Vila eller väder?

Att våga vila är jätteviktigt för att nå de resultat man vill - det är jag fullständigt medveten om. Idag borde det teoretiskt vara vilodag, men det finns ett problem: solen tok-skiner därute. Det är 12 grader, vilket efter denna vargavinter nästan kan räknas som tropisk värme.

Det spritter i cykelbrallan, jag vill ut. Och det verkar ju mycket smartare att cykla idag och istället vila på fredag när det ska bli 6 grader och regn.

Det blir ju bara en liten rokad liksom. Visst får jag?

Påsk-cykling 120 km

När jag och Fredrik för någon månad sedan bestämde att vi skulle cykla långpass på påskafton tänkte jag mig kortärmat, vårvärme och nyutslagna träd. Istället blev det full mundering, snålblåst och motvind…

Så här gick det till:

09.40. Startklar. Tolv härliga mil väntar.


Uppför och motvind. Knappt styrfart…

 
Härliga skånska slätter utan någon som helst förmåga att stoppa vinden.
Nu känns det inte lika härligt längre…


Smygehuk – Sveriges sydligaste punkt. Efter 9 mil äntligen dags för medvind!!!

 
Som ett medelålders par på en campingplats – i likadana kläder!
Efter många mil på sadeln kändes det bra att komma inklampande på påskmiddagen. Bara 38 minuter efter utsatt tid. Fint folk kommer sent har jag hört. Fast oftast inte svettiga…

Bortblåst

Man vet att man har motvind när man i en brant nerförsbacke funderar på HUR I HELA VÄRLDEN man ska orka ta sig ner.

45 km motvind. Transportcykling när den är som bäst…

Ovetenskaplig utvärdering av dubbdäckens effekt…

Blev SUR efter torsdagens katastrofcykling och gav order till maken att byta däck (nej, jag har inte lärt mig det än…). Fortfarande tjocka vinterdäck men nu alltså utan dubbar.

Resultat: samma runda gick 8 minuter och 15 sekunder snabbare. En ökning av hastigheten med 2,1 km/h.

Nu hoppas jag resten beror på själva däckens tjocklek så att jag har några minuter till att kapa bara på utrustningen. Det är ju lättare än att träna…

135 mil to go.

Som en enda stor leksakskatalog…

 
När jag var liten älskade jag ner leksakskatalogen kom i brevlådan. Jag kan än idag komma ihåg hur den luktade…

Numera har jag lite andra intressen, men glädjen över en katalog kan vara minst lika stor i alla fall. Som idag, när jag fick denna samling över 2010 års motionslopp på cykel :

Så nu har jag suttit med gröna överstrykningspennan och ringat in loppen som lockar. Det blev mycket grönt…

Göingerundan 150 km
Landskronabygden runt 80 km
Ringsjön runt 125 km
Ride of hope (etapp 1 och 2) 150+150 km
Bjäre Runt 80 km

Och sen en himla massa löpning som variation. Känns som våren är här. Jag är laddad. Bring it on!

Jag skyller på cykeln!

Betade av fyra nya mil i morse, på min väg mot de 150 som ska avverkas innan Vättern.

Körde min favoritrunda som går utmed havet vid Barsebäck. På våren får man se både knallgul raps och blått härligt hav på denna runda. Idag såg jag bara dimma. Och lite snö. Kanske var det därför kroppen började protestera just här. Fick ont lite varstans och tyckte det var allmänt trist med cykling.

Sen hände något vid Saxtorpsrondellen. Fick ny energi och började tävla mot klockan. Om 5 minuter skulle distansen vara x, sen piskade jag mig dit, 5 minuter i taget. Och vips var jag hemma. Nöjd och glad.

Tills jag läste in rundan i datorn…

Snitthastigheten pinsamt låg. Slagen med hästlängder av självaste Viveca. Så för att inte knäckas fulltständigt skyller jag i från mig. Allt är cykelns fel. Tjocka feta däck. Stora läskiga dubbar. Och jackan. Två nummer för stor. Fångar nog all motvind i hela Skåne…

För det kan väl inte vara jag som är ur form? Hur ska jag då överleva Vätternrundan och cykelturen till Umeå?

Det är bara att bita ihop och beta av milen. 140 kvar. Inte ge upp. Fortsätta trampa. Go Anna go.

Tröstade mig med en Colting-boll efteråt. Energikaka modell god. Recept kommer…

Älskade dumma pucko!

Fick lite panik när jag insåg att jag hade 147 mil och endast 13 veckor kvar till Vätternrundan. Det betyder dryga 11 mil i veckan, vilket är en hel del för en som redan har ganska fullt upp med träning.

Men som jag skrev tidigare, jag vägrar komma oförberedd. Och har man ingen tid så får man ta sig den. Därför bokade jag in veckans första runda klockan sju i morse.

Hade ågren när jag la fram kläderna igår, hade minst lika mycket ågren när jag gick och la mig. Vad är jag för pucko som hittar på sånt här? Sju på morgonen cyklar ju knappt ens tuppen!

Temperaturen visade minus tre när jag gick upp. Det skulle betyda mitt personliga köldrekord på cykel. Tur man får persa i nått… Som tur var lyste solen vilket underlättade en hel del mentalt!

En stund senare sitter jag där på min sadel. Någonstans bland de frostiga skånska åkrarna. Men morgonstressade bilister på ena sidan och ett nyvaket landskap på den andra. Med morgonpigga ben som snurrar och en härlig känsla i hela kroppen. En känsla som inte ens ger vika när motvinden börjar piska mig i ansiktet.

Jag älskar morgnar, jag älskar att träna. Och jag älskar att jag är så puckad att jag ibland planerar in sånna här tidiga pass!

Nedräkningen har börjat

 

Sparkade igång cykelsäsongen idag. I plus 2,5 grader och duggregn. 3 mil avklarade. 147 to go.

Sen är jag redo för mitt livs första Vätternrunda.

Ta bort vintern någon!!!

Jag måste börja cykla snart. Börjar få panik. Vätternrundan är om bara 3 månader. Jag vill inte plågas i trettio mil, jag vill komma förberedd och kunna njuta i alla fall de första 20.

Hade planerat min cykelpremiär i morgon. OCH DÅ SKA DET SNÖA! Ja ni läste alldeles rätt – SNÖA! Vad hände egentligen med den där växthuseffekten?

FROST!

Idag hade jag planerat en liten cykelrunda. Ska sommarens cykeltur till Umeå bli någorlunda trevlig kan man liksom inte plocka fram cykeln i maj som jag brukar…

Problemet är att det är MINUSGRADER och FROST! Har i flera minuter övervägt att riva av ett spinningpass på hemmacykeln istället, men ändrat mig. Sånt gör bara mesar. Jag ska ta på mig ALLA kläder jag äger och trotsa kylan.

Sen ska jag beställa varm choklad och ta mig ett upptinande bad. Så de så!

Två träningspass i ett…

 
Kolla krabbfingrarna…

Att cykla på vintern är verkligen two-in-one. Att klä på sig är minst lika jobbigt som att cykla! Har nu hållit på i femton minuter och snart är jag klar…

Nu återstår part two – cyklingen. Hoppas den inte blir lika eländig som sist…

Första steget mot en lång resa…

Planeringen inför nästa års 150-mils cykeltur till Umeå har startat, vi har nämligen inhandlat cykelväskor till cyklarna. De rymmer inte många kilo och med tanke på att bloggdatorn ska med så blir det ransonering på kläderna.

Dessutom har vi börjat studera Sverige-kartan på detaljnivå. Vilka vägar ska vi välja? Det verkar gå bra att ta sig på mindre vägar upp till norrland. Sen går alla mindre vägar tvärs över landet och de stora vägarna (som man inte vill cykla på) går rakt norrut. Det kommer bli omvägar modell stora för att ta sig fram.

Håller på att kolla av i vilka städer vi har vänner och bekanta. En gratisnatt skadar ju inte. Även om vi förmodligen varken luktar gott eller är särskilt pratglada…  Hittills har vi hittat en kusin längs vägen.

Planeringen är jättekul, nästan som när man skulle gifta sig… Sen återstår ju det där med träning (cykling) för att ro projektet i hamn. Jag är laddad!

Avlägset!

 
Vätternrundan känns VÄLDIGT avlägsen just nu.

Var ute på en kort runda och rastade vintercykeln i morse. Att cykla på vintern är ett helt projekt. Hitta rätt kläder:ska man ha ett lager, två lager eller tio? Komma ihåg cykelbyxorna lite försent och behöva ta av alla lager igen. Korva på jordens tightaste galoscher på cykelskorna. Justera alla spännen på hjälmen för att få plats med mössan… puh!

Nåväl, jag kom ut till slut. Bara för att konstatera att om 3 mil känns jättelångt, måste TRETTIO mil bli en tjugosju mil lång plåga. Gaaah, vad har jag gett mig in på??? Dags att ta tjuren vid hornen och sätta fräs på pedalerna nu. 7 månader går fortare än man anar!

Coolaste hjälmen ever!

Coolaste hjälmen ever är nu i min ägo. Tyvärr behövdes den inte på  spinningen i morse, och  jag får snällt vänta till kommande vecka innan första bästa cykeltillfälle ges! Eller kan man springa med den????

Hur långt är trettio mil?

När jag kom hem igår var det spikat, betalt och klart. Fredrik hade anmält oss till Vätternrundan!

Frågorna är många:
-hur ont kan man egentligen få i baken?
-Är lasagnen i Hjo så läskig som folk säger?
-Är det nerför första halvan bara för att det är neråt på kartan? Och uppför hela vägen i mål sen…
-Regnar det alltid på vätternrundan?
-Hur mycket nya cykelkläder får man egentligen köpa för att genomföra en sån här grej?
-Måste man dricka öl i målgång?
-HUR LÅNGT ÄR DET KVAR???

Cykla med Emma Johansson!

Nästa helg är fullbokad. Därför missar jag denna skojiga happening. En hel helg med tema cykling. Föredrag, spinning och cykling. Och troligtvis en hel del cykelkläder eftersom Maloja står som arrangör…

Alltihopa i Helsingborg för er som vill och kan!

Mot nya utmaningar!

Det här är min nya bebis. För jag ska cykla i vinter sägs det. Och inte vara en sån där säsongscyklist som bara trampar när solen skiner och vindarna är snälla. I år ska jag cykla även när vinden viner och regnet kommer i sidled.

Jag ska nämligen cykla vätternrundan nästa år. 30 mil. Och då kan man liksom inte börja cykla i maj. Min plan är att komma så väl förberedd som möjligt så att äventyret ska bli så trevligt det bara går - med minsta möjliga rumpont. That's the plan.

Jag vill cykla!

Har abstinens i cykeltarmen. Benen vill snurra. Jag vill känna fart. Vill känna tryck i pedalerna och puls i uppförsbackarna.

Det finns bara ett problem. Jag är ganska uppbokad i morgon, med allt från pass på gymmet till födelsedagskalas. Det krävs pusslande för att få ihop det. Tur att jag är världsmästare i just den grenen!

Summering...

Laholmsveckan är slut och nu packar vi bilen för hemfärd. Här kommer en kort summering av veckan:

Veckans fall: Första dagen. Kedjan av, skon fast. Rätt ner i diket!
Veckans punkaqueen: Viveca - två punkor samma dag.
Veckans godaste: pannkakorna i andra depån.
Veckans skadeglädje: att gubbarna inte fick pannkakor på sina cykeldagar.
Veckans väder: regn, regn och regn. Och en liten hagelstorm.
Veckans fulaste: vita genomskinliga cykelbyxor med en brun rand i baken av uppstänkt vatten.
Veckans mekaniker: Viveca som lagar punkor fortare än fort.
Veckans bloggarkändis: triathlon-Karin.
Veckans roligaste: 20 galna kor som rusade ikapp med oss och glömde stanna. Brak ut genom staketet!
Veckans läskigaste: Hasslövsbacken nerför i regn!

Nu åker vi hem som sagt. Hem och vänder. På tisdag åker vi till Umeå. Undrar vad man kan träna där....

I mål!

Idag var en rolig dag. Bra flyt i benen och härliga uppförsbackar!

Karin och jag

För första gången sen vi kom till Laholm har vi fått köra hela etappen utan regn. Så härligt att få glida nerför backarna på torr asfalt, och slippa vara livrädd för att få sladd.

Tappade bort Viveca redan från start. Trodde hon låg längre bak i klungan men helt plötsligt var klungan delad och ingen Viveca i sikte. Beslutade mig för att trampa på i eget tempo och vänta in i första depån.

I första depån träffade jag Karin och hängde på i hennes klunga. Är inte så van vid klungkörning men för första gången vågade jag släppa min plats längst bak, vågade ta mig upp och dra för att sedan glida bak i klungan igen. Dock tyckte jag det gick lite sakta så när Karin stack hängde jag på.

Hade grymmeflyt i uppförsbackarna och körde om många på vägen upp. Första gången upp för åsen passerade jag två hela klungor. Är dock hysteriskt långsam på vägen ner, vågar inte riktigt släppa på.

Sista turen ner för åsen blev jag omkörd av Karin och två till. Hängde på och sen körde vi fyra ihop hela vägen i mål. Karin gjorde en grym drag-insats i 40 km/h och här fick vi riktigt snurra på benen. Hur kul som helst!

Har fått enorm mersmak för cykling och hela jag vill på det igen redan i morgon. Viveca erbjöd sig faktiskt att passa barnen så att jag skulle kunna cykla...

Men mitt sunda förnuft och mitt knä tyckte det var dumt. Så jag städar ut stugan istället.....

Blogg-spotting

Jag har pratat med självaste coola K utan att veta om det...

När jag och Viveca stod och tjurade vid sista punkan stannade en trevlig tjej som kändes väldigt bekant. Tänkte att hon var ju väldigt lik Karin, men jag fick inte ihop det med att det stod Hisingen på ryggen. Hisingen känns långt från Stockholm...

Men jag kunde inte riktigt släppa det utan fick gå in på hennes blogg igår och såg då att hon faktiskt cyklat!

Så Karin, om du cyklar på fredag lovar jag att säga hej!

Andra etappen - the true story

Nu ska jag inte vara så där äppelkäck som jag alltid är när jag väl kommit i mål. Idag var det pestigt stundtals. Jäkla skitelände minst sagt.

Fick fatt i en bra klunga från start. Det gick fort utan att ta så mycket på krafterna. Vi hängde på fram till första depån. Efter en vetebulle och lite sportdryck var det dags att ge sig av igen men varken jag eller Viveca kände igen gubbarna från “vår” grupp. Hängde på första bästa men insåg snart att det var fel grupp - och att de körde i ett tjofräsans tempo. Eftersom vi hade ganska tuff motvind ville vi för allt i världen inte släppa även om tempot var snäppet för högt. Vi kämpade och hängde i rätt så länge, men var sedan tvungna att låta dem försvinna i fjärran.

Körde själva en lång stund och precis när vi kommit ifatt två stycken (och jag börjat drömma om att få åka lite snålskjuts ett tag) så hände det. Viveca fick punktering. Ett par klungor cyklade förbi medan Viveca bytte slangen med bravur. På det igen. Fast nu helt ensamma i världen. Ingen draghjälp i sikte.

Till pannkaksdepån kämpade vi i vår ensamhet. Sen var planen att hänga på ett större gubbgäng och få lite vindskydd. Vi började rulla och hoppades att de skulle komma i fatt. Men det gjorde de inte. Än en gång ensamma mot motvinden.

Mycket uppför men värsta backen var faktiskt nerför. Brant som attan och slingrande i skarpa svängar. Med fast hand om bromsen rullade vi ner i sakta gemak medan de mer våghalsiga susade förbi. När backen var slut hade jag kramp från händerna och upp till armbågarna!

Med 18 km punkade Vivecas framhjul EN GÅNG TILL! Och nu var det liksom inte roligt längre. Luften gick ur både hjulet och mig. Ringde hem och tyckte synd om oss. När vi precis kommit i rullning igen kom nästa prövning: en HAGELSTORM! Med hagel stora som ärtor och en vind som höll på blåsa mig av vägen kunde jag inte behärska mig utan skrek rätt ut. Sen började jag sjunga. För när det är som eländigast blir det samtidigt lite kul.


Med två punkor och en sjuhelsikes massa mil ensamkörning var vi förmodligen sist i mål. Men vad fasen, hade vi varit snabbare hade vi ju inte fått uppleva Hallands härligaste hagelstorm.

När man testat allt...

Vid gårdagens etapp höll knät i 8 mil. Sista 6 gick på vilja och stretching. Idag har jag haft lite svårt att ta mig upp för trappan i stugan där vi bor. Det är själva böjrörelsen som gör ont. Den rörelse man liksom gör ganska ofta när man cyklar.

Jag har kylt, fått massage, och smörjt med konstiga smörjor. Jag har stretchat. Det har blivit lite bättre nu på kvällen men jag är ändå nervös att det ska skita sig. Så nu har jag tagit till en sista desperat utväg. Jag har köpt stödstrumpor. STÖDSTRUMPOR!!!! Typ som värsta gamla tanten.

Eller som Lance Armstrong. Det låter bättre. Det är jag och Lance. I morgon cyklar vi igen.

Dag 1 - härlig tur i ösregn!

Första etappen avklarad -144 km i böljande terräng. I sedvanlig ordning höll vi på missa starten. Stod startklara och väntade på startskottet när en röst i högtalaren upplyste om att inte alla skrivit på startlistan. STARTLISTAN?!?! Med två minuter till start skulle vi alltså komma av cykeln, hitta in i starttälten och lyckas få ner en kråka på ett papper. Men vi var inte ensamma, så de väntade in alla och vi kom lyckligt i väg.

Vädergudarna bjöd på sitt minst roliga väder, ösregn! Det tog inte lång tid innan tårna kunde bada badkar i mina skor. Det tog inte lång tid innan jag önskade att någon uppfunnit vindrutetorkare till solglasögon.

Under den första halvtimmen punkade tre-fyra gubbar. Eftersom jag är nästintill handikappad när det kommer till cykelmeckande så höll jag tummarna att jag skulle slippa gå deras öde till mötes….

Jag klarade mig men fick istället möta ett annat öde, nämligen en tur ner i diket. I en misslyckad växling hoppade kedjan av, och när skruven i klotsen under skon i samma minut bestämt sig för att ge vika fick jag inte ur skon och välte. Ner i diket. Jag fick en härlig tuva gräs i skon som dekoration till resten av loppet.

Viveca i kön till pannkakorna...

I övrigt inga större incidenter. Vi följde samma 24-mannaklunga hela vägen och inte förrän sista milen splittrades den upp lite. Tempot var behagligt hela vägen och i slutet blev jag sugen på att öka lite. En fartökning och sen var målet nära. Pasta med kyckling och currysås i målgång, och nu vilar jag mig i form till tisdag då det är dags för nästa etapp.


Så här skitig blev jag om benen!

Dags att packa väskan!

Eller väska och väska förresten, här kör vi med lådor! Att åka på cykelsemester kräver lite mer packning än normalt. Tur vi har en stor bil!

I morgon styr vi kosan mot Laholm. Vi kommer att hämta nummerlappar och göra oss hemmastadda i vår stuga. Och äta mycket mat. För på söndag är det dags för mig och Viveca. Vi är först ut med dryga 14 mil i den Halländska blåsten.

För det ska blåsa. Och det ska regna. och det ska vara 14 grader. Svårt att tro nu när jag sitter och pillar mig i naveln i 25 graders värme. Men man kan inte alltid ha tur med vädret...

Uppför!

Här är den. Åsen som skulle bemästras idag. Mount Skåne liksom:

Dagens laguppställning:

Jag

Viveca

Jimmy och Fredrik

Startade lugnt med en lång nerförsbacke. Gled fram i 54 km/h och då har man allt lite karusell-feeling i magtrakten. Härligt.

Men ganska snart var vilan förbi och det var dags att börja klättra. Vi hade tre vändor över åsen på programmet. Växlade ner på allra lättaste växeln och började mala. Meter för meter. Såg Jimmy och Fredrik försvinna i fjärran men gjorde mitt bästa för att inte släppa dem helt ur sikte. Pulsen steg och jag hörde mig själv flåsa. Hastigheten sjönk och cykeldatorn visade fånigt låga siffror. Men allting har ett slut - även uppförsbackar - och snart var ordningen återställd, pulsen nere och andningen normal.

Efter ett lugnare mellanparti nådde vi den berömda Lotta på Åsen. Och precis när man passerat kafét blev lutningen ganska brutal. Men inte heller här lät jag mig knäckas. Det var väl tanken på våfflor som höll mig rullande kanske.

Vid 50 km började knät gnälla. Jäkla skitknä, men det var inte värre än att jag härdade ut. Sista backen kom när 8 km återstod. Vi hade sparat den lättaste till sist och i jämförelse med Lotta var denna en bit kaka. Rullade fram till bilen efter 78 härligt backiga kilometrar.

Efter stretch och tröjbyte tog vi bilen till Lotta och fixade oss en god belöning.

Det här var Fredriks ranson:

Jag lyxade till det med våfflor, hjortronsylt och grädde. Mumma. Värt varenda backe!

Och så lite filmtajm:

Lotta på åsen

Imorgon är det dags att upptäcka Lotta på Åsen. Lotta på åsen är egentligen ett kafé, men det är inte kafét jag ska upptäcka, utan backen som kafét råkar ligga i. Det ska visst vara en sjuhelsikes backe med 10% lutning. Typ den brantaste backen i hela Skåne…

Det blir som ett genrep inför Laholm där vi ska upp och ner på Hallandsåsen ett par svängar. Men jag gillar backar så det ska bara bli kul. Det är något mentalt med backar, något i själva nötandet som jag gillar. Att inte se helheten utan ta bit för bit, tramptag för tramptag och sen är man där.

Precis som när jag springer. Ingen aborrbacke, ingen västerbro har någonsin knäckt mig. För det är bara ett motlut som ska besegras, inget oöverkomligt mastodontberg. Därför är jag inte rädd för Lotta på Åsen. I så fall är jag mer rädd för den efterföljande nerförsbacken som ofrånkomligen måste komma. För jag är feg. Och nerför har jag ingen kontroll.

Och skulle jag mot förmodan totalknäckas av Lottas bara uppenbarelse, kan jag alltid stanna och äta lite våfflor på vägen. En vetskap som känns alldeles förträfflig!

Fredrik har tjuvtränat på åsen och kommer att skratta åt mig när jag inte kommer upp...

113 km cykeltur

Sov oroligt hela natten. Ungefär som innan julafton när man var liten. Vaknade av ett ösregn vid 6-tiden och insåg att dagens runda kanske inte skulle bli så mysig. Som tur var hade jag fel, regnet slutade och vi hade uppehåll nästan hela vägen i mål.

GPS på ramen - livsnödvändigt för en yrpanna som jag...

11 mil alltså och vi betade av kilometer för kilometer. Skönt tempo och de första 5 milen bara försvann. Stannade till för en matpaus. Fredrik hade försett oss med riktig Tour de France-mat. Sån som killarna i Garmin-Slipstream knaprar på... En blandning av ris, ägg och bacon. Ljuvligt för en sån som jag som har extremt svårt för sött. Ljuvligt och lite slemmigt på en och samma gång...

Garmin-Slipstreams Rice Cake - som bomull i munnen.

Efter matrasten kom vi till Stenestad och rundans saftigaste backe. Fredrik hade utlovat en backe men det är nog en definitionsfråga om backen verkligen bara var EN. Kändes som upp och ner och upp, upp, upp, uppp och lite ner... Men det man plågas uppför får man igen big time på vägen ner. Att glida fram i 54 knyck är inte illa, det blåser fint i håret.

Fortfarande på banan

Vid 90 km tyckte jag fortfarande livet lekte. Men sen kom motvinden. Då lekte inte livet mer. Sista 20 var sura och nu började jag både längta hem och bli kissnödig. Trampade på för att få slut på eländet och när jag kom hem var det rally till toaletten. Med både hjälm och solglasögon på.

Härlig start på dagen! Städningen efteråt var inte lika kul.

Glad som alltid - Viveca!

Lördag morgon kl 07.30

30 minuter till starten på årets hittills längsta runda. Med som draghjälp och samtalsterapi har jag Viveca. 11 mil ska det bli förutsatt att vi hittar vägen. Återkommer med rapport....

Drömmar...

När man sitter här och laddar inför morgondagens 11-mila cykelrunda i regn kan man roa sig med att drömma sig iväg till varmare bredgrader....

Nästa års semester är ju redan inplanerad och klar. Men 2011... då skulle det sitta fint med lite Dolomiter!

(Bilden lånad från Cykeltours)

Semester = vila???

Vem har sagt att semster betyder vila?

Semester är ett utmärkt tillfälle till träning. När precis all tid i världen finns tillgänglig. Idag blir det cykel. Laholms 40 mil närmar sig och jag måste få några mil i benen. Så här oförberedd har jag aldrig någonsin kommit till något...

Målet för dagens träning är att få upp snittpulsen ett par slag. Den är fortfarande förskräcklig låg. Måste lära mig att kräma i lite mer. Dessutom ska jag öva på att snyta mig snyggt. Så man slipper få allt på axeln...

Här är etpperna som jag och Fredrik ska dela på:

Söndag - Halläningen - ca 140 km
Kuperad och rolig cykelväg. OBS! Start kl 9.00

Måndag - Smålänningen - ca 144 km
En sträcka som gör skäl för namnet, det gäller att hushålla med krafterna.

Tisdag - Skåningen - ca 145 km
En plattare men ändå krävande etapp.

Torsdag - Bergsetappen - ca 120 km
Veckans kraftprov med fem klättringar över Hallandsåsen.

Fredag - Bjärerundan - ca 122 km
Ett par rejäla stigningar och långa, härliga utförslöpor.

Lördag - Sydhalland Runt - ca 94 km
Klubbens ordinarie motionslopp avslutar en fantastisk
cykelvecka!

Jag har tjingat söndag, tisdag och fredag. Torsdagens kraftprov överlåter jag med varm hand till Fredrik...

Anna goes Sverker

Förra året gjorde jag en Sverker och slängde mina löparskor i soptunnan. Idag var det dags för mina Newline cykelbyxor att gå samma öde till mötes...

Mina vanliga cykelbyxor låg i tvätten,så det fick bli reservbrallorna som fick tjänstgöra på morgonens cykeltur. Ett par gamla Newline från artonhundratalet, typ. Tänkte att det kunde kvitta, det var ju inte vätternrundan som stod på schemat.

Hann 20 minuter innan det började göra ont i baken. I ljumskarna. I benen. Det strålade, domnade, molvärkte. Det förlamade mina ben och bedövade mina ljumskar. Jag funderade allvarligt på att ringa taxi. Men jag ställde mig upp i stället. Stod i varenda uppförsbacke, lät baken vila.

Efter en timme släppte det och jag kunde trampa hem med hedern i behåll. Men vad fasen, hur dåliga kan ett par cykelbrallor bli??? Soptunnan nästa!

Snuvad på brännan

Cyklade ärmlöst idag i hopp om att jämna ut cykelbrännan jag drog på mig i söndags. Det gick sådär...



Efter 15 minuter öppnade sig himlen och jag skrattade mig igenom alla mina fem intervaller. Regn är roligt, men brun blir man inte. Bara cykeln...

Påtvingad cykelsemester...

Mina föräldrar har tillsammans med Fredriks föräldrar bestämt att jag och Fredrik ska cykla från Kävlinge till Umeå nästa år.

De vill visst låna våra barn och tyckte vi behövde röra på oss. Eller nått.

Men, man ska lyda sina föräldrar. I juli nästa år sticker vi.

Dagens ordspråk...

Träna först och städa sen - annars kanske du inte hinner träna.

Vi hade folk hemma igår och hade i förmiddags inte riktigt hunnit ikapp med undanplockningen. Rättare sagt, det såg ut så här:



Men precis när vi skulle städa fick vi barnfritt. Och vem vill spilla dyrbar tid med att städa. Så jag myntade ovanstående ordspråk, tog på mig hjälmen och drog med mig Fredrik (som redan cyklat tio mil klockan sex i morse... men vad fasen, jag ville ju ha sällis)

Dryga fem mil i strålande sol. Vi cyklade i blommande vallmofält, mötte söta kor och spurtade förbi en traktor. Är inte DET roligare än att städa? Och diskeländet har ju inte precis försvunnit så vi har ju både ätit kakan och har den kvar :)