I morgon springer jag här. Fråga mig egentligen inte varför. 10 km är den värsta distansen. Dessutom avslutas loppet med två km backe. Men det ska bli lite kul ändå. Har inte stått på en startlinje sen Stockholm marathon och det spritter faktiskt lite i benen.

Någon fler som ska dit?

Har forfarande inte riktig fattat vad som hände igår. Varifrån kom min kraft och ork att springa i 4:57-fart så länge? Fast mannen och coachen vet… för när han i julas la upp mitt träningschema enligt FIRST, lade han marathonmålet på 3.30. Men det har han aldrig berättat för mig, utan sa att han la det på 3.45!!! Han känner mig och vet hur man lurar mitt psyke.

Vi tar det från början (hoppas ni inte har bråttom för det här kan bli långt!):

Började dagen med en stor härlig hotellfrukost. Hela tiden med en nervös,pirrande och glad känsla i kroppen. Studerade folket på hotellet. Skulle de också springa? (konstaterade att de flesta var alldeles för bakfulla för det och förmodligen skulle hinka vidare på Elitloppet istället…)

Upp på hotellrummet för att klä om. Kunde inte bestämma mig för tröjan (ville ha rosa för att synas, men den vita kändes tunnare). Gjorde blåsexperiment för att undersöka tröjornas luftgenomsläpplighet… Det blev rosa.

Lättlunch och sen upp till starten. Hela tiden med en glad och förväntansfull känsla i kroppen. Tio varv på bajamajorna och en halv burk vaselin både här och där och sen var jag redo. Redo att slåss mot de 42 långa kilometrarna. Temperaturen visade 24 grader.

Start. Gick över startlinjen. Folk överallt och det gick fruktansvärt sakta. Ändå visade klockan första kilometern på 5:07 (hade Garmin inställd på 5:19) och då förstod jag att det här kunde bli bra…

Det var ett raskt tempo i gruppen jag startade och jag fick flera gånger fundera om det verkligen skulle hålla. Fokuserade på att slappna av och ha en lätt löpning. Och beredskap att lugna ner mig vid första tecken på ont/trött eller mjölksyra.

Kilometrarna trillade förbi i ganska rask takt. Förvisso lite raskare på Garmin än på markeringarna på banan. Lurigt, men jag beslöt mig för att lita på banan…

Visste att det skulle stå folk runt banan och heja så jag letade vilt bland publiken. Första jag hittade var Fredrik strax innan Västerbron. Detta beryktade berg som inte heller i år knäckte mig. Här är låten som spelades på vägen upp och som tillsammans med SJ:s ”NI ÄR GRYMMA NI ÄR BÄST”, fick mig att känna mig precis så:
Grym och bäst! Jag sjöng hela vägen uppför bron. Har aldrig känt mig starkare.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=JGGum5OP_zo&hl=en&fs=1]

Drack sportdryck vid varje station och fyllde på med tre geler längs vägen. Duschade i varje dusch och doppade kepan när det behövdes. Hoppade dock över både buljongen och saltgurkan – någon måtta får det vara!

Vid 28 km översköljdes jag åter igen av en enorm positiv känsla. Hela jag kände mig PARTY och jag började fundera vad de egentligen hade blandat i sportdrycken. Med ett självförtroende som man annars bara har efter ett par glas vin sjöng jag mig fram en bit till. (fast jag sjöng tyst. För även om jag har självförtroende vad gäller min fysiska prestation så är jag insiktsfull nog att INTE ha det gällande min sångröst…).

Såg Fredrik en gång till på Söder mälarstrand och jag blev så glad att jag bara viftade och viftade! När de dessutom ropade upp mitt namn i högtalaren strax därefter kände jag mig så stolt så jag nästan frös. Västerbron varv två var också helt ok, men musiken var inte lika kul så jag fick springa istället för att sjunga.

Strax innan centralen såg jag Fredrik för tredje gången (han får verkligen godkänt som hejarklack den här gången!). Han såg stolt och glad ut! Kanske han ännu inte insett att det skulle bli dyrt för honom….

Vid 36 km började benen kännas lite tunga, men huvudet var fortfarande klart nog att övertala sig själv om att ben kan inte vara olika tunga från en timme till en annan. De väger vad de väger helt enkelt. It’s all in your head, snygging, de väger precis lika mycket som igår! Det funkade och jag sprang vidare.

När 3 km återstod insåg jag att jag skulle behöva ligga en bit under 5-km tempo för att nå 3.30. En drömgräns som jag fram till igår trodde jag skulle behöva flera år att nå. Jag manade på benen, fokuserade och körde. Sved lite lätt i hamstrings nu. Tog fram marathonmias mantra från förra året: snygg, snabb, stark. Ett ben i taget. Ibland la jag till smart också…. smart för att jag lyckats lura mina ben att dom inte var tunga..

När jag ser Stockholms stadion blir jag glad i hela mig. Snart är det över. Ser Malin i publiken och blir jätteglad! Får lite extra krafter, piskar på lite till. Strax innan målgång står ett helt bloggargäng och hejar. Jag hinner se Sara och Sofy medan jag sträcker ut benen. Man kan ju inte se trött ut inför en sån publik! Letar febrilt efter ingången till Stadion. Ska den inte komma snart????

Jodå, där var den. Sent om sider kom den. Jag glider in på gummimattorna och tittar upp på läktarna. Folk som klappar. En speaker som ropar upp mitt namn. Jag viftar igen. Ser klockan ovanför målet och inser att jag sprungit under 3.30. Stapplar i mål, gladast i hela världen!

Benen värker när jag tar mig bort till starten där jag ska träffa Fredrik. Jag har svårt att ta mig ner för trappan men det går. Sätter mig på en gräsplätt och försöker äta en korv. Korven blir en hel bulldeg i min mun. Den får vänta.

Hittar Fredrik som köpt en present till mig. Han är rörd över min prestation. Jag har ännu inte fattat den. Är mest tom i huvudet.

Vi glider (ehhh, kanske fel ordval) över området och hittar Andréa. Även hon har gjort en jättefin tid och ser nöjd och glad ut.

Ska jag göra det igen? Klart jag ska!

Jag persade med 18 minuter. Så här glad blir man då:

Utförlig rapport kommer sen. Fast först pizza…

Det fick bära eller brista. Jag gick ut hårt. Det bar.

Vaknade 06.29 i morse. Nervös och stirrig. Idag var det alltså dags att testa formen. Hur mycket snabbare hade min fartträning gjort mig? Hur mycket hade egentligen förkylningen sumpat?

Huttade Vitargo hela vägen upp. Med den ofrånkomliga konsekvensen att jag skrek efter kissepaus var fjärde mil…
Dagens lärdom: rastplatstoaletter är äckliga.

Hämtade nummerlapp, åt medhavd pastasallad, och gjorde ett varv på sportmässan. Resultat: ett par nya korta tights, en ny t-shirt och en underställströja.

Bytte strumpor, monterade nummerlappen och tog fram hornen. Nu jäklar. En halvtimme till start. Fredrik tyckte jag skulle uppvärma. Jag tyckte jag skulle uppsöka bajamajan. Bajamajor kan man inte få för mycket av!

På vägen till Bajamajan såg jag Cykelmygga och River. Båda värmde upp! Shit, Fredrik hade kanske rätt ändå. Tänk att få stryk av River bara för att jag vägrat att värma upp…
Kompromiss: jag skulle springa till Bajamajan.

Kön till Bajamajan var minst ett Göteborgsvarv lång. Fick bli en joggingrunda in i skogen och tillbaka. Benen kändes pigga. In i starfållan för 20 minuters stillastående (packade som sillar!) och frågan var hur mycket nytta min lilla jogg egentligen gjort…

14.08. Avfärd. Fick såklart inte igång klockan. Ägnade första 100 metrarna till att starta klockeländet. Gled med i farten, lyftes av stämningen. Min virtuella kompis inställd på 4.44, men fullt medveten om att första kilometrarna skulle gå långsammare pga allt folk.

Första kilometer: 4:35 min. Hoppsan!

Kändes bra både i ben och flås. Beslöt mig för att glida med i tempot så länge det kändes ok. Fast lite nervös var jag att det skulle straffa sig länge fram.

Glömde låsa knapparna på Garmin och strax innan Älvsborgsbron hade den hoppat ut i menyn och visade inte längre vad jag ville att den skulle visa. Fipplade med knapparna så fokuserat att jag inte ens märkte att jag sprang uppför hela bron. Det var förövrigt det enda positiva med min totala teknik-inkompetens. Fick klara mig resten av loppet utan min virtuella kompis.

Kilometrarna gick fort och i och med att vi var få tjejer startande i andra startgrupp fick vi mycket pepp längs vägen. Min egen hejarklack såg jag dock inte mycket av. Första gången vid 20 kilometer…

När jag trodde jag såg målet tog jag fram älgakliven i hopp om att springa om tjejen i rosa tröja strax framför. Börnade förbi och insåg till min förvåning att jag tagit ut det roliga i förskott…. Målet var visst ett par hundra meter längre fram!! Tog fram hornen och fortsatte hela vägen. Hon skulle inte få komma om nu! Det gjorde hon inte heller, men efter målgång kom hon fram och tackade för draghjälpen!

Spanade efter River. Hittade ingen River. Vet i nuläget inte hur han sprungit. Men hur det än har gått så slog jag hans tid från förra året. Och det är ju alltid nått!

Nu måste jag hem och anmäla mig till nästa år! Gör det ni med!