Gaaah!

Jag vill skriva inlägg som inspirerar – inte avskräcker. Men idag misslyckas jag nog med det. Om 1,5 vecka lovar jag att skriva om härlig löpning i vårsoligt Portugal, men idag får ni hålla tillgodo med hemska HellyHansen-långkalsonger, motvind, snömodd, ishalka och en Garmin som aldrig ville sluta skrika “ÖKA FARTEN”!

15 km i 5 minutersfart var beställt av Coach F, som in samma veva rekommenderade en bra runda. Vad Coach F måste ha missat är att det underlag han gillar under sina skidor lämpar sig mindre bra när man försöker springa fort. Därför fick jag springa som Bambi i 14 kilometer. Den sista sprang jag som Kalle Anka. Grova djupa traktorspår upptog nämligen HELA vägen och det enda sättet att inte stuka fötterna var att vinkla ut dom och sätta ner dom i varje traktorspårs-hål.

Det var underlaget. Sen var det vinden. TOLV m/s åt fel håll!! Trodde på riktigt att jag aldrig någonsin skulle komma fram. Det var som att någon höll mig tillbaka i ett gummiband och hur mycket jag än pressade framåt så kom jag ingen vart. En bidragande orsak till gummibandseffekten var förutom vinden mina nya underställslångkalsonger från Helly Hansen…

Fredrik hittade ett par på rea som han köpte till mig. Dom hade tre fel visade det sig.

1. De hade gylf. I dammodellen. Vad ska jag med den till?
2. De kändes som gummiband när man försökte springa
3. Jag blev jätteblöt

(Se det inte som reklam nu men Craft – I love you!)

I 15 långa kilometrar funderade jag på hur jag skulle hämnas på coach F.  Skulle jag gömma hans kaffemaskin? Eller valla fel valla på hans skidor? Kanske tappa tabascon i hans mat?

Men jag kom på något bättre. Jag ska tvinga honom ut på samma runda. Sen ska jag sitta hemma under filten och njuta när han forcerar vindarna, snubblar i traktorspår och står på öronen på isfläckarna. Frågan är om han inte ska få låna mina långkalsonger också…

17 km fredagslöpning

Jag vet att det är fler löpare än jag som är ruggigt trötta på vintern nu. Det går liksom inte att springa normalt. Man fjuttar omkring mellan isplättarna, kan inte ta ut steget och riskerar att när som helst att stå på öronen.

Samtidigt vägrar jag löpband. På samma sätt som jag vägrar musik i öronen. När det gäller löpning är jag väldigt konservativ. Det ska vara utomhus och det ska vara med min andning som enda musik och takthållare.

Det som är frustrerande med att springa nu är att kilometertiderna går ner. Jag kan inte låta bli att jämföra med förra året. Hur ligger jag till i förhållande till då? Samtidigt inser jag att jag inte kan jämföra. För så fort asfalten byts mot isgata går tempot ner med 30 sek per kilometer. Men det är irriterande i alla fall. Och dessutom dubbelt så jobbigt!

17 km i 4:57-fart blev det. Det får man vara nöjd med, med tanke på underlaget...

Härlig fredag på er!

Vad fasen???

Tanken var snabbdistans. 8 små söta kilometer. Gick jättebra första fyra. Sen vände jag och möttes av jädrar-i-mig-orkanvind. Varför hade ingen förvarnat mig om den? (SMHI, fikar ni bara på jobbet eller? )

Löpning kan vara skönt, avslappnande, härligt och underbart. Idag var det jobbigt, flåsigt, pestigt och hemskt. Så nu vet ni det. Nya tag i morgon.

Långpasset from hell…

Idag har jag tillbringat 17 kilometers löptid till att komma på lämplig rubrik på det här inlägget. Här är de fyra förslag som det inte blev…

1) 17 000 meter häck
2) Coachen, jag ska slå ihjäl dig
3) Killing my höftböjare
4) Efter plums kommer halka kommer motvind

Men alla hade rätt bra förklarat dagens pass. Det skulle vara ett lugnt och fint pass. Ett sånt där då man kan filosofera lite över livet i allmänhet. Det blev inte så…

Det blev ishalka, 50 cm plumssnö och motvind i en enda salig röra. Trots att tempot låg på blygsamma 6 min/km var jag lika trött som under vilket intervallpass som helst. Löpskolning i all ära men i dag har jag praktiserat både skipping, tripping, travgång och knälyft. Till förbannelse!

Men det är det här som skiljer löpning ute från löpband. På löpbandet är tristessen din enda motståndare. Ute kommer hela tiden nya förutsättningar du måste kunna hantera. När du tror du har flyt kommer motvinden. När du tror du provat allt kommer halvmeterhög snö och chockar din värld. Och varenda liten grej bygger en millimeter på ditt pannben. Din förmåga att bita ihop och springa vidare. Det är det jag gillar.

Bilder från dagen:

Snabbdistans i reflexväst -check

 

Ville inte. Lätt huvudvärk. Ingen motivation. Trött. Men coach F visade inget medlidande. Och så var det ju det där med löpningens dag. Hur skulle det se ut om jag först tjatade på alla och sen la mig på sofflocket själv?!?

Snabbdistans i 4.32-fart var beställt. Det kändes lika sannolikt som att månen skulle trilla ner.

-Gör ditt bästa sa coachen

Och det gjorde jag. I mål med snittfarten 4.33 och efter omständigheterna toknöjd. Kroppen svarade. Vädret var underbart. Av mina segkänslor fanns ingenting kvar. De frös förmodligen ihjäl någonstans under uppvärmningen. Ska försöka komma ihåg detta nästa gång det känns tungt att ta sig ut!

Intervaller på längden och tvären…

Intervaller med löpgruppen på förmiddagen. Äntligen fick jag plocka fram min kära visselpipa igen. Den har fått vila alldeles för länge… 8 stycken 300-meters intervaller i motlut blev det idag. Dom frustade, pustade och svettades. Jag blev sotis.

Så nu är det min tur. 400-600-800-1200-800-600-400 meter. En liten snitsig pyramid som kan förgylla en vilken söndag som helst.

Löpningens dag - 26 januari!

Ingmarie har uppfunnit en ny dag! Och den är hälsosammare än fettisdag, kanelbullens dag och våffeldagen tillsammans – vi snackar LÖPNINGENS DAG. Den 26 januari är det som gäller. Det är då vi ska fira löpningens dag springandes omkring med reflexväst.

Min tisdag är extremt uppbokad och jag hade egentligen inte tänkt springa då, men hallå! En sån här högtidsdag kan man inte bara låta passera. Såklart drar jag på mig min väst och springer en runda. Gör det du med!!!

Transportlöpning med fart

Inspirerad av Sofie (transportlöpningens drottning) fick gårdagens intervallpass ske i transportform.

Befann mig nämligen i Lund på dotterns handbollsmatch och vad kunde då vara bättre än att utnyttja hemvägen till löpning? Istället för att sitta i en kall bil liksom.

Coach F hade lagt upp ett skojsigt intervallpass bestående av 12 fyrahundringar. TOLV???!!? Trodde han skämtade. Att mobilisera kraft 12 gånger är typ jättemycket och minst 6 gånger för många.

Uppvärmningen gick åt till att hitta vägen som ledde till cykelvägen hem. Ja ni vet – jag har ju inget lokalsinne! Lite hit, lite dit och lite runt en liten bit och sen tornade ALFA LAVAL upp som räddningen i fjärran. Därifrån hittar jag minsann.

Första intervallen är alltid värst. Man vet liksom inte hur långt 400 meter egentligen är. Och ska det verkligen aldrig ta slut??? 3:55-fart. Jovars.

För första gången sedan början av december kände jag att jag kunde få till lite ordentliga frånskjut. Sandlöpning och ishalkelöpningen som jag levt med den senaste tiden saknar liksom det där. Men nu var det barmark och bara att tuta på – en underbar känsla. Fast jobbig.

Någonstans på mitten krämade jag till med en fyrahundring i 3:43-fart så till och med coachen blev stolt. Sen kom ett parti med halka och för att undvika att slå ihjäl mig fick jag tyvärr slå av lite på takten på ett par av intervallerna. Jag ska inte säga det högt, men det var ju faktiskt lite skönt…

Färdig med intervallerna hade jag 3 km hem och det fick bli min längsta nedjogg ever. Men så är det väl när man transportlöper. Man måste ju hela vägen.

Snittkilometertid på alla intervaller 3:55 och helt i linje med det program jag följer för att persa på Göteborgsvarvet.

Spinning-mania

Jag skulle börjat min löpsatsning i veckan men något sket sig. Först blev det KALLT och snö och sen fick jag typ alla veckans spinningpass om halsen. Hur gick det här till?

Kontraster

  

30 grader och sol. Minus 10 och snö. Same same but different.

Attans!

Jag vill inget hellre än att springa ett uppfriskande pass i den kyliga luften. Känna lite snö som kryper sig innanför strumpan. Bli blossande röd på kinderna och känna snöfluff under skorna. Längta hem till en mjuk filt och en stor kopp varmt te.

Meen… det får bli en annan dag. För idag har något obestämt intagit min hals. Det river lite när jag pratar och jag är röd i halsen. Vågar inte utmana, vill inte att det bryter ut. Så av hela första stycket blev bara filten och teet kvar. TYPISKT!

Bara en allra sista…

 
Dags för varmare breddgrader nu. Men jag kunde inte hålla mig från en sista löptur i härligt svenskt vinterväder. För i morse var det verkligen vinter. Minus tre och lite bitande i kinden. En sol på väg upp och luciafirande på teveapparaterna i husen.

En underbar kontrast till vad som komma skall och en perfekt start på semestern. Nu väntar löpning i sand men mest av allt semester, solstol och thailändsk massage. Och kanske lite yoga i soluppgången.

Men bloggdatorn följer med så än önskar jag inte god jul. Ha det bäst!

Hur långt är ett långpass?

När går gränsen för långpass? Under min rehab-tid har jag kallat allt från 5 km för långpass. Mest på skämt för 5 km är ju verkligen inte långt. Men när jag hade  trilskats med mina femminutersjoggar under halva sommaren kändes 5 km nästan evighetslångt.

Idag tog jag ett steg till på min väg mot långpass. Jag passerade 15 km och nu börjar det faktiskt snart kännas som långpass. Inte bara rehab-långt. Fast jag behöver nog 2 km för att det ska kännas långt på riktigt.

Var går er gräns för långt?

Ny jacka från Craft – recension kommer…

Vilda hästar kunde inte stoppa mig…

Jag skulle springa 11 kilometer men jag kunde inte sluta. Benen ville mer. JAG ville mer. Så jag smög till två extrakilometrar (och hoppas coach F inte läser detta).

Det var så jäkla skönt! Hade jag inte blivit akutkissig hade jag förmodligen sprungit fortfarande. Och det hade ju varit jättedumt ur ett rehabperspektiv. Men just idag ville jag inte rehaba, jag ville bara nöta asfalt. I evighet. Amen.

Lovely tusingar!

Benet kändes bra idag. Lite jägarvila gjorde visst susen för ömma ben. Därför fick jag ta tjuren vid hornen och ge mig ut på de skräckinjagande tusingarna.

Coach F hade önskemål om 4:10-fart och jag protesterade i vanlig ordning. SÅ fort kan inte jag springa liksom. Men han visade no mercy, och programmerade Garmin till att pipa järnet om jag maskade.

Klarade 3 av 4 tusingar: 4:09, 4:04 resp 4:10. Sista (som dessutom var i nerförsbacke) sket sig pga motvind och slutade på 4:13.

Tusingar är underbara. Älskade och hatade. Fruktade men välbehövliga. Idag gick det ganska lätt. Benen lydde mig och jag kom in i en skön andning som liksom pushade mig framåt. Ut-ut-in-ut-ut-in. Ingen musik utan bara takten i andetagen som drev mig. Gaah, underbart!

Mina nya tights och favoritstrumporna! Snart börjar det bli dags för vintertights. Tyvärr hittade jag inga på senaste shoppingrundan!

Anmäld!

Den som väntar på något gott…

Löpningen som inte blev av igår stod ju liksom först på to-to-listan idag. Så även fast det såg ruggigt ut tog jag tjuren vid hornen och gav mig av på ett snabbdistanspass.

Det roliga är att det som ser ruggigt ut inifrån oftast är som skönast att springa i – lätt duggregn! (och inga orkanvindar!)

En vilodag och 1.5 timmes massage igår gjorde nog dessutom underverk för mina ben som i det närmaste studsade fram. Av min garmin-programmerade fart på 4:57 blev det pannkaka när jag gladeligen plogade fram i 4:40. Vilken start på dagen!

Motvind

Jag hatar motvind. Gillar inte alls när det viner i öronen och löpsteget blir segt som kola. När någon liksom håller mig tillbaka i ett jättebungy-rep.

Idag var det snabbdistans på schemat. Kort och fint för mig som bygger från noll. 2 km medvind och 2 km motvind.

Såklart gick det jättelätt i medvinden. Visste inte ens att jag hade medvind utan trodde i vanlig ordning att jag blivit världsbäst över en natt. Benen var lätta som heliumballonger där jag studsade fram - lyckligt ovetande om vad som väntade efter vändpunkten.

Sen kom den. Väggen. Tuggummit. Kolan. Kärt barn…
Fick pressa mig fram, stångas mot blåsten. Bestämde i ett ögonblick av galenskap att jag skulle ha MINST lika bra kilometertid på vägen tillbaka. Öste, tryckte, pressade.

Och dundrade till med en kilometertid på 4.33, att jämföra med 4.34 i medvinden. Att pulsen landade 10 slag högre i snitt är en helt annan historia!

Broloppet eller inte Broloppet – det är frågan…

Nu är det bara dryga 5000 platser kvar till Broloppet och det börjar bli dags att bestämma sig om det ska bli en tur över bron i sommar.

Egentligen är det ett rätt konstigt lopp. Typ rakt fram, ner genom en tunnel i 4 km, lite mer rakt fram, upp och ner på en bro… Men det är ändå något som lockar mig och det är ren och skär nostalgi.

Broloppet var nämligen det första långloppet jag sprang. Det var 2006 och jag hade sprungit SJU gånger det året (fast jag visste inte om att det var sååå lite!). Som längst hade jag sprungit 13 km och det gjorde jag fem dagar innan start. Förstår inte hur jag kunde vara så totalt oberörd inför det faktum att jag knappt hade sprungit alls, men så var det.

Jag lyckades hålla mig springandes hela vägen och tog mig i mål på 1:52. Hade varit roligt att göra potatismos av den tiden…

Intervaller

Trodde aldrig jag skulle få skriva detta ord igen. Intervaller – ett ord förknippat med både hat och kärlek. Fruktansvärt och härligt på samma gång. Eller fruktansvärt först och härligt sen, kanske är närmare sanningen…

Intervallerna har varit långt borta länge, men idag var det alltså dags… 4 x 400 m.  I ett försök att skona benen tog jag mig till en slinga i skogen med mjukt underlag. Kände redan på uppvärmningen att benen var tunga. (En kombination av Armyträning och en sömnlös natt med vaccinationssjuka barn ger kanske inte bästa förutsättningen för tokintervaller).

Anyway. När klockan pep stack jag. Mata mata, tempo tempo, flåsa flåsa. MJÖLKSYRA! Gaah, det är jobbigt med intervaller! Hade nästan glömt hur det kändes.

I vanliga fall brukar begränsningen ligga antingen i mjölksyrastinna ben eller i flåset. Idag var det ingetdera. Idag var det koordinationen. Kände mig som ett nyfött rådjur med benen åt alla håll.  Hade jättesvårt att hålla koll på kroppsdelarna och det var ett rent under att jag inte stod på huvudet.

Tiden blev väl därefter, någonstans mellan 4:08 och 4:16-fart. Inget man skriker ut i högtalare men en start i alla fall.  Nu väntar snabbdistans nästa gång. Känns jättekul att ha programmet utstakat! 

Jag är redo!

Efter månader av slölöpning med rehab som enda målsättning, är det nu dags att ta ett steg vidare. Dagens 40 minuter i vilket-tempo-som-helst på samma-gamla-runda-varje-gång är den sista i sitt slag.

Till veckan återgår jag till mitt vanliga program, innehållandes bästa blandningen av intervaller, snabbdistans och långpass. Att långpassen numera inte längre är 30k, utan snarare 8, är en petitess som kommer att åtgärdas under resans gång – i takt med att benet förhoppningsvis klarar mer och mer.

Jag känner mig full av förväntan. Ska bli kul med lite fokus igen. Ska bli kul att återfå lite snabbhet, för på den biten känner jag att jag tappat massor. Jag är redo. Bring it on!

Back on track!

I morse när jag slog upp ögonen var jag åter 23. Foten kändes finfin och jag beslöt mig för en tidig löptur.

Termometern stod på 3 grader och det låg en TJOCK dimma över hela Kävlinge. Det var lite som att springa i kall filmjölk,  jag såg bara ett par meter framför mig.  Men det spelade absolut ingen roll för fötterna var med mig, knät bråkade ingenting och för första gången på hundra år passerade jag den magiska trettiominutersgränsen. 35 minuter sammanhängande och en liten, liten  seger på den långa vägen till att bli långlöpare igen.

Bilden nedan fick jag som tavla av Fredrik igår. Det är jag som springer i från en massa folk (inklusive honom – jag har bestämt att det är han som är sist, ute på kanten).

Det är den Anna jag vill bli igen. Observera att jag fick äran att vara rosa. Precis som det nya understället och hjälmen som är på G. Lycka!

3,6 mil från en mara…

När man springer 6 km och tycker det är ganska jobbigt,  då är det svårt att förstå att man bara för 5 månader sen sprang marathon på snabbare kilometertid. Och dessutom tyckte det var skönt!

Det sägs att kondition är färskvara. Jag är beredd att hålla med! Puh…

Rehab-plan

Jag rehabar mig fortfarande på löpningen. Det är ganska frustrerande och jobbigt att hålla sig till schemat, att tvinga sig att gå efter 15 minuter när hela kroppen vill springa. Men jag sköter mig och följer planen. Och helt ärligt är det rätt behändigt när passen tar 35 minuter istället för tre timmar. Det är liksom lättare att pussla in i övriga livet.

Idag var sista gången på 2x15 min. Höll ett snitt-tempo på 4:50 min/km. Tror aldrig mina ben har känts lättare. De ville bara mer och mer. Idag var det nog som omväxling flåset som satte ribban.

Nu väntar 20+10 minuter vid två tillfällen innan jag (om knät samarbetar) får  gå lös på trettio härligt sammanhängande minuter. Jag kan knappt bärga mig. Värsta långpasset ju…

Understället på!

Nu är det vinter på riktigt! Termometern visade 0,6 grader nu på morgonen och det var bara att rota fram understället från längst ner i lådan!

En härlig morgonrunda i strålande sol. Fortsatt rehablöpning men nu slipper jag i alla fall fem-minuters-fjuttarna. 2x 15 minuter och allt kändes frid och fröjd! HÄRLIGT!

Hur kunde jag glömma?

En hel löpfri sommar fick mig att glömma hur fantastiskt det är att springa på morgonen. Kan inte riktigt smälta det…

7 grader och krisp i luften. Strålande sol och ett dis över ån som rinner genom Kävlinge. Det liksom rök från vattnet och gav morgonrundan en lite trolsk touch. Njöt varje meter.

Äntligen!

Förra veckan var hektisk med mycket jobbträning och en tripp till Stockholm. Fick inte in ett enda löppass vilket ledde till att jag igår drabbades av LÖPABSTINENSEN ALLAN!

Trots ösregnet paltade jag på mig och gick ut för fortsatt rehabträning. 5x5 minuter stod på schemat men jag smög in en extra femma på slutet. Mest för att jag var långt hemifrån men också lite för att det var så fruktansvärt svårt att sluta…

Sanningen är att jag hade sprungit 3 femmor i skånsk hysterisk motvind. Ni vet när det känns som någon håller fast en i ett gummiband. Man kämpar och kämpar och kommer ingen vart. När jag sen vände gick det ju fort som attan. Och den fartkänslan ville jag inte vara utan! Därför blev det en femma för mycket (förlåt coach F)…

Kände mig stel i benen efter Lidingöpromenaden (ja vi orkade inte precis stretcha när vi kom i mål…) men med hjälp av yoga, rulle, kompressionsstrumpor och stretch ska det snart bli ordning på torpet igen.

Mina nya strumpor. Värmde fint i Skånska ruggevädret.

På väg

På väg mot tjugohundranio års Lidingölopp. Startbeviset ligger kvar hemma i lådan. Vitargon är orörd. Men träningskläderna är med, för vi ska inte ligga på latsidan minsann.

I em väntar 30 km promenad på Lidingöloppsbanan. I morgon Nordic Military Training. Och sen finns två alternativ. Shopping eller rullstol…

Och till alla er som klunkar Vitargo idag. Som klipper tånaglar och inventerar skavsårsförrådet – lycka till i morgon! Och nu när jag själv inte har möjlighet att slå min gamla tid så utmanar jag er alla: 2.43.28 – slå mig bara, gör mos av min tid!

Planering 2010

Jag och Fredrik Coach satt och diskuterade upplägget för 2010 med anledning av att inbjudan till Stockholm Marathon damp ner i brevlådan häromdagen.

Hela mitt ego säger ju att jag vill springa maran med nr SJUTTIONIO på magen. Det skulle se så fint ut. 

Men jag är inte särskilt förnuftig. Det är min man. Han tycker det är dumt att stressa igång löpningen för att hinna i form, när man precis varit (och fortfarande är) skadad. Det är såklart sant – men ack så tråkigt!

Därför har han bestämt mig för ett marathonfritt år nästa år. Nästa års fokus ska handla om kvalitet och inte kvantitet. Jag har som målsättning att persa på mil och halvmara, men sen är det stopp. Jag ska bli snabb.

Ni som känner mig vet att jag är SEG, inte SNABB. Så det här blir en utmaning så god som någon.

Jag kommer att springa Göteborgsvarvet för att det är ett sånt fantastiskt lopp, men det är på Stockholm halvmara det gäller. Det är då jag ska mosa mitt gamla rekord på 1.37.50! Under året ska jag slå mitt PB på milen så det stänker om det. Jag ska springa fort. Inte långt.

Dessutom ska jag trampa runt en liten sjö som heter Vättern och trampa hem till mina föräldrar 150 mil bort. Så har det stått i tidningen så där finns ingen återvändo.

Nytt fokus alltså. Men sen jäklar ska jag springa långt. OCH snabbt.

Löpare – bli vid din läst!

Idag smäller det. Idag ska jag börja löpträna igen. Bli den löpare jag var, och inte tramsa runt på en cykel. Löpare – bli vid din läst liksom.

Helst hade jag velat gå ut och riva av min favoritrunda på 19 kilometer, men till och med jag inser att det vore rätt så puckat. Därför börjar jag i liten skala, några korta kilometrar. Tar det lugnt och fint. Stretchar i massor. Och blickar framåt. Det vänder nu, jag känner det.  Peppar, peppar…

Blandade känslor

Jag kommer aldrig oförberedd till ett lopp. Skulle aldrig ge mig på ett lopp utan att veta att jag fixar det. Att plåga mig igenom är inget alternativ, jag vill göra det med en känsla av styrka, välbehag, och självförtroende. Det kan vara hur tufft som helst men det ska vara upp till mig att styra, för jag vill ha kontroll. Det ska inte vara tufft för att jag helt enkelt är otränad.

Hittills har jag persat i varje lopp jag ställt upp i. Hela tiden blivit bättre. Njutit av att läsa resultatlistan och helst av allt hade jag velat tapetsera stan med den. Men så kan man ju inte göra…

Idag ska jag springa 5 km. Jag är grymt laddad och det ska bli jättekul på alla sätt och vis. Men det finns en hake: mitt längsta löppass sedan maj är 1200 meter långt. Det har jag sprungit tre gånger. Det är som att springa maran när man bara sprungit milen tre gånger… Lite läskigt alltså.

I vanliga fall låter man sig dras med, pushas av stämningen, trycka på lite till. Idag håller jag tillbaka. Känner efter i varje steg – gör knä-eländet ont nu? Jag kommer inte att titta på resultatlistan, än mindre tapetsera stan med den.  Jag kommer att vara glad om jag kommer runt, och hysteriskt besviken om det inte går. Vilket det förmodligen inte gör.

För att inte fokusera för mycket på mig själv och min sextusennittitredje placering, kommer jag att ägna all fokus på Viveca. För det här är hennes lopp. Jag är med som peppare och hare. Även om det eventuellt blir så att haren kommer haltandes i mål en kvart efter (när picknicken är uppäten!).

Så nu håller vi tummarna för Viveca och hennes löppremiär. 5 km utan promenad är utmaningen, jag är övertygad om att hon fixar det!

Jag ska visst springa säger dom…

Hade precis börjat mina testrundor på 1200 meter när nyheten slog ner som en blixt i en blå brevlåda. Jag är anmäld till iform-loppet, 5 km, i Malmö. PÅ TISDAG!

Det är den übercoola Viveca som smygsprungit utan min vetskap och nu känner sig redo för 5km - 8 månader tidigare än planerat. Så det är bara att hänga på, ta det lugnt och fint, trygg i vetskapen om att Viveca tar mig på axlarna om det skiter sig.

Här skulle jag ha varit idag. Men vad är väl en mara på fjället? Kanske jättelångtråkig, jobbig och trist. Eller kanske alldeles alldeles underbar.

Det svider i själen. Det känns orättvist och skit. Men jag kommer igen. Nästa år är det jag som snubblar upp för berget. Banne mig!

Smider galna planer

Inser att Lidingö är minst 29 km för långt för mig i år. Att springa Lidingö kommer att kvadda mitt knä big time. Men resan och hotellet är inte avbokningsbart. Så vi kan lika bra åka.

Det skulle kännas fel att bara gå och shoppa i tre dagar. Lidingöhelgen ska vara en utmaning. Och kan jag inte springa så ska jag gå! Kommer inte att hämta ut nummerlappen. Men onumrerade ska vi gå, Fredrik och jag. Efter alla andra. 30 jäkla kilometer. 5 långa timmar. För jag åker inte till Stockholm utan utmaning. Det skulle svida för mycket i hjärtat.

Tvångsvila

Veckan i Umeå brukar innebära träningsläger. I år blev det inte så. Ett löppass på 20 minuter och ett spinning satte stopp för fortsatt aktivitet. Knät känns skit och nu tar jag de sista dagarna till tvångsvila.



I mitt vanliga liv är det svårt att vila. Det är pass som ska köras, mamma boot camp som ska ledas. Därför tar jag chansen nu när jag verkligen kan. Även om det spritter i varenda jäkla muskel. Tvångsvila är det värsta som finns!

Det här är livet….

Kan man starta dagen på bättre sätt?

Testlöpning

Så var testlöpningen genomförd. Med grym träningsvärk i baken efter gårdagens något för många upphopp och knäböj...

Första 5-minutraren:
Tog 1:26 innan knät började kännas. Inget panikont bara en känsla. Fortsatte springa. När jag efter 5 minuter började promenera kunde jag knappt gå. Stannade och stretchade och sen var allt som vanligt.

Andra 5-minutraren:
Tog 1:52 innan knät kändes. Fortfarande inget panikont bara en känsla. Fortsatte springa. Stretch och sen promenad.

Tredje 5-minutraren:
Glömde starta klockan. Vet inte hur långt det blev men det kändes helt ok. Stretch och kort promenad.

Sista 5-minutraren:
Kändes helt ok. Tuffade på och kände löpartarmen vakna. Två skarpa högersvängar på slutet och då kändes det såklart i knät igen.

Vet inte hur jag ska tolka det här. Mer än att det är en lång väg tillbaka. Är lite deppig över resultatet. Hade inte velat känna något alls. Men jag bryter ihop och kommer igen. Nu väntar lång och ordentlig stretch.

Börja om från början....

Laholm är avklarat - nu byter jag fokus. Nu ska jag återerövra min löparidentitet och få ordning på mitt knä. Det tar på självförtroendet att gå från marathonlöpare till ingen löpare alls. Att gå från galen till normal. Jag vill göra galna saker. Jag vill springa maror, ultror, jag vill utmana mig själv. Jag vill stärka mitt pannben och testa gränser.

Men dit är det långt. I morgon börjar jag från början. Tänkte börja med en promenad med inslag av löpning. (Det känns bättre än att behöva promenera under löpturen…. ) Testar 4x5 minuter löpning varvat med promenad. Håll tummarna för att det håller!

Löplängtan

För någon vecka sen när jag var ute och cyklade med Viveca frågade hon mig om jag inte saknade löpningen. Och då svarade jag att jag inte gjorde det. Att jag njöt av att cykla i det fina vädret. Att jag njöt av farten och blåset i håret. Att jag faktiskt inte ens funderade på löpning.

Nu har det gått någon vecka till och skulle hon fråga mig idag, hade hon inte fått samma svar. Jag saknar löpningen så jag blir galen. Det svider i själen när jag läser om intervallpass och kilometertider. När jag ser andra springa förbi vill jag hänga på och visa att jag minsann också kan.

Så nu har jag bestämt mig. När Laholm är över är det dags att ta tag i det där. Om jag så ska springa 5 minuter om dagen så ska jag springa. Jag vill känna den taktfasta löparandningen. Jag vill reta mig på skumpande vätskebälten. Jag vill uppleva runners high. Hinner man allt det på fem minuter?

Run less - run faster!

Har blivit ombedd att skriva en liten utvärdering om FIRST, metoden jag använde för att komma i löpform inför årets Stockholm marathon.

När hela löparsverige valde Szalkai som sin vägledare och gud, valde jag en annan väg. Insåg nämligen tidigt att Szalkais miljoner löppass i veckan inte skulle funka för mig som tränar så mycket annat, och som dessutom har två kids hemma. Och då var ändå Szalkai ganska måttlig jämfört med andra löpprogram...

Det var då Fredrik hittade FIRST till mig. Metoden bygger på 3 kvalitativa löppass plus 2 övriga pass i veckan (där spinningen blev mitt "övriga"). Meningen är att varje löppass ska ha ett syfte och inga mil ska springas bara för springandets skull. Fokus ligger alltså på kvalitet snarare än kvantitet. Metoden betonar även vikten av vila och alternativ träning mellan löppassen för att undvika överträning och utmattning av musklerna.

Det här med syftet var annars mitt stora problem förut. Jag sprang alltid samma runda med samma intensitet. Och såg inga som helst resultat...

Nu hade jag plötsligt tre pass som skulle avverkas varje vecka: ett intervallpass, ett snabbdistans och ett långpass. Med utgångspunkt i ett Coopertest (och det mål jag hade på maran) fick jag fram de kilometertider jag skulle ligga på i de olika passen. Och för mig som bara hade en hastighet tidigare fick ibland gasa rejält men ibland även bromsa. Och här hade jag ju min Garmin till hjälp. Utan den vet jag faktiskt inte hur det skulle funka...

De första intervallerna var plågsamma, har aldrig varit bra på att maxa. Men efterhand gick det lättare och lättare och jag märkte ganska snart att jag fått upp tempo på benen. Intervallerna gick snabbare men även långpassen. Intervallerna blev dock aldrig favoriten. Istället seglade snabbdistansen upp på favoritlistan. Så skönt att känna fart i benen (utan att tokdö som på intervallerna) och kunna mala på i denna fart under hyfsat lång tid.

Långpassen var också kul. De blev aldrig längre än 32 km, men låg ofta där kring 29-30. Skillnaden mot andra löpprogram är att hastigheten under långpassen ligger högre. Att fokusera på hastighet snarare än distans sägs förbättra förmågan hos musklerna att ta hand om mjölksyran, att kunna metabolisera denna och använda som energi snarare än att ackumulera i muskler och blod.

Jag hade mycket hjälp av att passen var utstakade till mig, att jag slapp tänka ut något smart varje gång. Jag bara tog min lapp med pass och betade av. Det blev en morot i sig att pricka av de avklarade passen och eftersom jag hade träningen planerad för en lång tid framåt kunde jag ladda mentalt för vad som komma skulle.

Jag trodde att jag sprang mot 3:45 på maran men Fredrik hade i smyg lagt upp träningen mot 3:30. Vet inte om jag kan ge FIRST något bättre bevis på att det funkar än det faktum att jag kom in på 3:29:20.....

Det finns en bok som beskriver metoden: Run less, run faster. Där finns all information som behövs för att komma igång.