Skrylleloppet 10 km – the true story…

Idag har jag överträffat mig själv. Jag har gjort mos av mitt gamla rekord på milen, och det på en kuperad bana. Jag har nått mitt mål på sub 45 och inte nog med det – jag VANN hela tjottaballongen! Etta i tantklassen (35+) men med en bättre tid än tjejen som vann i den yngre generationen… Så här gick det till:

Vaknade. Åt morgongröten och klädde på mig. Ofokuserad. Kändes som vilken morgon som helst och vilken löprunda som helst. Insåg att jag inte hade slagit på tävlingsnerverna och förstod att det inte skulle bli mer en än träningsrunda i terräng. Good enough.

 
Lugn som en filbunke innan start

Det var trångt i starten. Eftersom tiden räknades från startskottet (och inte startlinjen) ville alla vara först. Trängsel och ett fasligt armbågande sen small startskottet. Första två kilometerna var en förskräcklig röra av människor i alla möjliga farter. Fort och sakta, tvärnita, gasa, högersvängar, vänstersvängar och lite rakt fram.

Panikrusning i starten

Första kilometern gick i 4:20 och jag kände att det här var nog lite över min förmåga. Men fortsatte ändå och hoppades på det bästa. Efter 2 km splittrades startfältet och det blev lättare att köra sitt eget lopp. Hörde min tunga andning och var hela tiden lite nervös om det verkligen skulle hålla. Visste ju att det skulle komma 2 km uppför på slutet.

Efter 4 km ser jag Linn (som jag lärde känna i Portugal). Hon ser pigg ut och jag vet att hon är snäppet vassare än jag. Ligger bakom en stund men känner sen att jag har kapacitet att köra om. Frågan är bara om jag ska våga. Linn är fjäderlätt och kommer förmodligen att flyga förbi mig i backarna sen.  Velar fram och tillbaka men sätter sen foten på gasen och kör förbi. Snorandes och flåsandes harklar jag fram ett “HEJ” innan jag passerar – helt övertygad om att hon ligger hack i häl resten av loppet, och att hon kommer glida om i uppförsbackarna på slutet.

Sen knatar det på. Kilometer efter kilometer. Försöker gasa om en annan tjej men hon ger sig inte utan fight. Hon springer om mig och jag lägger mig snällt bakom.

I sista backen kroknar tjejen framför. Hon börjar göra konstiga ljud och jag ser att hon tar slut. Jag segar mig förbi och ger henne ett “kom igen vi är snart framme” på vägen.

Fortsätter på tunga ben mot målet och kliver över mållinjen på 44:15. Linns man berättar att jag är första tjej men jag tror honom inte. Han måste ha missat några. För säkerhets skull stannar vi till prisutdelningen. Och mycket riktigt – först i mål av alla tjejer, inte bara tanterna!

Tar emot ett presentkort på 500 kronor, men fattar ingenting. Hur fasen gick det här till???

 
Linn och jag – trea resp etta i tantklassen

Skrylleloppet

I morgon springer jag här. Fråga mig egentligen inte varför. 10 km är den värsta distansen. Dessutom avslutas loppet med två km backe. Men det ska bli lite kul ändå. Har inte stått på en startlinje sen Stockholm marathon och det spritter faktiskt lite i benen.

Någon fler som ska dit?

Shit, nu måste man vara snygg också…

Göteborgsvarvet sätter upp kameror längs vägen och visar loppet live på webb-tv . Du blir förvarnad innan “din” löpare närmar sig en kamera så du hinner spärra upp ögonen lite extra.

In med magen, upp med hakan. Snygg armföring och le! Det blir förmodligen jobbigare än själva löpningen… Läs mer här.

Bild från förra året… glömde det där med att le…

På väg

På väg mot tjugohundranio års Lidingölopp. Startbeviset ligger kvar hemma i lådan. Vitargon är orörd. Men träningskläderna är med, för vi ska inte ligga på latsidan minsann.

I em väntar 30 km promenad på Lidingöloppsbanan. I morgon Nordic Military Training. Och sen finns två alternativ. Shopping eller rullstol…

Och till alla er som klunkar Vitargo idag. Som klipper tånaglar och inventerar skavsårsförrådet – lycka till i morgon! Och nu när jag själv inte har möjlighet att slå min gamla tid så utmanar jag er alla: 2.43.28 – slå mig bara, gör mos av min tid!

Blandade känslor

Jag kommer aldrig oförberedd till ett lopp. Skulle aldrig ge mig på ett lopp utan att veta att jag fixar det. Att plåga mig igenom är inget alternativ, jag vill göra det med en känsla av styrka, välbehag, och självförtroende. Det kan vara hur tufft som helst men det ska vara upp till mig att styra, för jag vill ha kontroll. Det ska inte vara tufft för att jag helt enkelt är otränad.

Hittills har jag persat i varje lopp jag ställt upp i. Hela tiden blivit bättre. Njutit av att läsa resultatlistan och helst av allt hade jag velat tapetsera stan med den. Men så kan man ju inte göra…

Idag ska jag springa 5 km. Jag är grymt laddad och det ska bli jättekul på alla sätt och vis. Men det finns en hake: mitt längsta löppass sedan maj är 1200 meter långt. Det har jag sprungit tre gånger. Det är som att springa maran när man bara sprungit milen tre gånger… Lite läskigt alltså.

I vanliga fall låter man sig dras med, pushas av stämningen, trycka på lite till. Idag håller jag tillbaka. Känner efter i varje steg – gör knä-eländet ont nu? Jag kommer inte att titta på resultatlistan, än mindre tapetsera stan med den.  Jag kommer att vara glad om jag kommer runt, och hysteriskt besviken om det inte går. Vilket det förmodligen inte gör.

För att inte fokusera för mycket på mig själv och min sextusennittitredje placering, kommer jag att ägna all fokus på Viveca. För det här är hennes lopp. Jag är med som peppare och hare. Även om det eventuellt blir så att haren kommer haltandes i mål en kvart efter (när picknicken är uppäten!).

Så nu håller vi tummarna för Viveca och hennes löppremiär. 5 km utan promenad är utmaningen, jag är övertygad om att hon fixar det!

Det här har jag väntat på...

... sedan 2006 då jag sprang min första halvmara precis här. Nästa år blir det verklighet. 10-årsjubileum av Öresundsbron med en halvmara från Danmark till Sverige. Coolt som attan. Tyvärr bara en vecka efter Stockholm marathon, så jag får nöja mig med att vara publik!

Anmäld!

Ibland har man sån bloggtorka att man går och anmäler sig till Lidingöloppet bara för att ha något att skriva om....

Nu är det alltså gjort! Jag är anmäld och klar till höstens årliga tradition. Nu är det bara Stockholm marathon 2010 kvar att anmäla till. Men det ligger dagen efter dotterns födelsedag (dvs vi är inte hemma när hon fyller år) så det kräver lite extra övertalning.... eller en muta om Stockholmsshopping....

Ha en härlig helg alla!

Okej, sista marainlägget nu....

Först och främst: ett stort tack för alla fina kommentarer som ni lämnat här på bloggen. Blir så glad i hela själen av att läsa dem och det är först nu förstår jag att det var en riktigt fin tid jag fick till.

På gymmets hemsida ser det idag ut så här, jag blir alldeles rörd:



Från Johan Beijer (bloggläsare) fick jag denna fina bild. Mer fokus och skärpa än alla bilder Marathonfoto lyckades ta i Göteborg. Tack tack!



Och för er som gillar siffror och statistik, här är mina mellantider:



Och hur gick det med shoppingen? Så här:



Det är mina påsar men Fredrik fick bära. Jag hade ju för tusan sprungit marathon...

Om ni någonsin undrat...

Om ni någonsin undat hur det känns i benen efter ett marathon: check this out! (Ni får vrida huvudet en aning...)

Today is the day..

Så är dagen här. Det är idag det gäller, idag det smäller. Dryga 42 km i strålande sol och 24 graders värme.

Många av er ska också springa: till er skickar jag jordens största lycka till. Och jag hoppas få se er någonstans i vimlet.

Många av er som inte ska springa undrar nog hur fasen man kan göra något så puckat. Men om ni visste känslan inom mig just nu skulle ni förstå. För jag är på ett sanslöst gott humör, mår som en prinsessa, har fjärilar i hela magen. Känner mig stolt över vad jag ska göra, vill berätta för hela världen (och har nog gjort det också... och fick en dubbel portion lunch på Kalori igår...). Det är ett party i hela mig, jag vill headbanga, springa rundor på hotelltaket, stå på huvudet och sjunga i duschen.

Ja ni fattar. DEN känslan är värd 42 kilometer. Och det här är ju ändå bara förrätten. Efterrätten är ju minst lika härlig!!! Sen är det bara huvudrätten däremellan...

Det här är en bra dag!

Fredag i Stockholm...

Idag har jag brutit mot marathongudarnas åttonde budord: jag har sprungit i stan hela dagen. 18300 steg avverkade nu när jag äntligen fått slänga mig på sängen.

Gick ut hårt med träningsklädesshopping i Peak-affären. Ett par trekvartstights och två träningstoppar. Älskar Peaks trekvartstights. Och med tanke på att jag använder dem JÄMT, tvättar dem JÄMT och att de ändå håller formen får de vara värda sitt minst sagt höga pris. De är bäst!

När jag sen ville fortsätta shoppa ville Fredrik ha en motprestation... Så han skapade en liten belöningsstege baserad på min tid på maran i morgon:

3:45 - Bikini
3:40 - Trekvartsbyxor
3:35 - Fleecetröja
3:30 - Jacka
3:25 - Jacka + hoodie + mjukisbyxor
3:20 - jag får låna hans kort resten av dagen medan han sätter sig och dränker sina sorger med en öl...

Målet för dagen är 3:45 och en putsning av pb med dryga 2 minuter. Vi får se hur det går med den saken. Just nu är jag mest bara mätt... Måtte jag aldrig behöva dricka Vitargo igen...

Till mina supporters...

Om ni vill prenumerera på mina mellantider i loppet (och se så jag inte slappar till), så står här hur ni ska göra.

Mitt startnummer är K234.

Status

Snart mina vänner, snart...

Sprang en runda igår. Kommer inte ens hur lång den blev. Hade Garmin felinställd (sen Göteborg), visade bara tiden och inget annat kul. Så jag hade ingen aning om farten heller. Försökte springa 5 x 500 meter i lite högre tempo. Insåg ganska snart att jag valt fel runda också. Bara massa uppför. Tanken var ju att jag skulle sträcka ut, inte mala på uppför...

Så njä, inte så mycket rätt på sista passet. Men benen kändes ok, med undantag av lite känning i vänster vad. Så nu ska jag kräva min beskärda del av massage...

Annars börjar laddningen idag. Vitargon kryper fram ur förrådet igen. En och annan resorb ska ner. Och lite extra av allt. För nu ska tankas, fyllas på och vässas förutsättningar. Nu ska här tvättas träningskläder och hittas vaselinburkar (det kan ta ett par dar). Det är nära nu. Och det känns i magtrakten.

Och mitt i allt marathonstirret så är jag GLAD! För Viveca fortsätter sin resa neråt på vågen, och hon är så himla duktig! Hon har nu trillat under 100 kg och tappat 6 kg fett (8kg totalt) sen start. Läs mer här.

Skönt att tänka på något annat när marathonstirret liksom tar över...

Om sju dagar smäller det!

Sju dagar till maran och det är dags att läsa in sig på vad man bör ha koll på. Hittade dessa 50 råd på marahon.se. Några urval:

Råd nr 8:
Vandra inte runt hela stan dagen före…
Om du kommer till Stockholm utifrån, spara turistandet till efter loppet. En eller till och med två dagars traskande är inte rätta sättet att förbereda benen, som ändå ska runda stan två gånger på tävlingsdagen. Sup in intrycken i stället när du har genomfört din bedrift, då du dessutom är bättre mottaglig.

Men hallå. Halva anledningen till Stockholm marathon är ju att får springa i affärer. Hur tänkte dom nu???

Råd nr 10:
Sov ut!
Med en så sen start som 14.00 kan du gott unna dig en sovmorgon. Ligg kvar i sängen och dra dig. Masa dig upp för att plocka åt dig morgontidningen och ligg en stund till. Det finns lite arbete att utföra längre fram denna dag.

Jag har vaknat klockan 06.20 hela veckan (utan väckarklocka!). Wish me luck!

Råd nr 18.
Besök toa innan du drar till Östermalm
Du ska ha fyllt på dina depåer maximalt under hela förmiddagen. Nu är det dags att göra sig av med det överflödiga. Allt som kan göras hemma eller på hotellet är att föredra framför att köa med över 15 000 andra med samma behov…

Ingen risk jag missar detta. Jag går på toan för alla övriga 15 000 också!

Råd nr 23.
Värm upp ca 30-40 min före start i ca 10-12 min
Om du planerar att hålla på i över fyra timmar räcker det med en kort promenad, men ju högre tidsambitioner du har och ju mer vältränad du är desto större är behovet av en uppvärmning med rena löpsteg. Allra helst ska det ske med snabb progressivitet, från sakta lunk till tävlingsfart. Begränsa dock det hela till mindre än en kvart.

Johejsan. 2 minuters jogg till bajamajan räckte ju i Göteborg. Villl inte slösa med krafterna...

Råd nr 36.
Acceptera att det uppstår svackor - fokusera på positiva tankar
Det vore en lögn att påstå att ett maratonlopp aldrig är jobbigt. Men det är värt varenda svacka att nå målet. Under ett så pass långvarigt arbete kommer det både tyngre och lättare partier. Fokusera på något som du ser fram emot vad det nu än är, ölen ikväll, din kärestas leende, en skön dusch, applåderna som väntar runtom hörnet eller ditt nästa träningspass!

Nästa träningspass lär jag nog inte tänka på. Men en frossarkväll i sängen framför Robinson. Så får det bli!

Råd nr 47.
Låt kallt vatten skölja över kroppen – har du badkar? Ta årets kallbad
När du väl kommit tillbaka hem eller till hotellet – låt det inte dröja för länge – kan du passa på att både duscha varmt OCH att ge kroppen en härlig kallchock. Det lindrar de många inflammationer som fyra mils löpning kan ha gett upphov till.

Är dom galna. Räcker inte fyra mils löpning som plåga. Ska jag ta död på mig också???

Råd nr 48.
Lägg dig ner när du kommer hem, med benen upp!
Sällan har sängen eller soffan varit mer inbjudande. Lägg gärna benen högt och låt hela kroppen genomsköljas. Det repareras lite här och där i hela systemet just nu.

Låter bättre!

Mitt Göteborgsvarv - bildversionen

...också vädret...

Jag är aldrig så intresserad av vädret som inför långa lopp. Det får inte vara för varmt och inte för kallt, det får inte blåsa och inte ösregna. Lite fjösregn går bra, EFTER starten gått. Inte före, som på Lidingöloppet för något år sedan...

Här är SMHI:s prognos för i morgon:



17 grader och sol. Ganska perfekt faktiskt. Det blir korta tights och kortärmat. Nu när jag som omväxling har hejarklack får jag ta den ROSA tröjan så jag syns. Trots att det skär sig lite mot de oranga fälten på braxen... man kan inte vara snygg jämt :)

Statistik my friends

Inför Göteborgsvarvet 2008 (januari-maj):

36 löppass
40 löptimmar
423 kilometer

Inför Göteborgsvarvet 2009 (januari-maj):

40 löppass
51 löptimmar
571 kilometer

Same same liksom. Känns alldeles för "same same" för att det ska bli PB. Men det hade varit roligt om de extra 11 timmarna kunde plocka ner mig under 1.40- noll-noll! Och här snackar vi om en förbättring på 11 sekunder... Det är bara att hoppas att förkylningen inte förstört allt!

Det är nära nu...

Idag kom startbeviset till Stockholm Marathon. Läste igenom den lilla tidningen som följde med. Läste om alla tips inför loppet. Begrundade banan och banprofilen. Fick panik - vad tusan har jag gett mig in på??? Förtitvåtusenetthundranittifem meter, fattar ni hur många meter det är?

42 kilometer. Är jag tillräckligt förberedd? Håller benen? Håller hjärnan? Nu blev jag riktigt riktigt nervös. Hur dum är man som utsätter sig för sånt här? Och hur dum är man när man gör det EN GÅNG TILL?

Ny outfit

Det här är ryggen jag skulle visat världen i morgon. Om inga mirakel sker i natt blir Lundaloppet det första loppet där jag inte kommer till start som planerat. Ge mig styrka!

Deppar...

Vad är väl ett Lundalopp och ett Göteborgsvarv?

Det kan vara dötrist och långtråkigt...

... och alldeles alldeles...underbart....

Jag hatar min förkylning!!!

Avancemang

På förra årets Stockholm marathon hade jag startnummer K5617 och startade lååångt bak. I år har jag poppat upp mig till K234. Det förpliktigar....

Återbud

Idag lämnar Fredrik återbud till Stockholm Marathon (sista chansen idag för er som ångrat er...). Så himla tråkigt att inte ha någon att ladda med, att vara nervös med. Så himla tråkigt att inte ha någon att jämföra skavsår och blåsor med. Fast ganska skönt med egen hejarklack och en shoppingpartner som inte gnäller över träningsvärk dagen efter.

Dags att få tummen ur!

Göteborgsvarvet 2009 håller på att bli fullt. Antal anmälda är nu nära 46000 och anmälan stängs på måndag den 10/11. Missa nu inte detta utan låt mig se er bloggläsare på startlinjen!

Förlåt Fredde...

...men jag kunde inte låta bli!

Diplomen från Lidingö kom med posten idag. Plus nya numret av Fitness. Snacka om att bli träningssugen!!

Typiskt på en vilodag.

Snygg?

Om photomotion retuscherade sina bilder skulle sannolikheten vara större att jag skulle köpa dem... Såg jag verkligen ut så här?

Då är den här roligare från Stockholm marathon...

Var jag den enda som sprang? Den måste jag köpa...

Vilket är värst?

Det diskuteras flitigt vilket som är värst: Lidingö eller Stockholm marathon, och det är många som trots att det är kortare,tycker Lidingö är minst lika jobbigt pga alla backar.

Efter två Lidingölopp och en mara har jag nu saken klar för mig: maran är värre. Både det att asfalten smäller hårdare på stackars muskler och leder, men också det faktum att det trots allt är en timme extra på slutet. Och just den timmen suger ut det sista ur det som redan var slut. Typ.

Idag känner jag mig oförskämt pigg. Lite stel och lite träningsvärk som främst ger sig till känna i trappor. Men jag känner mig inte i närheten så trasig som jag gjorde efter maran. Så: i duellen mellan Lidingö och maran så vinner maran värstingpriset.

Men för att vara på den säkra sidan kör jag båda nästa år igen!

Bilder från Lidingö (känsliga personer varnas...)

Tejpad och redo!


Frusen i väntan på start


Alltid lika skönt efteråt!


Mitt enda men av loppet - en blodblåsa! Blånageln är en kvarleva från Stockholm marathon...


Fast Fredriks blodblåsa var större. Man kan tävla i allt!

Rapport från Lidingö

Så var det över. Känslan när man flyger (nåja) över mållinjen är underbar. Den är värd hela besväret!

Jag velade länge över klädseln idag. Tyckte det kändes kallt och trodde jag skulle frysa ihjäl i kortärmat (jag tror alltid det, men det blir ju alltid bra när man springer. Problemet är att jag alltid glömmer bort det! IQ guldfisk!)

Kom i god tid till starten och hann men den überlånga bajamajakön utan problem. När jag stod där och filosoferade såg jag Andréa, men avståndet var tyvärr LÅNGT så jag kunde inte hojta. Synd!

När startskottet gått följde en lång sträcka på gräsmatta med TUVOR. Med en stukbenägen fot kändes det minst sagt läskigt. Jag fick koncentrera mig för att sätta rätt fot på rätt plats. Detta hindrade mig dock inte från att se dagens snyggaste outfits: en tjej i grönspräckliga tights och en äldre man i badbyxor och topp som visade magen...

Första milen gick tämligen smärtfritt. Det var mycket trångt och stundtals gick det riktigt sakta. Tiden vid 20 km-kvar-markeringen var ca 54 minuter.

Vid 15 km började bergochdalbanan som vanligt. Upp och ner och upp och ner. Var mentalt förberedd på detta och bet ihop. Taktiken var att undvika mjölksyra i uppförsbackarna, ta det lugnt ett par steg därefter för att få ner pulsen ordentligt och sen köra på igen. Fick bromsa och köra säkert i nerförsbackarna, vågade inte riktigt utmana ödet och stuka till fotskrället.

Fredrik (skadad i vaden sen den där gången han tjyvsprang på Lidingöbanan) startade 10 minuter före mig, utan större förhoppning att ta sig runt springande. När 4 km återstod kom jag ifatt och förbi. Fast när jag såg smärtan i hans ögon och hur nära det var till gråt, kunde jag inte riktigt glädjas åt att springa förbi. Han tog sig i mål i alla fall. Jättebra kämpat!!!

Näst sista kilometern var som vanligt värst och mentalt längst. Därför är det skönt när sista utförslöpan tog över och man fick rulla lite. Må målrakan över gräs och tuvor hade jag lite sparade krafter och kunde sträcka ut steget och öka farten.

2.43.22 stängde jag min klocka. Det är tiden från startlinjen och inte från startskott. Officiella tiden blir därför lite sämre, men under 2.44 ska det nog bli. En förbättring med 8 minuter från förra året. Dessutom under mitt mål på 2.45! Kan man vara annat än nöjd?

Strax efter målgång stötte jag ihop med en av mina bloggläsare, Mattias, som tagit sig runt på ungefär samma tid. Han fick se mig från min allra snyggaste sida, med saltkristaller i hela ansiktet. Fredrik höll på skratta i brallan när han såg mig.... Men nu är jag hel och ren igen. Eller i alla fall ren. Nu väntar middag på den närmaste restaurangen. Vill ju inte ta för många steg i onödan...

Ha en underbar lördag alla. Och till er som sprungit: RIKTIGT BRA JOBBAT!!!!!!

Skitpisselände!

Ursäkta mitt ordval men Stockholms gator har inte varit snälla mot mig idag. TVÅ gånger har jag stukat till foten sen vi kom hit. Det gjorde ont vid båda tillfällena men släppte ganska fort, så smärtan är det nog ingen fara med. Däremot verkar det ju minst sagt vara lite si och så med stabiliteten! Kan man stuka till fotskrället på plan asfalt, hur ska det då gå bland rötter och stenar???

Så nu sitter jag här och deppar. Och inser att jag behöver tejpa. OCH att tejp är oskönt och med all sannolikhet kommer att ge mindre trevliga skav. Dessutom blir man så orörlig i fotleden och det är ju himla opraktiskt när backarna är rätt branta.

Så. Den stora frågan är: hur många kilometer tar det innan jag stukar foten?

(kom igen nu Anna, tänk positivt!!!!!)

Då var det dags

Väskan packad. Barnen lämnade på skola och dagis. Nu sätter vi oss på tåget mot Stockholm. Ser fram emot en lugn härlig resa med en god bok, inspirerande träningstidningar, goda frukostmackor och däremellan lite Vitargo-sörplande (fasen vad jag gör reklam för Vitargo - NEJ, jag är inte mutad med fjorton hinkar gratisvitargo under diskbänken!).


Framme i Stockholm blir det i vanlig ordning lunch på Kalori. Och i vanlig ordning får jag ågren efteråt: tänk om alla bönor förstör magen sådär lagom till loppet. Men det har den inte gjort hittills så det ska väl gå.


Sen blir det obligatorisk test av stadens cappuccino-utbud innan vi shoppar loss. Fredagens shopping brukar dock inte bli så spännande, mest bara på apoteket... compeed, vaselin, sporttejp och andra livsnödvändigheter. Man vill ju inte trötta ut fötterna så där dagen före. Men på söndag, då jäklar!


Nej nu loggar jag ut. Ska försöka få till något inlägg under helgen. Om någon mot förmodan vill veta hur det går i realtid (typ mamma) så sms:a LL42043 till 72456. Kostar 25 kronor.

Note to self

• Tanka mer vatten!


• Blunda och svälj den där vitargon. Den blir inte godare.


• Ta inte fel sport-bh. Skav under brösten är ingen höjdare!


• Packa inte ner pulsklockan. Du blir bara stressad.


• Ät inte en sån där stor kaka från seveneleven efter vitargon i morgon. Du får hjärtklappning då.


• Klipp tånaglarna!


• Abborbacken är bara en backe, inte världens undergång. Don't be afraid!

Viktigaste vädret

Veckans viktigaste väder:

Stockholm lördag: 13 grader och mulet. 6 m/s.
Berlin söndag: 13 grader, växlande molnighet. 2 m/s.

Ni som springer Berlin marathon drog vinstlotten. Men Stockholmvädret känns också kanon att springa i. Nu slipper jag förhoppningsvis få lera upp till ryggslutet och dyngsura överdragskläder à la 2007. Det närmar sig vänner. Det närmar sig...

(väderkälla: www.smhi.se)

Friskförklarad

Det har varit oroväckande lite löp-inlägg här på bloggen trots att Lidingö faktiskt är redan nu på lördag! Anledning: en liten fjösig känsla i halsen som jag inte vågat utmana. Vem vill ligga nerbäddad när alla Lidingös backar står i gungning under tiotusentals leriga (?) fötter? INTE JAG, därför har jag tagit det säkra före det osäkra. Och nu äntligen har halsen gett med sig!

Tog en kort 45-minutersrunda i förmiddags med syfte att skaka liv i benen. Förutom uppvärmning och nerjogg blev det åtta 45-sekunders intervaller med en minuts jogg emellan. Pulsen funkade finfint, benen hängde med i det stundtals höga tempot, men det småkändes lite överallt: i knäna, i anklarna.... Och om det känns så efter 45 minuter, hur känns det då efter tre timmar? I kuperad terräng!

Jaja, lite värk skadar ingen (bara det inte drabbar shoppingen dan efter..hehe). Jag är inte så väl förberedd som jag velat men jag är sjutusan så laddad. Det här kommer att bli hur kul som helst. Jag kommer att hata varenda backe, men jag ska över dem en efter en. Och när jag ramlat över mållinjen (och fått den obligatoriska krampen i magmusklerna) kommer jag vara stolt och glad och lyckligast i stan. Den känslan är värd varenda backe på vägen. 4 days to go!

Startkuvert

Idag damp startkuvertet till Lidingöloppet ner i brevlådan. Och det är alltid med en blandad känsla av spänning och obehag. Jag älskar att läsa om sportmässor och pastaladd, men blir lite bekymrad över att det bara är en vecka kvar och halsen fortfarande känns lite spooky.

Det fina i kråksången är att jag och Fredrik INTE startar i samma startgrupp. Han startar 10 minuter tidigare och då slipper vi störas och stressas av varandra. Dessutom är chansen större att jag kommer till starten i tid...

Nej tamejtusan, nu känner jag att jag börjar längta lite....

Lördag

Laddar för kräftskiva i ösregn. Nåja, ska inte klaga, har i alla fall fått upp ett tält. Problemet med kräftskiva är att det är alldeles för lite mat. Jag har inte tålamod att sitta 20 minuter och skala en kräfta (ja det tar så lång tid för mig) och sen få äta två gram kräftastjärt (klorna lyckas jag aldrig med!). Jag är för hungrig för sånt.

Därför har jag som vanligt med mig en hög redan skalade kräftor och en massa annan matigare mat. Och så tycker folk man är knasig som vanligt:)

Fick bli träning inomhus idag. Vädret tillåter inte annat. Det är nämligen inget fjösregn vi pratar om. I morgon blir det dock intervaller (oavsett väder), 6 tusingar (som egentligen är 1250 m) ska avverkas. Jag har ågren redan nu. Varför är det mycket lättare mentalt att springa långt än fort?

Och sist men inte minst: nu har jag anmält mig till Göteborgsvarvet 2009. Vilka fler är med??

Sista gången gillt!

Så var det över. Finito. Det allra sista Skanör Triathlon genomfördes idag och för sjätte gången stod jag och frös på startlinjen.

Vattnet var helt ok faktiskt, 21 grader och inte alls lika plågsamt kallt som föregående år. Men det blåste sidvind vilket gjorde att man hela tiden blåste innanför bojarna och behövde simma ut lite igen. Jobbigt för en som inte gillar att simma. Knökfullt med folk och ingen möjlighet att ta sig förbi. Jag guppar fram längs den 380 meter långa transportsträckan och vill bara upp till cykeln!

Helt plötsligt hör jag folk som busvisslar och skriker på hjälp. Räddningsbåten kommer farande men jag vet inte vad som hände. Kändes lite läskigt i alla fall.

Efter nära 10 minuter når jag växlingsområdet. Helt otroligt vilken puls man får av att springa upp ur vattnet. Hjärtat går i racerfart medan jag försöker få ordning på hjälm, glasögon, och skor. Tycker inte jag sekar jättemycket men tar ändå nästan dubbelt så lång tid på mig som Fredrik gör. Måste ha stått och drömt...

Cyklingen går sådär. Hittar ingen lagom grupp att cykla med. Antingen går det för fort eller för sakta. Två incidenter på vägen, först två stycken som krockar och sedan en kille som av okänd anledning gör en flygtur i luften och kraschlandar med cykeln över sig. Läskigt.

Växlar till löpning och springer första kilometern på ben som känns som gummi. Det är mycket sand på banan och jobbigt när man hela tiden sjunker ner. Längtar efter asfalt, men får vänta länge! Springer om rätt många även fast jag tycker det går i lustempo. Får inget driv i benen, stegen är korta och fjuttiga.

På upploppet ser jag svärfar som ropar att jag är topp 15 bland tjejerna. Känns bra eftersom jag i ALLA tidigare fem loppen hamnat på plats 17, det är något magiskt med det... JAG vill öka men benen tycker jag är knäpp och fortsätter i samma tempo.

Jag lufsar över mållinjen, tar av mig chipet och upptäcker att det är helt blodigt. Har (som vanligt!) fått skavsår och det blöder där kardborrebandet suttit. Får min medalj samt goodybag med frukt, godis, proviva mm. Träffar Fredrik som stolt berättar att han slagit bror Johan med 24 sekunder. Så nära i hasorna har han aldrig varit förut och det är nog tur för Fredrik att det inte blir fler triathlon i Skanör...

Kommer i mål på 13:e plats av tjejerna (egentligen 12:e för en av "tjejerna" över mig i resultatlistan heter Morten...) på en tid nästan identisk som förra året: 1.11.03.

Träffade cykelmygga-Katarina som gjort ett dunderlopp (även om hon själv är missnöjd...). Kul att träffas i verkligheten!!! Måste nog lära mig växlingsteknik av henne.... fast vad ska jag med det till när jag inte ska göra fler triathlon???

Nu ska jag packa väskor. I morgon åker vi till Umeå!


Välbehövlig fika på Aldo efteråt

Kvällen-före-förberedelser

Här är bilden ni aldrig trodde ni skulle få se: mig vid en symaskin!!!

När andra sitter ute och njuter av sommarkvällen sitter jag inne och syr race-belt till morgondagens triathlon. Jag har packat väskorna fulla med hjälm, skor och andra nödvändiga attiraljer. Cykeln är pumpad. Nu återstår bara en god natts sömn innan det är dags för årets stora fasa. Vad är det som år efter år får mig att krypa ner i iskallt vatten, stångas med hundratals vattendjur och springa barfota på småstenar upp mot växlingsområdet?

Förmodligen är det den härliga känslan efteråt. Och den goda middagen vi brukar få hos svärisarna. Men nu är det sista gången. Skanör Triathlon går i graven efter i morgon. Lite sorgligt, men ganska skönt :)

Anmäld!

Så var det gjort! Har skjutit på det länge men nu är jag anmäld till årets Skanör Triathlon. Detta är det lopp jag varje år gruvar allra mest för. Det lopp där min enda målsättning är att överleva. Jag bryr mig inte om sekunder och minuter bara jag kommer helskinnad ur vattnet.

Jag vet att jag är bland dom sista upp och missar alla klungor där man kan få gratis-skjuts på cyklingen. Men är det släkt-tradition så är det. Det är bara att bita ihop och inte läsa resultatlistan så noga efteråt.

Skåningar på maran

Hittade denna lilla lista över skåningarnas resultat på Stockholm marathon. En femteplats bland tjejerna får man väl vara nöjd med :)

Anmäld!

Anna Nystedt!

Tack för din anmälan till Stockholm Marathon 2009!
Du är anmäld i klassen: Damer.
Vi skickar PM och startbevis i slutet av april 2009.
Lycka till med träningen inför loppet.
Registreringen Stockholm Marathon

Ett marathon är som en förlossning. Efter en vecka kommer man bara ihåg hur underbart allt var. Det som inte var fullt så kul faller snart i glömska. Så här sitter jag, 10 dagar efter, och har redan anmält mig till nästa år. Är jag knäpp eller?

Lite bilder...

Vaselinet som skulle rädda mig från sår....



...men det funkade inte, för jag visste inte att jag skulle springa med en tvättsvamp i sportbehån...



Här är alltså resultatet av Stockholm marathon: skavsår!! Inte kunde jag ana att min räddning i värmen, svampen, skulle ge mig sånna sår. Men vad gör man inte i brist på fickor?

------------------------------------------------------------------------------------

Laddning på tåg...


Stockholm stadion, dagen före. Kiss-fans kan verkligen konsten att skräpa ner...


Nervös vandring mot nummerlappsutdelningen. Börjar kännas verkligt nu. Ingen återvändo liksom...


Och själva belöningen!!!

Rapport från Stockholm Marathon

Nu befinner jag mig i min hotellsäng. Mätt och belåten. Fötterna i högläge. Munnen full av djungelvrål. Skönt trött i hela benen och i huvudet. Den här känslan underbar. Den är värd varenda meter. Men vi tar det från början:

För första gången sedan jag vet inte när, var vi i god tid till starten. (Bajamajaköerna var mycket snabbare än i Göteborg, Stockholmarna verkar ha mindre besvär med magen...). 25-27 grader (dom sa olika hela tiden) kändes varmt och jag var lite oroad över hur det skulle påverka mig. Jag är rätt kinkig med temperaturer, både varmt och kallt. Jag vill ha lagom helt enkelt.

Första kilometrarna gick lugnt och fint, märktes att folk hade för avsikt att hålla igen. Annars brukar jag som slow-starter, bli ganska stressad när folk sticker i starten. Min strategi var att ta det riktigt lugnt första hälften. Jag var noga med att fylla på vätska vid varje station, mestadels sportdryck och spexade till det med gel vid 10, 20 och 30 km.

Det var en otrolig stämning i stan, musik, hejande människor. Jag blev glad i hela mig och efter 15 lätta km hade jag redan bestämt mig för att anmäla mig till nästa års lopp. Vädret påverkade inte mig något speciellt. Det fanns gott om duschar att svalka sig i och min alldeles egna svamp hjälpte också till att hålla värmen borta. Hade inga fickor över och fick förvara den i sport-bh:n. Så nu vet jag hur det känns att vara storbystad (i alla fall på ena sidan).

Västerbron var inga problem på första varvet, ett litet motlut bara och sen en skön nerförsbacke. Vid 21,1 km hade jag 1.55 och tyckte att jag nog hade såsat till det lite för mycket, hela 15 minuter sämre än göteborg. Bestämde mig för att öka lite och se hur det kändes. Benen kändes pigga och protesterade inte mot fartökningen. Räknade ner mot 30 km, där jag trodde att väggen skulle komma. Ville se hur denna omtalade vägg skulle kännas, samtidigt som jag var på krigsstigen och ville mucka lite med den. Dessutom var 30 någon slags magisk gräns, för längre än så hade jag aldrig någonsin sprungit tidigare.

När 30 km kom kände jag mig fortfarande pigg, och samma sak vid 31 och 32. Sen kom västerbron... Det gick trögare detta varv, men det gick. Jag fortsatte springa och någonstans vid 35 km kände jag att det började trötta till sig i bakbenen, både vader och lår. Blev svårt att hålla motivationen och kilometrarna kändes som mil. Insåg att jag hade en tid under 4 timmar om jag inte kroknade. Fortsatte mala. Vid 5 km kvar tog jag fram cykelmyggas hemliga vapen. Såg en pigg kopia av mig själv framför och rabblade mitt mantra: stark, snabb, snygg i takt till fotisättningarna. Funkade som sysselsättning i ett par kilometer.

När 3 km återstod började jag se slutet på eländet. 16 minuter skulle jag väl kunna uthärda? 1,2 km kvar, bara som till Konsum hemma....

Och där någonstans ser jag svägerskans storasyster. Hon skriker GUD VAD BRA DU ÄR! och det värmer i hela kroppen. Jag blir sprallig inombords och ökar lite. I publiken hör jag någon säga "hon ser ju oförskämt pigg ut". Och just då var jag det, även om det känts megasegt bara någon kilometer tidigare. Kommer in till stadion till tonerna av en jättebra låt (som jag redan glömt) i exakt rätt bpm. Här snackar vi skadat men jag låter benen pinna på i takt till musiken och vips är jag i mål. Glad och fnittrig och stolt. Får min medalj och en flaska vatten innan jag haltar iväg mot idrottsplatsen för att möta upp övriga (men dom var ju inte där!).

Det här var det coolaste jag gjort i träningsväg, men nu blir det löpvila ett tag. Det är ju inte så man skuttar i trapporna direkt. I morgon ska det shoppas, men bara i affärer i markplan. Godnatt!

The results of the släktfejd

Resultatet från dagens släktfejd blev som väntat. Fast tvärtom! Jag vann, gled (nåja) över mållinjen på 3.47.26, mer än 12 minuter under mitt "hemliga" mål. Tvåa kom maken på 4.08 och svåger Johan ca 15 minuter efter det.

Men störst prestation gjorde kanske svägerska Sarah som startade trots löparknä och klarade hela första varvet innan det blev för bra i knät. Bra kämpat!

Jag mår fina fisken. Stolt som en tupp att jag över huvudtaget kom runt. De blessyrer som jag hittills upptäckt är ett decimeter långt skavsår (plus en blåsa)under toppen på framsidan, och ett lite mindre på baksidan. Lite konstiga prickar efter svampen som jag förvarade i sportbehån har jag också. Och småskav under skinkorna. Sen är jag ju lite stel i benen också. Men jag klarade i alla fall trappan efter målgång framlänges och utan att hålla i mig:)

Det kommer en utförligare rapport efter kvällens frossamiddag som nu står på tur.

Nu börjar det!

Alldeles strax sätter vi oss på tåget mot Stockholm. Jag är nervös så örsnibbarna vibrerar. Har jag glömt något? Löparskorna, vaselinet, carboloadern, kepsen?
Eller ännu värre: tågbiljetten eller startbeviset? Eller ännu värst: har jag glömt att träna ordentligt???

Jag har packat så mycket att det känns som jag måste springa med resväska för att få med allt. (Jag ser nästan målfotot framför mig: trött och sliten Anna med en Samsonite släpandes efter sig...)

Nog svamlat, det är dags att ge sig av. Jag tar med mig datorn (trots makens vilda protester och med mitt ord på att jag ska bära den hela vägen själv), så jag kommer att hålla er uppdaterade under helgen. See ya.

Till mina supporters...

För er som vill veta hur det går för mig på lördag finns det här möjlighet att prenumerera på mina tider. Då får ni mellantider plus sluttid via sms, och kan därmed följa min lufsande framfart på Stockholms gator. Mitt startnummer är K5617. Vill ni ha full koll på den rafflande duellen med min man så är han 4645. Svåger Johan är 10782.

Släktfejden är reducerad till tre personer. Svägerska Sarah har i sista stund blivit tvungen att ställa in pga löparknä. Jättetråkigt! Speciellt som en förkylning hindrade start i förra årets mara. På det igen nästa år!

Avancerat gissning i årets släktfejd är att svåger Johan går vinnande ur striden. Han har sprungit som en gnu om vi jämför mil och timmar på funbeat. Tvåa kommer mannen, som för första gången får se sig slagen av lillebror (och det vete tusan om det inte är värre än att bli slagen av frun). Eftersom han inte skulle fixa att få tjejpisk två gånger kommer han göra VAD SOM HELST för att komma före mig. Sålunda hamnar jag sist. Trist men sant.

Nu är det DEN veckan...

Nu har jag haft min post-göteborg-vecka. En veckas reload, både muskulärt och mentalt. Har ätit som vanligt och tränat som det känts bra.

Nu är det dags att tänka Stockholm. Att planera träningen så jag är så utvilad som möjligt på lördag, utan att för den skull såsa till och bli seg i kroppen. Jag måste tänka på vad jag stoppar i mig. Ladda förråden. Och äta lite mindre fibrer för att slippa jobbig mage när det närmar sig.

Dessutom måste jag sova. Jag är sämst på att komma i säng på kvällarna, men den här veckan ska det bli ändring på det, HALV ELVA SENAST jag lovar!

I takt med att dagarna går ökar mina nojor. Jag har börjat paniksurfa på SMHI igen. 15 grader och sol på fredag... längre prognos finns inte ännu, jag får nöja mig med den så länge. Känns helt ok.

SMHI och alkogel är min dagliga ritual. Eller daglig och daglig.... kankse mer varje timme. Haha, jag är knäpp!

Om en vecka...

...sitter jag på tåget till Stockholm. Full av förväntan och nervositet. Fulltankad med vatten och ständigt kissnödig (ingen höjdare på tåg). Troligtvis har jag begynnande halsont, skoskav, ont i knäna, höften och ryggen. Men förhoppningsvis är det bara mitt huvud som spökar och inte på riktigt.

Jag sitter och retar mig på alla som hostar och snörvlar. Vänder mig bort och hoppas baskiluskerna inte ska nå mig. Överlever tågresan och tar mig till sportmässan. Cruisar runt och handlar. Kan till skillnad från i Göteborg ta det lugnt. Löpningen är inte förrän i morgon. Jag hinner prova, testa, välja och vraka. Jag känner mig välförtjänt av lite nytt, jag ska ju trots allt springa jättelångt. Så jag shoppar loss innan det är dags för mat och sovklockan. Om jag kan sova. Kan tänka mig att det kittlar lite i magen. Eller lever ångvält kanske snarare. Fy fasen, både underbart och skitläskigt på samma gång. Må det snart vara över...