finns. Jag är snart tillbaka och då ska jag platta till den puckade roten så den får vad den förtjänar. Så akta er därute. Jag är arg.

På spa

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Sun, 11 Apr 2010 13:15:00 +0000

Igår en enda lång relax. Idag startade dagen med morgonlöpning i nyvaknat Torekov. Härliga tider!

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Fri, 09 Apr 2010 07:27:00 +0000

För dig som…

- vill springa fortare och bättre
- vill ha ett snabbare och lättare steg
- är skadederabbad och trött på de konventionella
råden med dämpade skor och ilägg
- är nyfiken på barfotalöpning
- är nyfiken på pose-tekniken
- vill kunna hitta rätt steglängd och frekvens
- vill kunna springa fortare utför och starkare uppför
- vill ha ett antal praktiska och enkla teknikövningar
- vill bli inspirerad och motiverad

Gaaah, jag svarar ja på alla punkter! Anmäld, betald och klar. I augusti smäller det. Läs mer här.

Springer man fortare i snygga kläder?

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Thu, 08 Apr 2010 16:25:00 +0000

Förut sprang jag i vad som helst och var nöjd med det. Långa pösiga byxor som fladdrade längs benen var liksom inget hinder. Så här ungefär:

Sen upptäckte jag hur mycket roligare det var att springa i snygga funktionella kläder och numera är min träningsgarderob långt mycket större än min garderob för vanliga kläder.

Idag var det dags för intervaller 6x800 m. Coach F var lite upprörd eftersom min kilometertid på korta intervaller inte skiljer sig nämnvärt från farten jag håller i 20 kilometer. Jag måste lära mig att ÖSA säger han…

Därför tog jag på mig mina racerkläder. Kan man inte vara snabb måste man i alla fall vara snygg. Och kanske springer man snabbare om man känner sig snygg, vad vet jag? Det blev dagens uppgift att undersöka.

Rosa och svart från Craft. Och med illa matchande oranga x-socks.

Så hur gick det då?

Kändes som vanligt HEMSKT. Intervaller blir inte roligare med snygga kläder. Men det gick faktiskt lite fortare än sist med bästa kilometertid på 4:02. Det är kanske bara skorna som fattas för att det ska bli roligt också…

När jag kom hem möttes jag av detta:

Nu är det tamejtusan vår.

Vill ha vill ha vill ha!

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Thu, 08 Apr 2010 08:41:00 +0000

Nike Lunar Elite + . Kanske min nästa sko…

Vila eller väder?

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Wed, 07 Apr 2010 09:47:00 +0000

Att våga vila är jätteviktigt för att nå de resultat man vill - det är jag fullständigt medveten om. Idag borde det teoretiskt vara vilodag, men det finns ett problem: solen tok-skiner därute. Det är 12 grader, vilket efter denna vargavinter nästan kan räknas som tropisk värme.

Det spritter i cykelbrallan, jag vill ut. Och det verkar ju mycket smartare att cykla idag och istället vila på fredag när det ska bli 6 grader och regn.

Det blir ju bara en liten rokad liksom. Visst får jag?

Glädjefnatt!

noreply@blogger.com (Anna (Orka mera)) — Tue, 06 Apr 2010 11:25:00 +0000

Jag har en favoritrunda. Inför förra årets Göteborgsvarv och marathon sprang jag den gång på gång. 20 härliga kilometrar. Nu var det nästan ett år sedan jag sprang den. Ett envist löparknä gjorde att jag kraschlandade som löpare och fick börja om från början. Och då menar jag BÖRJAN. Från noll.

Har inte känt mig som en löpare sen dess. Mer en i mängden. Nästan som en iformlöpare… Jag har känt mig osäker på min form, både distansmässigt och fartmässigt.

Idag testade jag min favoritrunda igen. Jag kände ett klipp i steget som jag saknat, jag kände löparglädje och jag kände mig som en duracellkanin. 20 kilometer i 4:51-fart. Det finns mer kvar att jobba med fartmässigt, jag har en bra bit kvar till förra årets tider, men jag KAN springa 20 km och jag KAN springa det hyfsat fort. Jag känner mig trygg i löpningen, jag letar inte efter onda knän längre.

Jag har återerövrat min löparindentitet. Det är nu det roliga börjar!