Finn två fel!

Kris i strumplådan i morse. Alla ankelsockar någonstans djupt nere i det tvättberg som för tillfället huserar i vår tvättstuga.

Så lite försiktigt började jag rota i röran i tvättstugan. Hittade ett par som kändes hyfsat fräscha och smög ner mina fötter i dom. Perfekt – ingen skulle ana nått!

Och de hade de förmodligen inte heller gjort - om det inte vore för att jag glömde gympaskorna!!! Så mina vänner, i dag har jag instruerat funktionell träning och mamma bootcamp iklädd strumpor direkt från smutshögen. Ville bara erkänna det, ifall ni liksom undrade vad det var som luktade :)

Det började inte så bra…

Fredrik är en besserwisser av stora mått. Han har aldrig fel. Tror han. Fast idag blev han pinsamt medveten om motsatsen. När vi kom till incheckningen på Kastrup visade det sig att planet gått för sju minuter sen…

Han hade förväxlat ankomsttid med avgångstid och helt plötsligt stod vi lämnade åt vårt öde på Kastrup. Ganska många danska tusenlappar fattigare kom vi iväg två timmar senare än planerat.

Från att ha varit ett gratisäventyr blev det alltså ganska dyrt. Så nu måste vi åka MASSOR med skidor för att få valuta för pengarna. Vi startar morgondagen med att inspektera 15-, 10- och 6-kilometersspåren.

Vad fasiken????

Tvättmaskinen bröt samman mitt under min träningsklädestvätt. För tillfället ligger all tvätt i badkaret med HUR MYCKET SKUM SOM HELST…

Fredag kväll alltså. Jag ska träna i morgon bitti. Så kvällens stora fråga är:

Ska jag offra kvällen vid badkarskanten eller ska jag spinna i nattlinne (och hjälm)?????

Eländes jäkla skit!

Det är väl fånigt att tro att man ska springa en mara ostraffat. Har känt mig bra i benen ända sen i söndags (ok, lite stel men i övrig fine) och så idag kom det smygande på min morgonpromenad, en värkande molnade känsla vid höger knä, på utsidan.

Till saken hör att jag stegtävlar. Det är Vivecas man Jimmy som jag tävlar mot. Vinner jag får han köpa en cykel Viveca. Vinner han får jag köpa rullskidor till Fredrik. Konstig tävling där vi som faktiskt går inte har någon vinst att hämta...

Hur som haver. Det spelar ingen roll om jag tävlar om ett Hubba Bubba - jag vill vinna ändå! Så jag har knatat omkring ganska frenetiskt här på sistone, och det var alltså på dagens morgonpromenad som känslan kom. Höll i sig hela dagen och har molat och värkt från och till.

Men spinning brukar ju alltid funka så jag var inte speciellt nervös inför dagens pass. Tog cykeln till gymmet bara för att upptäcka att CYKEL FUNKAR INTE. Och inte spinning heller. Stående var det ok, men sittandes skar det som knivar. Fick koppla loss ena pedalen och trampa enbent.

4 dagar kvar på stegtävlingen. Det här händer inte!!!

Mamma Bootcamp goes ACTION!

Lyckligt ovetande befann jag mig ca 50 meter från ett stort polispådrag med dragna vapen på dagens Mamma Bootcamp i Lund. När jag tränat klart med mammorna mötte jag en hundägare som upplyste mig om att de gått ut i teve och uppmanat folk att stanna inomhus. Och då hade jag en 1 kilometers promenad rätt genom området för att komma till bilen....

Deppar...

Vad är väl ett Lundalopp och ett Göteborgsvarv?

Det kan vara dötrist och långtråkigt...

... och alldeles alldeles...underbart....

Jag hatar min förkylning!!!

Jämmer och elände!

Idag skulle jag springa snabbdistans.

Idag är jag krasslig i halsen.

SKIT OCKSÅ!

Det är liksom inte läge nu. Men det är väl straffet för många sena jobbnätter. Så jag lägger ner snabbdistansen och samlar lite promenadsteg till min Silva. Har fortfarande inte fått tillbaka mina 34000 steg men hoppas dom kan lösa det.

Sen ska jag vitaminbomba mig själv. Min juicer kommer att gå på högvarv! Någon som har några goda tips?

Tävling på liv och död

Ja ni vet, jag är med i Blogger Bootcamps stegtävling. Låg i tisdags tvåa efter mitt långpass. Igår gick jag runt hela Lund för att sätta upp MammaBootcamp-reklam. Landande på 19000 steg.

När jag skulle tanka in stegen på hemsidan, där själva tävlingen finns, FÖRSVANN hela måndagen och på tisdagen fick jag behålla 1000 steg (just ett långt långpass!). Gled ner LÅNGT på listan. Hela min värld har nu rasat samman...

Så jag mailade ett surt mail till Silvaconnect. Är man tävlingsmänniska så är man! ARRRRGGGGHHHH!

Blood on the dance floor....

Idag har jag blödit näsblod för första gången i mitt liv.

Blev lite stressigt och fel i planeringen idag. Fick cykla som en galning genom Kävlinge i jakt på dotterns dansföreställningsbiljetter. Allt pga bristande kommunikation från min man som inte berättat var dom fanns (och som inte svarade i telefon för att han råkat SÄTTA SIG PÅ DEN och inte hörde...). Höll på missa mitt eget pulsspinning. Har aldrig cyklat så fort i hela mitt liv. 4 varv runt Kävlinge på maxpuls.

När jag med andan i halsen kliver in på gymmet möts jag av kommentaren: "DU BLÖDER JU NÄSBLOD!"
Tänker att det inte kan vara så farligt och börjar göra mig i ordning för passet. Tre minuter senare: "DU BORDE TORKA NÄSAN". Tar ett papper och snyter till och hela papperet blir rött! Blodar ner både väskan och halva ansiktet.

Nu vet jag vad blodsmak i munnen är....

NEEEEEEEEEJ!

Det här är dagen då allt gått fel. Ingenting har blivit som det skulle och när jag missade dotterns handboll pga en låst dörr, och till och med glömde afrobrallorna höll jag på att ge upp! Med en huvudvärk som bultade genomlevde jag afron men nu efteråt mår jag allt annat än bra. Jag fryser och huvudvärken har tilltagit.

Känns som det är någon fet hemsk sjuka på gång. Jag vill inte jag vill inte jag vill inte. Så nu loggar jag ur, knaprar lite Echinea och hoppas att imorgon är en bättre dag!

Fatta katastrofen!!!!

Jag har blivit av med mitt block med ALLA mina passupplägg. Det är tamejtusan värre än att tappa bort sig själv.

Så nu är det bara att hålla tummarna för att någon vänlig själ har hittat det och inte ätit upp det.

Härmed är det bekräftat att jag är den slarvigaste, snurrigaste och yraste personen ever. Men det är ju ingen nyhet...

Klona mig någon!!!

Jag har alltid velat göra ett maxpulstest. Eller egentligen inte alls. Jag vill inte GÖRA det, men jag vill ha resultatet, om ni förstår hur jag menar...

Dock är jag feg ända ut i fingerspetsarna och har hittills aldrig vågat ge mig på eländet. Det är ju trots allt MAXpulstest vi snackar. Jobbigt som attan.

Igår fick jag chansen. Blev erbjuden ett test på Rigshospitalet i Köpenhamn. Jag blev överlycklig och övernervös. Det var Cykelmygga-Katarina som hade fixat - som tack för att jag hjälper henne med kosten inför hennes TransAlpsatsning.

Gick här och var pirrig i magen hur länge som helst innan jag kom på att testet krockar med vår teambuildingafton på gymmet. Så nu blir det inget test. Jag får fortsätta att leva i ovisshet och styras av schablontabeller och uträkningar.....

Snälla klona mig!!!

Tillfälligt avbrott!

Skulle köra två pass idag. Först ett styrkepass och sen ett afro på det. Hade till och med tagit med mig två par byxor. För man kan inte dansa afro i tights och inte köra styrka i flumstora floffafloffabyxor. Det blir fel liksom.

Körde tufft på styrkan och sen var det dags för afron. I afrobrallorna. Kände att jag hade tänkt igenom allt. Det är bara det att det finns något som heter TEKNIK också! (igen, ni börjar känna igen det här nu...)

När jag satt på afroskivan hördes ingenting. Räkneverket gick men det lät inget. Stängde av satte på stängde av. Inget hände! Hade ingen reservskiva med heller. Killarna i receptionen försökte läsa in skivan på datorn för att se om vi kunde bränna om. Men inget hände där heller.

Efter en kvart gav vi upp. Då hade vi tre alternativ: köra afro till vanlig aerobicmusik, köra aerobic i strumpor (ingen hade ju skor med sig) eller köra ett styrkepass.

Efter omröstning blev det styrka. IGEN! Och för att sammanfatta det hela: när man gör KILLERPLANKAN* två gånger inom en timme så skakar varenda cell i kroppen. Då lyder inte musklerna. Då vet man inte riktigt var man ska bli av. Läskigt och härligt på samma gång!

I övrigt blev det ju lite av ett antiklimax. Tyckte synd om folket som var där för att dansa. Skitskiva var ordet!

*ny version: planka med knäuppdrag, varvat med plank-klättring från armbågsstående till stående på raka armar

Shit

Den här bilden kommer snart att pryda en vägg i Kävlinge. Ehhhh, under vilken soffa ska jag gömma mig?

Tisdag fm 23k

Årets längsta pass avklarat. 23 km som började i skånskt ösregn och slutade i värsta vårvädret. Efter 6 km behövde jag en akut kissepaus och satte mig bakom första bästa buske, som visade sig vara en rosenbuske med TAGGAR! Smart val!

Nu känner jag mig så där underbart trött i kroppen. Blandade mig ett STORT glas Vitargo och nu väntar varm dusch och mat. Sen dags att jobba ikapp lite....

Begravnings-step

Inte ett leende på 75 min. Inte ett svar på mina frågor. Inte en enda min. Fy fasen vad det är tråkigt att vara instruktör ibland!

Skitpisselände!

Ursäkta mitt ordval men Stockholms gator har inte varit snälla mot mig idag. TVÅ gånger har jag stukat till foten sen vi kom hit. Det gjorde ont vid båda tillfällena men släppte ganska fort, så smärtan är det nog ingen fara med. Däremot verkar det ju minst sagt vara lite si och så med stabiliteten! Kan man stuka till fotskrället på plan asfalt, hur ska det då gå bland rötter och stenar???

Så nu sitter jag här och deppar. Och inser att jag behöver tejpa. OCH att tejp är oskönt och med all sannolikhet kommer att ge mindre trevliga skav. Dessutom blir man så orörlig i fotleden och det är ju himla opraktiskt när backarna är rätt branta.

Så. Den stora frågan är: hur många kilometer tar det innan jag stukar foten?

(kom igen nu Anna, tänk positivt!!!!!)

Försiktig-försiktigare-Anna

Skulle ha sprungit fyra snabba tusingar idag. Vädret är underbart, typ 10 grader och klarblå himmel. Jag vill inget hellre än att springa mina tusingar. Så fantastiskt härligt!

MEN. Jag känner nått i halsen. Inte ont. Bara nått. Nått som inte brukar vara där. Med 10 dagar kvar till Lidingö vågar jag inte chansa. Jag står över träningen idag. Förlorar mer om jag blir sjuk än vad jag skulle vinna på dagens intervaller.

Nu ska jag gå och skära upp en stor härlig grapefrukt. Och ikväll är det jag som går och lägger mig kl 21. Här ska inga basilusker få fäste. SÅDESÅ!

Neggo

Jag neggar idag. Börjar få ågren för Lidingöloppet. Sommarens löpning har knappt ens funnits och än mindre varit strukturerad. Hade tänkt satsa på kvalitet efter maran, intervaller, fart, fart och fart. Istället fick jag problem med vaden och tvingades till ett par veckolånga vilor. Och när vaden väl blev hel körde vi låååånga pass som krävde sina vilodagar efter.

Ett backpass blev det i kvalitetsväg. Sen stukade jag foten och här sitter jag och neggar. INGENTING har hänt med min löpning sen i maj. Jo förresten, men bara åt fel håll. Jag vill bli bättre, jag vill få fart i kroppen. Jag tröstar mig med en och halvtimmes massage och lite spinning ikväll sålänge!

Avundsjuk

Jag hatar att känna mig skruttig. Att halta fram och ta stöd av bordskanter och trappräcken är liksom inte min grej. Jag vill känna mig frisk, stark och uthållig. Nu känner jag mig som en skröpplig kärring. Tänk att ett enda felsteg kan förvandla en så.

När jag känner mig så här vill jag inte prata träning. Jag vill inte se andra träna och jag vill absolut inte höra Fredrik spåna träningsupplägg inför Lidingö. Jag är avundsjuk och vill att hela värden ska sitta i hammocken och soffa till sig som jag.

Fast jag tänker inte soffa till så länge, för nu ska jag läka min fot i 180. Jag har ju tre spinningpass på gymmet i veckan... (hoppet är det sista som överger en vet ni)

Inte min dag...

Idag var det dags för besök hos mormor 89 år. Efter ett par kakor och lite eftertanke utbrister hon:

- Visst har du blivit fetare, Anna?

Jag är mycket med just FET är inget ord jag skulle använda på mig själv. Tur att man har självkänsla nog att inte börja panikbanta så här på semesterns sista dag. Jag tar mig ett par chokladtryfflar och hoppas det bara var ett anfall av grå starr...

Efter mormorsfikat var det dags för de efterlängtade backintervallerna i bräntberget. Vi började på den brantaste sidan, rakt under slalomliften. Första svängen tog 1.38 minuter (för mig, Fredde var snabbare...). Dessa 98 sekunder var typ de längsta i hela mitt liv och jag undrade minst ett par gånger om jag verkligen skulle överleva hela vägen upp. Det var så brant att jag fick springa på tå, men det gick inte fortare än att gå. Hjärtat pickade på i 181 vilket är det högsta värde jag nånsin sett på min pulsklocka. Upprepade detta två gånger till och varje gång kändes det som bröstkorgen skulle sprängas.

På vägen ner efter tredje intervallen tog vi en flackare väg. Här var benen spaghetti och det var nästan läskigt att gå. Körde 2 vändor upp på denna väg. Gick betydligt lättare att springa när det inte var lika brant, fick inte upp riktigt samma puls men det var ruggigt jobbigt ändå.

Så kom dagens antiklimax. På nedjoggningen mot bilen kändes löpningen kanon och jag hann njuta 20-talet meter av den underbara känslan tills en bil kom körande på en sidoväg. Jag blev jätteöverraskad och tvärnitade. Vet inte hur det gick till men plötsligt snubblade jag på nått och sen flög jag genom luften. Landade tungt på ena foten som vreds och GJORDE ONT!!!

Så nu sitter jag här med min dauer-binda. Kan inte stödja på foten och fotknölen är stor som en ballong. SKIT OCKSÅ! Jag är gärna fet, men skadad i foten slipper jag helst!!!!

Ärthjärna!

Tänkte springa hem från jobbet idag, men i morse upptäckte jag att alla mina löptights låg i tvättmaskinen. Förvisso rena, men också BLÖTA. Rafsade med mig ett par som jag tänkte hänga på tork här på jobbet.

Nu är det 20 minuter till jag ska springa och vad hittar jag i min väska? Jo, ett par BLÖTA tights.... Springa är härligt, nästan jämt!

Ärthjärna!

Den här veckan är fullständigt kaotisk. Fylld av sånt som kallas vardagsliv: hämtningar, lämningar, läger, simskola, handboll, dans, makens tjänsteresor med mera. Att klämma in träningen i allt detta känns minst sagt klurigt! Som tur var får jag träna en timme i veckan på arbetstid och idag tänkte jag utnyttja detta till mitt sista löppass.

Gled in på sista veckan Szalkais marathonschema för att få lite tips. Koordinations- lopp och 54 sekunders-intervaller verkade vara konceptet, så fine, jag testar. Packade ner skor, strumpor,tights, sport-bh och jag-tränar-inför-stockholm-marathon-tröjan (måste ju få briljera lite på jobbet också!). Så långt all väl.

Det var bara det att jag glömde pulsklockan. Att jag glömde pulsbandet gör mig inget, kör ändå utan puls (nåja..)så här på slutet. Men KLOCKAN??!?!! Hur ska jag kunna springa 54 sekunder med en analog klocka som saknar både sekundvisare och minutstreck???

Och då säger ju förståss vän av ordning att det inte spelar så stor roll om det blir 54 sekunder, 50 eller 60. Och det är ju sant. Men med min tidsuppfattning kan det lika bra bli 20 eller 95....

Skit också. Fast det hade varit värre utan skorna så jag ska inte klaga.

Shit asså shit

Jag säger som min 4-åring: shit asså shit. Fick sommarschemat på gymmet idag och jag är först ut med step den 19 maj.

Shit av två anledningar:

1) Jag kanske inte ens kan gå upprätt efter Göteborgsvarvet

2) Jag har inte kört step på ett år och kännner mig minst sagt ringrostig. Får uppfriska minnet på söndag kväll (på ömma fötter), för innan dess är det fokus löpning och vila.

Men jag ska inte klaga, för jag älskar att steppa. Det är lite nostalgi över det, eftersom det var inom step och aerobic som jag började min instruktörsbana. Det ska bli HUR kul som helst! Längtar faktiskt lite :)

Frestelser i brevlådan

Bara för att jag är sjuk och inte kan träna hittar jag både VARVET (en tidning om Göteborgsvarvet) och Fitness i min brevlåda. Att läsa om träning när man inte får träna är ungefär det värsta som finns.

Jag tittar ut och ser det fina vädret. Ett perfekt väder för en lång och härlig cykelrunda. Men...näää, det går ju inte.

Jag ser att min bebis puls-spinningen nästan är fullbokad ikväll och jag kan inte köra. Har inte bestämt mig om jag ska vicka bort det eller köra från golvet. Peppa tusan men inte köra själv. Vill ju så gärna till gymmet. Känna träningsvibbar. Å andra sidan vill jag inte smitta någon.... eeeeh, får se hur det känns senare idag.

JAAA, det här är ett gnälligt inlägg. Men när man inte får träna mår man i alla fall lite bättre om man får gnälla. Så gnäll gnäll. Och ni som är friska och krya - träna lite för mig med!!!

Antiklimax

Hemma igen efter en underbar vecka i solen. Som alltid när jag kommer hem från semester hade jag sett framemot att ta nya tag i min tränings- och matvardag. Jag har mestadels ätit bra mat därnere men det blir ju ändå att man äter typ hela tiden och utan uppehåll. Skulle bli skönt med struktur igen. Hade dessutom sett framemot att få glänsa i min solbränna på pumpen ikväll...

Vad händer? Jag har fått FEBER!!!! Och när man har feber kan man inte glänsa i någon solbränna. Känner mig bara blek, flottig i håret och ful och får snällt stanna i sängen. Någon ordning på maten lär det inte heller blir för mat är man liksom inte sugen på.

Usch vilket antiklimax!!! Nu ska jag överdosera kanjang, krypa ner i mina nybäddade lakan och sova mig i form! Sen ska jag ska läsa träningsbloggar och kommentera era inlägg. Och lägga upp lite bilder från min semester. Stay tuned!

Tjusningen med charter!!!

Blev väckt kl 06.00 av en dam från Ving som meddelade att planet var försenat till 23.35 i natt!! Fy fasen vad irriterande. Allt är ju liksom gjort för att vi ska resa på morgonen. Nu står jag här med två förväntansfulla barn, rensat kylskåp och kläderna i väskor.

Jaja, det är väl bara att gilla läget. Lämna barnen på dagis och gå och jobba! Behöver ju inte missa en dags inkomst på att gå och vänta. Tiden går ju fortare om man hittar på nått. Men SURT det är vad det är!!! Skit skit skit!