Efter gårdagens Body Balance blev jag grymt sugen på att yoga. Har inte blivit lika frekvent på sista tiden, men när jag kände hur skönt det vara att sträcka ut blev jag sugen.

Söndag morgon 06.25. Innan själva drevet drar igång. Underbart!

Härliga grejer! (Foto: Jane Nilsson)

Hade laddat hela morgonen för ett fyspass utomhus. Ni vet den där underbara känslan av smuts under naglarna, gräs i håret och grus i strumporna. När ens undantryckta vilda inre tar över och går bananas på en gräsmatta.

13.30 skulle det ske. Efter en förmiddag av undervisning och möten. Laddad till tänderna.

Men… mötet drog över och fyspasset blev inställt.  Det närmaste bananas jag kom var den banan jag precis åt upp. Snöpligt!

För er som undrar vad jag funderar på under ett helt vanligt långpass:

1-10 km. Uppvärmning. Mattehjärnan i full gång. 1/30 avverkat. 1/15. 10% är en fin siffra…
Utrustningen strular. Midjebältet guppar upp och ner. Rättar till i farten. En kilometer senare har samma jäkla midjebälte slitit upp tröjan ur byxorna och skapat en kall glipa på magen. Rättar till igen medan jag tänker irriterade tankar. Dessutom kissnödig. Letar lämpliga träd. PÅ EN ÅKER!!!! De enda träd som finns tillhör ett hus, där kan man ju inte sätta sig. Klättrar ner för ett stup och gör vad jag ska… med livet som insats men i alla fall i skydd från alla kråkor och bönder på åkern.

Var sugen på att slippa asfalt idag. Inte helt lätt, men lyckades ganska bra…

11-20 km. Effektivitetstid. Löser familjens logistikproblem. Löser jobbrelaterade saker. Funderar på gruppträningschemat över valborg/första maj och författar mitt blogginlägg i huvudet. Skänker en och annan tanke till mina blåsor som skriker lite.

21-30 km. Flow. Tänker inget, känner inget, bara är. Hör ljudet av mina fotisättningar som ett tam-tam-tam i bakgrunden. Dieseln är på. Jag flyter. Just love it.

Hittade denna fantastiska pryl på Kjell & Co:

LET FAT EXERCISE.

Jag ser det liksom framför mig. Gula glada fettceller som hoppar omkring som Susanne Lanefeldt, säkert klädda i både stringdräkt och amerikasockar.

Och sen… LOKAL BANTNING!

Så fram med tårtan. Med hjälp av den här mackapären kan vi frossa godsaker hela våren och ändå vara snyggast på hela stranden.

För mig som tycker stark är snyggare än smal kvarstår dock frågan om man får lokala muskler också? Så att man äntligen kan fixa de där chinsen utan att behöva styrketräna…

Så enkelt i teorin. Så svårt i praktiken:

Jag tror jag måste backa ner lite mer platt när jag springer. Är rädd att mina framfötter inte klarar 42 km utan att slamsas i bitar.

Problemet är att jag inte kommer inte ihåg hur man gör. Det känns som jag sätter i hela foten samtidigt men rykten gör gällande att jag springer ganska högt upp på framfoten.

Dessutom är det svårt att få en känsla var foten egentligen går i. Är det mitt under eller är jag fortfarande för långt fram?

Finns bara ett sätt att ta reda på.

Gör er redo för FILM-TAJM inom en snar framtid!

Jag är kär i Crafts vårkollektion. Känner mig som smågodis i alla glada färger.

Byxorna sitter mycket bättre än tidigare och så slipper vi den där “utanpå-trosan” som funnits med i senaste kollektionerna.

Tidigare har jag haft LÖPARKLÄDER och TRÄNINGSKLÄDER. Craft har per definition varit löparkläder och har därför inte fått följa med på gymmet.

Men helt plötsligt är allt så snyggt att jag inte kan hålla mig.  Eftersom löparvädret inte verkar vilja tillåta kortärmat på ett tag hälsar jag gladeligen kläderna välkomna in i värmen.

Nu är inte steget långt tills de får följa med på fest också…

Tanken på denna fick mig att uthärda sista intervallen…

Kommer ni ihåg i skolan när man skulle mäta storleken på lungorna genom att blåsa ut luft i någon mackapär. Alla andra blåste flera liter. Jag pressade ut typ två. Undrar om det är därför jag låter som en blåsbälg när jag springer…

Första intervallen. Skrämmer slag på en farbror som förvirrat vänder sig om och undrar vad som jagar honom.

Andra intervallen. Springer förbi två rökande tonåringar. Konstaterar att de också kommer att flåsa så här en dag. Utan att behöva springa intervaller för att få till det.

Tredje intervallen. Möter två tjejer från gymmet. De hälsar. Jag kraxar något ljudlöst till svar.

Fjärde intervallen. En bil står still på ett övergångsställe vid en rondell. Jag passerar på övergångsstället framför bilen. Tanten blir sur och lägger sig på tutan. Jag blir sur och ökar farten. Fast egentligen borde jag ha gjort något mer rebelliskt. Får fundera på det till nästa gång.

Fyra gånger 2000 meter. Och en återhämtningscappuccino på det.

Dagens sällskap!

Intervaller? Backe? Lugnt och skönt? Fartlek…

Ibland är det jobbigaste med löpträning att bestämma sig för vad man ska göra. Då hade det varit skönt med ett organiserat pass att gå till och bara få det serverat.

På lördagarna har vi löp-grupper på gymmet. Med färdiga pass att servera till dem som också tycker det är skönt att slippa tänka själv. Har precis knåpat ihop ett grymt skojigt pass som jag hoppas faller folket i smaken. Men sen tog liksom hjärncellerna slut. 

Det enda min överhettade hjärna lyckats uppbringa som förslag till mig själv är långa intervaller.  2 km. I snöyra. Det får duga.

I många år sprang jag i Nike Zoom Elite 4+. Egentligen ville jag ha Asics som alla andra. Det kändes lite mer löpar-rätt, men varje gång jag gick till Löplabbet kom jag hem med ett nytt par nya Zoom Elite. De satt som en smäck och jag hade aldrig problem.

Sen slutade de tillverkas och Asics DS trainer tog över rollen som mina trotjänare. Fungerade klanderfritt tills de gjorde om modellen förra året. Sen dess har jag inte riktigt hittat rätt. Nya DS trainern ger mig brännande tår och Sky speeden känns för plöfsiga. Newtons är sköna att springa i men jag vill ha ett par vanliga skor också…

Anyway. Nu ser jag plötsligt och utan förvarning att Zoom Elite har gjort comeback med efternamnet 5+. Den finns på Stadium och på Löplabbet i Norge. 

Så nu ställer jag mig två frågor:

1) Finns det någon anledning till att jag varken hittar den på Löplabbet i Sverige eller Runner’s store? ( Verkar skumt…)

2) Hur många löparskor får man köpa på ett år? (Tills man hittar ett par som passar va?)

Nu yoga. Utan skor.

Sara åt pannkakor och hamnade i food heaven. Kände att jag var tvungen att testa vad som kunde vara SÅ gott.

Sara har lånat receptet av någon annan och modifierat. Jag modifierade lite till genom att plocka bort det mesta av honungen. Så här blev det:

1 dl havregryn
1 tsk bakpulver
Kanel, kardemumma

1 banan
1 msk kokosolja
1 tsk honung
Lime (hade ingen citron)
1 ägg

Mixa havregrynen och blanda med bakpulver, kanel och kardemumma.

Vispa ihop banan, kokosolja, honung, lime och ägg och rör sedan ner havremjölet försiktigt.

Låt smeten stå i 10 minuter och stek sedan i kokosfett.

———————————————————————–
Och nu till den spännande frågan: hamnade jag i food heaven???

Jag tror inget utan parmesanost och italienska smaker kan ta mig hela vägen dit, men pannkakorna tog mig en bra bit på väg! Grymt goda. Smakade ganska mycket kaka med kardemumman och jag tror egentligen man hade klarat sig helt utan honungen.

Men det blev ett perfekt återhämtningsmål efter mina 19 km igår och jag njöt av varje tugga!!

Riktigt smaskens! Tack för tipset Sara!