Skrylleloppet 10 km – the true story…

Idag har jag överträffat mig själv. Jag har gjort mos av mitt gamla rekord på milen, och det på en kuperad bana. Jag har nått mitt mål på sub 45 och inte nog med det – jag VANN hela tjottaballongen! Etta i tantklassen (35+) men med en bättre tid än tjejen som vann i den yngre generationen… Så här gick det till:

Vaknade. Åt morgongröten och klädde på mig. Ofokuserad. Kändes som vilken morgon som helst och vilken löprunda som helst. Insåg att jag inte hade slagit på tävlingsnerverna och förstod att det inte skulle bli mer en än träningsrunda i terräng. Good enough.

 
Lugn som en filbunke innan start

Det var trångt i starten. Eftersom tiden räknades från startskottet (och inte startlinjen) ville alla vara först. Trängsel och ett fasligt armbågande sen small startskottet. Första två kilometerna var en förskräcklig röra av människor i alla möjliga farter. Fort och sakta, tvärnita, gasa, högersvängar, vänstersvängar och lite rakt fram.

Panikrusning i starten

Första kilometern gick i 4:20 och jag kände att det här var nog lite över min förmåga. Men fortsatte ändå och hoppades på det bästa. Efter 2 km splittrades startfältet och det blev lättare att köra sitt eget lopp. Hörde min tunga andning och var hela tiden lite nervös om det verkligen skulle hålla. Visste ju att det skulle komma 2 km uppför på slutet.

Efter 4 km ser jag Linn (som jag lärde känna i Portugal). Hon ser pigg ut och jag vet att hon är snäppet vassare än jag. Ligger bakom en stund men känner sen att jag har kapacitet att köra om. Frågan är bara om jag ska våga. Linn är fjäderlätt och kommer förmodligen att flyga förbi mig i backarna sen.  Velar fram och tillbaka men sätter sen foten på gasen och kör förbi. Snorandes och flåsandes harklar jag fram ett “HEJ” innan jag passerar – helt övertygad om att hon ligger hack i häl resten av loppet, och att hon kommer glida om i uppförsbackarna på slutet.

Sen knatar det på. Kilometer efter kilometer. Försöker gasa om en annan tjej men hon ger sig inte utan fight. Hon springer om mig och jag lägger mig snällt bakom.

I sista backen kroknar tjejen framför. Hon börjar göra konstiga ljud och jag ser att hon tar slut. Jag segar mig förbi och ger henne ett “kom igen vi är snart framme” på vägen.

Fortsätter på tunga ben mot målet och kliver över mållinjen på 44:15. Linns man berättar att jag är första tjej men jag tror honom inte. Han måste ha missat några. För säkerhets skull stannar vi till prisutdelningen. Och mycket riktigt – först i mål av alla tjejer, inte bara tanterna!

Tar emot ett presentkort på 500 kronor, men fattar ingenting. Hur fasen gick det här till???

 
Linn och jag – trea resp etta i tantklassen

Skrylleloppet

I morgon springer jag här. Fråga mig egentligen inte varför. 10 km är den värsta distansen. Dessutom avslutas loppet med två km backe. Men det ska bli lite kul ändå. Har inte stått på en startlinje sen Stockholm marathon och det spritter faktiskt lite i benen.

Någon fler som ska dit?

Om jag vore Stockholmare…

… så hade jag anmält mig till det här.  Men det är jag ju inte. Så jag får snällt stanna hemma när alla andra går på löparkväll. Men vad är väl en bal på slottet?

Naturfenomen…

Det finns två naturfenomen som pågår i detta nu. Det ena är en vulkan som nog ingen missat. Det andra är inte lika känt, men nästan lika konstigt:

DET ÄR VINDSTILLA I SKÅNE!

Sprang ett underbart långpass utan blåst i öronen. Det är helt fantastiskt hur stilla allting blir när det inte blåser. Bara jag och mina andetag. Och ljudet av mina steg. Meter för meter. Kilometer efter kilometer.

Vid 19 kilometer  slog någon på turbon. Jag kände mig lätt, snabb och oövervinnerlig. Jag bestämde mig för att springa de tre sista kilometrarna med stil. Lyfte höften, drog in armbågarna och lyfte blicken. Sista två km uppförsbacke. Inga problem, bara uppåt och framåt. Stark, seg och lätt.

Löpning när den är som bäst.

En annan härlig löptur – Nice april 2010

Backar is the shit

Andra backpasset på tre dagar. Jag börjar känna mig som en bergsget. Eller nått.  450 höjdmeter blev det idag, när löpgruppen intog St Hans.

Backar är faktiskt rätt underbara. Pulsen slår i taket utan att benen behöver jobba så himla fort. Fullt ös i ett behagligt tempo liksom. Mera backar till folket. Fast det känns som jag bor i fel landsände…

Att förbereda sig…

Min mamma är lärare.  När jag var liten gick hon alltid undan en stund på kvällen för att “förbereda morgondagen”.  Då satt hon och bläddrade i läroböckerna och skrev…

När jag förbereder min morgondag går det inte riktigt till på det viset. Jag ska nämligen förbereda ett backpass på St Hans backar inför löpgruppen på söndag - och det gör man ju inte precis vid skrivbordet. Så alldeles strax åker skorna på. Sen får vi se om jag kommer ihåg alla svängar och krokar för att få ut maximalt antal backar på så kort sträcka som möjligt. Vissa arbetsuppgifter är sannerligen roligare än andra!

Filmtajm!

Ladda popcornen, nu blir det film!

Resultat: jag är man och en dieseldriven filbunke

Idag har jag och Fredrik varit hos Mattias Reck för besiktning. Som uppvärmning gjorde vi varsitt Åstrands submax-test innan vi gick loss på de tuffare grejerna: Padillatest på cykel för Fredrik och fälttest löpning (tusingar) för mig. Med stick i fingret och allt.

Fredrik var först ut och klarade sig med bravur. Testvärde 66 på Åstrand. Resultatet på Padilla har vi ännu inte fått.

Sen var det min tur. Efter första försöket på Åstrand blinkade datorn FAILED. Pulsen hade varit för låg och vi fick försöka igen med ökat motstånd. När pulsen fortfarande inte ville stiga gjordes ytterligare ett försök att vrida på motståndet - men det funkade inte! Det visade sig att man inte kunde öka motståndet mer när man var tjej och Mattias fick ändra inställningarna. Nu var jag plötsligt Anders 52 kg och MAN. En liten, liten manlig räka. Men det funkade och motståndet gick äntligen att öka. Testvärde 77 och en kniv i hjärtat på den riktiga mannen i familjen…

Ombyte till löpkläder och sen ut i det fina vädret. Framför mig hade jag en uppmätt kilometerlång sträcka på asfalt. Och motvind. Motvind är mitt öde denna vår…

Första kilometern skulle springas i långpasstempo, andra i snabdistanstempo, tredje i tröskelfart och fjärde med gasen i botten.  Efter varje kilometer kollades hastighet, puls och mjölksyranivå i blodet. Därefter en kilometer jogg till nästa arbete. Sist ut var en kortare sträcka ösa-ösa-fart för att pressa upp mjölksyran i skyarna. Den landade någonstans i höjd med hatthyllan….

Har ännu inte fått resultatet men slutsatsen han kunde dra direkt är att jag är en dieselmotor och ingen raket. Mina muskler består sannolikt till största delen av långsamma muskelfibrer och jag har inte förmågan att bilda jättehöga halter av mjölksyra.

Mitt hjärta är vältränat och det är inte det som begränsar mig. Snarare ska jag träna kortare intervaller i hög hastighet med bibehållen teknik. Satsa på bättre löpekonomi.

Så var kommer filbunken in? Filbunke är man visst när pulsen ligger på 66 under promenad…  That’s me!

Nu väntar jag på resultaten i skriftlig form. Ska bli spännande. Återkommer med dessa resultat samt en film från mitt äventyr.

Testing testing

På torsdag åker jag och Fredrik till Göteborg för att testa formen. Han testar sin på cykel medan jag testar min springandes. Tusingar it is och jag är redan nervös. Lite nervös för foten (som jag tror funkar med lite tejp) men allra mest nervös för det jobbiga. Gaaah, jag är ju seg – inte snabb.  Jag är dock jättespänd på resultatet och det ska bli kul att höra vad han har att säga om min syratröskel och hur jag bäst ska lägga upp träningen framöver.

Inför detta test är jag i alla fall ordinerad två dagars vila. Det betyder att jag varken kan springa eller cykla i det här underbara vårvädret, och det smärtar ju lite. Datorarbete är vad som gäller och det görs som bekant bäst inomhus tills någon vettig människa uppfinner skärmar som går att läsa på i solsken…

Ha en underbar vårdag och spring lite för mig, ni som får!

Jag ger upp!

Ska det aldrig ge sig? Ska jag aldrig få fortsätta mitt löpprogram utan ofrivilliga avbrott. Ska jag aldrig sluta göra illa mig eller bli förkyld?

Trampade snett på gårdagens löpgrupp. På min tiogradiga allvarlighetsskala (där 10 är kryckor) ligger jag förmodligen någonstans på mitten. Yttre fotknölen är svullen och det gör ont att gå, men det funkar.

Dagens snabbdistans är med andra ord inställd. Istället blir det cykel och en chans att beta av några mil på min evighetslånga to-do-list (150 mil) inför Vättern. På torsdag väntar tröskeltest (löpning) i Göteborg. Då bara måste jag vara hel!

Och ja - jag ljög i rubriken. Jag ger aldrig upp. Jag är envisare än varje rot i skogen, som vill stoppa min framfart. Jag är det tjurigaste som finns. Jag är snart tillbaka och då ska jag platta till den puckade roten så den får vad den förtjänar.  Så akta er därute. Jag är arg.

För dig som…

- vill springa fortare och bättre
- vill ha ett snabbare och lättare steg
- är skadederabbad och trött på de konventionella
råden med dämpade skor och ilägg
- är nyfiken på barfotalöpning
- är nyfiken på pose-tekniken
- vill kunna hitta rätt steglängd och frekvens
- vill kunna springa fortare utför och starkare uppför
- vill ha ett antal praktiska och enkla teknikövningar
- vill bli inspirerad och motiverad

Gaaah, jag svarar ja på alla punkter! Anmäld, betald och klar. I augusti smäller det. Läs mer här.

Springer man fortare i snygga kläder?

Förut sprang jag i vad som helst och var nöjd med det. Långa pösiga byxor som fladdrade längs benen var liksom inget hinder. Så här ungefär:

 

Sen upptäckte jag hur mycket roligare det var att springa i snygga funktionella kläder och numera är min träningsgarderob långt mycket större än min garderob för vanliga kläder. 

Idag var det dags för intervaller 6x800 m. Coach F var lite upprörd eftersom min kilometertid på korta intervaller inte skiljer sig nämnvärt från farten jag håller i 20 kilometer. Jag måste lära mig att ÖSA säger han…

Därför tog jag på mig mina racerkläder. Kan man inte vara snabb måste man i alla fall vara snygg. Och kanske springer man snabbare om man känner sig snygg, vad vet jag? Det blev dagens uppgift att undersöka.

 
Rosa och svart från Craft.  Och med illa matchande oranga x-socks.

Så hur gick det då?

Kändes som vanligt HEMSKT. Intervaller blir inte roligare med snygga kläder. Men det gick faktiskt lite fortare än sist med bästa kilometertid på 4:02. Det är kanske bara skorna som fattas för att det ska bli roligt också…

När jag kom hem möttes jag av detta:

 

Nu är det tamejtusan vår.

Vill ha vill ha vill ha!

Nike Lunar Elite + . Kanske min nästa sko…

Vilken löpare är du?

Man kan roa sig med mycket medan man springer men gårdagens kategorisering av löpare var faktiskt en av de roligare sysselsättningarna jag haft på en löptur. 

Jag kom fram till att det finns fem typer av löpare (se beskrivning nedan). Texten är skriven med viss ironi och jag ansvarar inte för någonting :)

Den RIKTIGA löparen

Klädsel: Slitsade shorts (gärna sittande ganska högt i midjan) och linne/t-shirt i funktionsmaterial. Vintertid ses den riktiga löparen inte helt sällan i R90 -klädesplagget ingen annan skulle drömma om. I kalla temperaturer kan man även se den riktiga löparen iklädd shorts/t-shirt i kombination med mössa och vantar.
Kroppsbyggnad: tanig
Övrigt: Den riktiga löparen sätter sig inte ner och äter banan efter exempelvis marathon eller Lidingölopp. Nej, då ska det springas ner. Helt frivilligt. 
Övrigt 2: Den riktiga löparen har gjort nummer 2 i en buske.

----------------------------------------------------------------------------------------

Löpar-wannabe:n

Klädsel: tights och t-shirt i funktionsmaterial. Gärna en Stockholm marathon finisher-t-shirt.
Kroppsbyggnad: normal
Övrigt: Har all teknisk utrustning som krävs för att bli lycklig och lite till. Har stenkoll på pulsnivåer och kilometertider. Tycker den riktiga löparen är lite nördig men vill för allt i världen inte förväxlas med iformlöparen…

----------------------------------------------------------------------------------------

Iform-löparen:

Klädsel: jazzbyxor alt träningsoverallsbyxor. Huvtröja.
Kroppsbyggnad: Alla sorter
Övrigt: Har läst i Iform att löpning är bra och springer av den anledningen. Alla andra gör ju det… Dessutom bränner man ju lite kalorier och då kan man ju fika sen.

----------------------------------------------------------------------------------------

Triathleten:



Klädsel: Korta tights och cykel-linne med dragkedja i halsen och fickor på ryggen. Triathlonsnörning på skorna.
Kroppsbyggnad: Muskulös
Löpstil: Upprätt löpning som känns lite tyngre än den riktiga löparen.

----------------------------------------------------------------------------------------

Fitness-löparen:


Klädsel: Trendriktigt chict. Linne i piffig färg. Tuffa byxor med en överdragströja snitsigt knuten runt midjan. Håret uppsatt i en rufsig tofs som tagit minst 20 minuter att få till det perfekta stuket på. Stora i ögonfallande hörlurar fungerar som diadem.

Kroppsbyggnad: muskulös. Fitness-löparen har svarvat en snygg kropp på gymmet och sätter pricken över i:et med en gyllene solariebränna.

Övrigt: Fitnesslöparen springer bara i solsken och på strandpromenader. Att glänsa i duggregn och motvind förefaller inte lika intressant. Och tänk om man skulle behöva snyta sig över axeln… hemska tanke!
----------------------------------------------------------------------------------------
Så, nu är jag nyfiken. Vilken sort är du? Jag är utan tvivel the wannabe…

Mer lopning...

Under dagens 12 km langs strandpromenaden roade jag mig med att sortera in alla lopare i olika kategorier. Fem olika sorters lopare kom jag fram till att det finns, men detta franska tangentbord ar pa tok for jobbigt for att jag ska orka utveckla mitt resonemang...

I morgon nar jag ater befinner mig pa svensk mark (dar tangenterna sitter pa ratt stalle och dar det finns bokstaver med prickar) ska ni fa ta del av mina slutsatser. Hall tillgodo!

Spring i benen

Jag är i Frankrike och förlustar mig tillsammans med familjen. Av det franska köket har vi hittills inga positiva erfarenheter men löpningen är fantastisk.

Tog en eftermiddagsrunda idag. Började längs strandpromenaden för att sedan vika av och ta trapporna uppför en hög kulle. Trappträning är inte precis vardagsmat i mitt liv och det var nog en eller annan lårmuskel som chockades av tilltaget...

Slingrade oss vidare inne i centrum (bland miljoner bilar och rödljus) ett tag innan vi hittade ut till lugnet på strandpromenaden igen. Luften sval och frisk och fullspäckad med syre. Idag skulle man kunnat fortsätta hur länge som helst men vi nöjde oss med 10 härliga kilometrar. I morgon ska vi upp i bergen och vandra så än går det ingen nöd på mig!

Förfryst!

Igår 17 grader och sol. Hur kan man då förväntas välja rätt vantar idag???

Löpgrupp idag. Tog mina tunna Nike-vantar, glad i hågen över att äntligen få lämna de tjocka kvar i byrålådan.

Blev lite fartlek på en 1200-meters slinga. Halva gänget motsols, halva medsols. Växlade mellan två olika farter, en i behaglighetszonen och en snäppet över. Varje gång man mötte sin kompis bytte vi fart. Från växel 3 till växel 4 (5:an sparade vi till backintervallerna efteråt!).

Någonstans precis innan vi skulle starta backintervallerna öppnade sig himlen. Och ner kom inte regn. Det var hagel!!! H-A-G-E-L.  Jag vet inte vad jag har för otalt med vädergudarna men något måste det vara.  Anyway, det blev kallt om mina händer.

Nedvarvningen på vägen hem blev en pina. 2 km i motvind och hagel. Frös så att jag inte visste var jag skulle bli av. Händerna som istappar.

Hemma vid dörren ska jag stänga av Garmin. Ni som har 405:an vet att den inte gillar regn, då funkar den liksom inte. Lyckades inte stänga av. Tryckte och tryckte och fingrarna var så frusna att jag inte lyckade uppbringa någon kraft i trycken. Tryckte lite till. Inget hände. Blev sur. (Ser ju inte bra ut på kilometertiden när man inte lyckas stänga klockan…)

Sen var det dags att fiska upp nyckeln ur bakfickan. Med fingrar som inte gick att böja. Helt omöjligt. Till slut hade jag nästan snurrat byxorna bakochfram för att komma åt fick-eländet. Gick ändå inte. Tänkte precis gå till grannen och be dem öppna fickan därbak (hade inte känts helt normalt) när den äntligen gick upp och jag kunde få ut nyckeln.

Gaaah. Vad hände med våren?

Göteborgsvarvet 2010

Göteborgsvarvet är fullt sen länge. Men om ni råkar ha mycket spring i benen, och känner att ni gärna skulle vilja vara med, finns nu en chans att vinna en startplats.

Allt du behöver göra är att bli fan till Göteborgsvarvet på Facebook. Läs mer här. 

Är ni med?

Har anmält mig till Lundaloppet nu på morgonkvisten. 10 km i vårigt Lund. En årlig tradition och liksom starten på varje säsong. Det brukar alltid gå dåligt för mig i just Lundaloppet. Vet inte om det är värmen, kullerstenarna, distansen eller mig det är fel på. För veckan efter i Göteborg brukar det inte vara några problem…   Men som sagt - det är tradition. Lite som att det regnar på julafton. 

En tradition som jag skulle vilja ha men som jag inte har, är St Hans Extreme. 5 eller 10 km tok-kuperat. Lidingö kan liksom slänga sig i väggen. Det är upp och ner och upp och ner och aldrig en tillstymmelse till något mellanting. Den ligger lite käckt mellan Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och har därför inte kunnat bli någon tradition. Men jag har sprungit femman två gånger (innan min mara-karriär) och båda var en näradödenupplevelse.  I år när jag inte ska springa maran finns alltså inga ursäkter. Vilka hänger med???

Lättad

Det gick enligt plan. Benet höll för prövningen. Jag är lättad lycklig och glad.
Sprang med löpgruppen. Första 7 km i väldigt lugnt tempo. Kände ingenting i benet och beslöt mig för att hänga med på ytterligare 5 km i fri fart.

Hittade ett jämt och bra flyt i steget. Kände mig lätt och avslappnad. Första kilometern gick i 5:09-fart. Fick lite mersmak. Ökade lite. Någon kilometer senare var jag nere på 4:24. Sen kom motvinden. Pang!

Jag är känslig för motvind. Med min fjädervikt har jag liksom inget att sätta emot. Jag flyger som en vante i vinden. Jimmy som jag sprungit jämna steg med hade mer att sätta emot så jag fick släppa honom lite framför mig. Fast det sved. Är man tävlingsmänniska så är man.

Nu suger jag på karamellen. Njuter av att det onda har släppt. Smider nya planer för våren. Skrylle. Bokskog. Höllviken.

Och Kävlinge Ultra 50 km. Ska bara träna lite mer först…

Livrädd

Som ni kanske märkt har det skrivits väldigt lite om löpning här på bloggen ett tag. Anledningen till det är att jag inte sprungit på 2,5 vecka. TVÅOCHENHALVVECKA.

Efter femmilen i Portugal fick mitt underben spel, och ett tag hade jag ont till och med när jag gick. Har vilat och väntat ut. Masserat, stretchat (hur fasen man nu stretchar utsida/framsida underben ?!) och fått laserbehandling. Och nu är det dags. Alldeles strax ska jag prova mina vingar. Se om underbenet håller för stötarna.

Och jag är rädd. Livrädd. För framför mig ser jag våren komma. Våren med alla roliga lopp. Våren fylld med härliga långpass i korta byxor. Långa turer i skog och på Skåneled. Ultralöpning med vänner - med obligatoriska fikastopp.

Tänk om underbenet strejkar och jag missar allt detta. Då dör jag.

Tiden är inne…

Det finns saker som jag väldigt gärna vill ha gjort, men som jag inte vågar göra. Maxpulstest är en sån sak. Jag må vara hur seg som helst, orka hålla på i oändlighet, men när det gäller maxinsatser får jag stora skälvan. Men som sagt det skulle vara kul att ha det gjort…

Nu har coach F slagit till igen och satt ner foten. Nu är det slut på mesandet. Nu ska jag om inte testa maxpulsen i alla fall göra ett test på min mjölksyratröskel. Men  fort ska det visst gå ändå. Nära max.

Den 15 april ska det ske. Utomhus på asfalterad väg. Tusingar. Och stick i fingret. Som tur var slipper jag löpbandet, för med tanke på min löpbandserfarenhet hade det aldrig kunnat ge en rättvis bild (ni skulle ha sett mig på ett löpband – det liknar ingenting alls!)

“När det gäller löpning så är det, till skillnad från cykel, relativt stor skillnad mellan inomhusträning (löpband) och vanlig löpning ute på vägen.
Ett "test i fält" krävs för att värdena ska bli rätt. Med hjälp  av verklig km hastighet, laktatanalys, puls och Borgskala, mäter vi upp dina olika värden och förmågor. Värden som både visar din status och vad du bör träna vidare på och i vilka zoner”

Roligt ska det bli. I alla fall efteråt!

Gaaah!

Jag vill skriva inlägg som inspirerar – inte avskräcker. Men idag misslyckas jag nog med det. Om 1,5 vecka lovar jag att skriva om härlig löpning i vårsoligt Portugal, men idag får ni hålla tillgodo med hemska HellyHansen-långkalsonger, motvind, snömodd, ishalka och en Garmin som aldrig ville sluta skrika “ÖKA FARTEN”!

15 km i 5 minutersfart var beställt av Coach F, som in samma veva rekommenderade en bra runda. Vad Coach F måste ha missat är att det underlag han gillar under sina skidor lämpar sig mindre bra när man försöker springa fort. Därför fick jag springa som Bambi i 14 kilometer. Den sista sprang jag som Kalle Anka. Grova djupa traktorspår upptog nämligen HELA vägen och det enda sättet att inte stuka fötterna var att vinkla ut dom och sätta ner dom i varje traktorspårs-hål.

Det var underlaget. Sen var det vinden. TOLV m/s åt fel håll!! Trodde på riktigt att jag aldrig någonsin skulle komma fram. Det var som att någon höll mig tillbaka i ett gummiband och hur mycket jag än pressade framåt så kom jag ingen vart. En bidragande orsak till gummibandseffekten var förutom vinden mina nya underställslångkalsonger från Helly Hansen…

Fredrik hittade ett par på rea som han köpte till mig. Dom hade tre fel visade det sig.

1. De hade gylf. I dammodellen. Vad ska jag med den till?
2. De kändes som gummiband när man försökte springa
3. Jag blev jätteblöt

(Se det inte som reklam nu men Craft – I love you!)

I 15 långa kilometrar funderade jag på hur jag skulle hämnas på coach F.  Skulle jag gömma hans kaffemaskin? Eller valla fel valla på hans skidor? Kanske tappa tabascon i hans mat?

Men jag kom på något bättre. Jag ska tvinga honom ut på samma runda. Sen ska jag sitta hemma under filten och njuta när han forcerar vindarna, snubblar i traktorspår och står på öronen på isfläckarna. Frågan är om han inte ska få låna mina långkalsonger också…

17 km fredagslöpning

Jag vet att det är fler löpare än jag som är ruggigt trötta på vintern nu. Det går liksom inte att springa normalt. Man fjuttar omkring mellan isplättarna, kan inte ta ut steget och riskerar att när som helst att stå på öronen.

Samtidigt vägrar jag löpband. På samma sätt som jag vägrar musik i öronen. När det gäller löpning är jag väldigt konservativ. Det ska vara utomhus och det ska vara med min andning som enda musik och takthållare.

Det som är frustrerande med att springa nu är att kilometertiderna går ner. Jag kan inte låta bli att jämföra med förra året. Hur ligger jag till i förhållande till då? Samtidigt inser jag att jag inte kan jämföra. För så fort asfalten byts mot isgata går tempot ner med 30 sek per kilometer. Men det är irriterande i alla fall. Och dessutom dubbelt så jobbigt!

17 km i 4:57-fart blev det. Det får man vara nöjd med, med tanke på underlaget...

Härlig fredag på er!

Vad fasen???

Tanken var snabbdistans. 8 små söta kilometer. Gick jättebra första fyra. Sen vände jag och möttes av jädrar-i-mig-orkanvind. Varför hade ingen förvarnat mig om den? (SMHI, fikar ni bara på jobbet eller? )

Löpning kan vara skönt, avslappnande, härligt och underbart. Idag var det jobbigt, flåsigt, pestigt och hemskt. Så nu vet ni det. Nya tag i morgon.

Långpasset from hell…

Idag har jag tillbringat 17 kilometers löptid till att komma på lämplig rubrik på det här inlägget. Här är de fyra förslag som det inte blev…

1) 17 000 meter häck
2) Coachen, jag ska slå ihjäl dig
3) Killing my höftböjare
4) Efter plums kommer halka kommer motvind

Men alla hade rätt bra förklarat dagens pass. Det skulle vara ett lugnt och fint pass. Ett sånt där då man kan filosofera lite över livet i allmänhet. Det blev inte så…

Det blev ishalka, 50 cm plumssnö och motvind i en enda salig röra. Trots att tempot låg på blygsamma 6 min/km var jag lika trött som under vilket intervallpass som helst. Löpskolning i all ära men i dag har jag praktiserat både skipping, tripping, travgång och knälyft. Till förbannelse!

Men det är det här som skiljer löpning ute från löpband. På löpbandet är tristessen din enda motståndare. Ute kommer hela tiden nya förutsättningar du måste kunna hantera. När du tror du har flyt kommer motvinden. När du tror du provat allt kommer halvmeterhög snö och chockar din värld. Och varenda liten grej bygger en millimeter på ditt pannben. Din förmåga att bita ihop och springa vidare. Det är det jag gillar.

Bilder från dagen:

Snabbdistans i reflexväst -check

 

Ville inte. Lätt huvudvärk. Ingen motivation. Trött. Men coach F visade inget medlidande. Och så var det ju det där med löpningens dag. Hur skulle det se ut om jag först tjatade på alla och sen la mig på sofflocket själv?!?

Snabbdistans i 4.32-fart var beställt. Det kändes lika sannolikt som att månen skulle trilla ner.

-Gör ditt bästa sa coachen

Och det gjorde jag. I mål med snittfarten 4.33 och efter omständigheterna toknöjd. Kroppen svarade. Vädret var underbart. Av mina segkänslor fanns ingenting kvar. De frös förmodligen ihjäl någonstans under uppvärmningen. Ska försöka komma ihåg detta nästa gång det känns tungt att ta sig ut!

Intervaller på längden och tvären…

Intervaller med löpgruppen på förmiddagen. Äntligen fick jag plocka fram min kära visselpipa igen. Den har fått vila alldeles för länge… 8 stycken 300-meters intervaller i motlut blev det idag. Dom frustade, pustade och svettades. Jag blev sotis.

Så nu är det min tur. 400-600-800-1200-800-600-400 meter. En liten snitsig pyramid som kan förgylla en vilken söndag som helst.

Löpningens dag - 26 januari!

Ingmarie har uppfunnit en ny dag! Och den är hälsosammare än fettisdag, kanelbullens dag och våffeldagen tillsammans – vi snackar LÖPNINGENS DAG. Den 26 januari är det som gäller. Det är då vi ska fira löpningens dag springandes omkring med reflexväst.

Min tisdag är extremt uppbokad och jag hade egentligen inte tänkt springa då, men hallå! En sån här högtidsdag kan man inte bara låta passera. Såklart drar jag på mig min väst och springer en runda. Gör det du med!!!

Transportlöpning med fart

Inspirerad av Sofie (transportlöpningens drottning) fick gårdagens intervallpass ske i transportform.

Befann mig nämligen i Lund på dotterns handbollsmatch och vad kunde då vara bättre än att utnyttja hemvägen till löpning? Istället för att sitta i en kall bil liksom.

Coach F hade lagt upp ett skojsigt intervallpass bestående av 12 fyrahundringar. TOLV???!!? Trodde han skämtade. Att mobilisera kraft 12 gånger är typ jättemycket och minst 6 gånger för många.

Uppvärmningen gick åt till att hitta vägen som ledde till cykelvägen hem. Ja ni vet – jag har ju inget lokalsinne! Lite hit, lite dit och lite runt en liten bit och sen tornade ALFA LAVAL upp som räddningen i fjärran. Därifrån hittar jag minsann.

Första intervallen är alltid värst. Man vet liksom inte hur långt 400 meter egentligen är. Och ska det verkligen aldrig ta slut??? 3:55-fart. Jovars.

För första gången sedan början av december kände jag att jag kunde få till lite ordentliga frånskjut. Sandlöpning och ishalkelöpningen som jag levt med den senaste tiden saknar liksom det där. Men nu var det barmark och bara att tuta på – en underbar känsla. Fast jobbig.

Någonstans på mitten krämade jag till med en fyrahundring i 3:43-fart så till och med coachen blev stolt. Sen kom ett parti med halka och för att undvika att slå ihjäl mig fick jag tyvärr slå av lite på takten på ett par av intervallerna. Jag ska inte säga det högt, men det var ju faktiskt lite skönt…

Färdig med intervallerna hade jag 3 km hem och det fick bli min längsta nedjogg ever. Men så är det väl när man transportlöper. Man måste ju hela vägen.

Snittkilometertid på alla intervaller 3:55 och helt i linje med det program jag följer för att persa på Göteborgsvarvet.

Spinning-mania

Jag skulle börjat min löpsatsning i veckan men något sket sig. Först blev det KALLT och snö och sen fick jag typ alla veckans spinningpass om halsen. Hur gick det här till?

Kontraster

  

30 grader och sol. Minus 10 och snö. Same same but different.

Attans!

Jag vill inget hellre än att springa ett uppfriskande pass i den kyliga luften. Känna lite snö som kryper sig innanför strumpan. Bli blossande röd på kinderna och känna snöfluff under skorna. Längta hem till en mjuk filt och en stor kopp varmt te.

Meen… det får bli en annan dag. För idag har något obestämt intagit min hals. Det river lite när jag pratar och jag är röd i halsen. Vågar inte utmana, vill inte att det bryter ut. Så av hela första stycket blev bara filten och teet kvar. TYPISKT!

Bara en allra sista…

 
Dags för varmare breddgrader nu. Men jag kunde inte hålla mig från en sista löptur i härligt svenskt vinterväder. För i morse var det verkligen vinter. Minus tre och lite bitande i kinden. En sol på väg upp och luciafirande på teveapparaterna i husen.

En underbar kontrast till vad som komma skall och en perfekt start på semestern. Nu väntar löpning i sand men mest av allt semester, solstol och thailändsk massage. Och kanske lite yoga i soluppgången.

Men bloggdatorn följer med så än önskar jag inte god jul. Ha det bäst!

Hur långt är ett långpass?

När går gränsen för långpass? Under min rehab-tid har jag kallat allt från 5 km för långpass. Mest på skämt för 5 km är ju verkligen inte långt. Men när jag hade  trilskats med mina femminutersjoggar under halva sommaren kändes 5 km nästan evighetslångt.

Idag tog jag ett steg till på min väg mot långpass. Jag passerade 15 km och nu börjar det faktiskt snart kännas som långpass. Inte bara rehab-långt. Fast jag behöver nog 2 km för att det ska kännas långt på riktigt.

Var går er gräns för långt?

Ny jacka från Craft – recension kommer…