Att springa 10 km när alla andra springer 21 km inbegriper ett visst mått av avundsjuka. Att vilja vara med om det roligaste men tvingas nöja sig med second best. Uppladdningen är inte den samma och känslan efteråt är inte jämförbar. Inte samma känsla av utmattning. Inte samma feel-good i kroppen. Antiklimax.

Dagens stora dilemma var om jag skulle värma upp eller inte. Jag visste att jag hade 5 km smärtfri löpning innan knät skulle protestera, skulle jag verkligen ödsla några av dessa INNAN loppet?  Att starta genomkall kändes inte heller som någon bra idé, så jag hoppsa-skuttade lite i sidled och fick väl upp pulsen strax över 65… nåja, det fick duga.

Starten gick och farten kändes rätt långsam. Benen svarade inte riktigt som jag hoppades på utan kändes  småtunga och med ett litet stänk av mjölksyra. Insåg att det förmodligen inte skulle gå fortare än 50 min.

Tills jag kollade klockan och insåg att jag öppnat i 4:21-fart ouppvärmd. Kanske orsaken till syra och småtunga ben…

Lugnade ner mig och försökte hitta en bra rytm. Med jämna mellanrum njöt jag av utsikten men för det mesta svor jag över den stundtals obefintliga asfalten. På asfalt är jag stark, på mjukt underlag tappar jag driv.

Efter 6 km var jag ordentligt trött och undrade hur jag egentligen skulle orka i mål. Knät hade dessutom börjat bråka och benen kändes fortfarande rätt sega. Började bli omsprungen av folk som startat lite smartare. En situation jag inte brukar behöva uppleva, men som var otroligt jobbig mentalt!

Haltade mig fram till målet och kom i mål på en niondeplats med tiden 43:49. Tidsmässigt inget att hänga i julgranen, men med tanke på min ytterst sparsamma löpträning försöker jag vara nöjd. Måste dock erkänna att jag inte lyckas speciellt bra med den biten.

Nöjda kan dock mina vänner och min dotter vara. Vännerna krossade pers på löpande band och dottern lyckades nästan hålla jämna steg med självaste Stålmannen i sitt 400-meterslopp.

Daniel under efterlängtade 1.23. Erik, Malin och Andreas persade även de!

Idag var alla andras dag. En vacker dag är det min dag. Lite rehab  på det!

Jag skulle springa lugnt och fint. Inte jaga tider. Jag skulle komma hel i mål efter en 42 kilometers Stockholms-sightseeing. Så var planen. Men redan i startfållan insåg jag att jag inte fixar sånt. Jag måste jaga mina egna tider, sån är jag. Därför höll jag ett öga på 3.30-ballongerna. De skulle bli mina följeslagare.

 
Nervös och frusen innan start…

Träffar lite kändisar i startfållan och snackar bort lite tid innan starten. Det är grym feeling innan startskottet går. Musik ur högtalarna, armar i luften. FEST! Jag är äntligen redo, har äntligen slutat gäspa och taggat till!

Glad efter 3 km. Bara 39 kvar.

Kilometrarna tickar iväg fort i början. Är förvånad att det känns så lätt fast jag är nere på 4:40-tider. Glider med, njuter av stämningen och försöker inte tänka på hur långt jag egentligen ska springa.

Västerbron kommer vid 8 km i år. Längs vägen trummas det på trummor, folk high fivar och hög musik strömmar ur högtalarna. Same procedure as last time – jag får gåshud och springer bron upp med ett enda stort leende på läpparna. Jag ÄLSKAR västerbron. I alla fall på första varvet…

Vid 10 km visar klockan 47:02 och jag bestämmer mig för att gå för pers. Ordentligt pers. Jag känner mig trygg i min fart och är övertygad om att det hålla. Självförtroendet är på topp och jag njuter.

Fredrik sköter sitt jobb som hejarklack till min fulla belåtenhet. Han dyker upp både här och där och peppar. Ute på Gärdet till och med med musik – BLACK JACK såklart. Vad annars? I övrigt är det inte många som hejar på mig. Ibland låtsas jag heta både Stefan och Andreas och suger åt mig av andras hejarklackar. Alla medel tillåtna när man går för pers…

33 km. Strax innan Västerbron på andra varvet upplyser en kille i publiken mig om att jag ser “SÅ JÄKLA FRÄSCH UT!”  Fast nu känner jag mig inte riktigt fräsch längre, men jag låtsas och tar mig upp även denna gång med hedern i behåll.

Fram till 35 kilometer känns det helt ok i kroppen, stundtals jättebra, men sedan får jag betala för uteblivna långpass. Benen stumnar och det känns som att springa med handbromsen i. Får ta till mitt mantra: SNYGG SNABB STARK och det underlättar. Någon kilometer senare känner jag lätt kramp i tår och ena vaden. Ändrar mantrat till INGEN KRAMP!!!

Vid centralstationen ser jag Fredrik som varit bortblåst senaste milen. Nu behövs all pepp. Min gamla granne från Umeå dyker upp bara några hundra meter längre fram. Via mail får jag senare höra att någon bredvid henne i publiken kommenterat min klädsel och sagt att jag såg så fint klädd ut – som om jag skulle ut och shoppa! De skulle bara veta…

En ynka kilometer kvar. Aldrig har den känts så lång…

Krampen håller sig stången. Men framsida lår är tjocka nu. Stumma. Stela. Ser Stadion och inser att äventyret snart är över. Men vägen är lång tills man äntligen får komma in. När jag äntligen är inne på Stadion är det Gyllene tider i högtalarna. Det är det här jag väntat på. Njuter av applåderna, viftar på händerna. Stapplar fram. Ser på klockan ovanför målet att jag kommer gå in under shopping-gränsen delux (3:24). Sträcker händerna i luften och kliver över målmattan.

Det gick! Vetetusan HUR det gick till, men det gick. Hinner knappt njuta av känslan innan det är dags för nästa utmaning. Hinderbanan till Östermalms IP. En lång promenad följt av en trappa NERFÖR följt av en massa kanter och otyg. Haltar, stapplar och tycker lite synd om mina ben.

 
Gott!!

Vågar inte sätta mig ner först. Vet att jag alltid får krampen ALLAN i mellangärdet efter lopp. Till slut tar jag mot till mig. Det går bra till en början. Lutar mig fram för att öppna presenten Fredrik varit och handlat till mig. Ödesdigert. Krampen slår till och jag kan inte röra mig på fem minuter…

 
Lite stelt här. Vågar inte röra mig..

 
Världens finaste finishertröja. Får man ha den på fest?

Paket från coachen!! Jag HAR världens bästa coach!

Springer (nåja) ihop med duracellkaninen själv – MIRANDA, i vimlet på ÖIP. Hon fick också till det idag. Grattis tjejen! (Och NEJ, jag lyckas inte få i mig korven i år heller…)

Det tar nog en timme innan jag vågar mig iväg från ÖIP. Rädd för kramp och vågar inte chansa. Haltar iväg mot min återhämtningslatte. Lyckan är fullständig!

Nu väntar middag. Känns som jag kan äta en hel älg!

Underbara Viveca gjorde mig sällskap till Helsingborg så jag slapp tillbringa dagen i ensamhet.

I vanlig ordning sen till starten, det är mycket som ska hinnas med den sista halvtimmen. Lämna in kläder, värma upp, försäkerhetsskull-kissa. Och knyta skorna. Med dagisknut och dubbelknut. Inbrottssäkert, och tveksamt om jag någonsin skulle kunna få av mig skorna igen.

Pga min sena ankomst till startfållan missade jag lite viktig information. Typ att tiden inte togs när startpistolen gick utan ett par hundra meter längre fram. Så jag satte iväg i ett fasligt tempo, lite undrande över varför folk tog det så lugnt. Det kändes som värsta vårruset.

Men även efter den riktiga starten kändes det som ett fikalopp. Folk sprang och snackade och ingen verkade ha bråttom alls. Jag sicksackade mig fram och hörde någon i publiken säga:

-Hon såg fokuserad ut. Och med pulsklocka och allt…

Som om jag var den enda i världen med pulsklocka. Var hade jag hamnat? Hade jag tagit fel lopp?

Efter ett tag hann jag ifatt folk med lite mer fart under galoscherna och det började kännas “på riktigt”. Då kom uppförsbacken ALLAN. Den tog aldrig slut. Fast jag tyckte ändå jag pinnade på i rätt bra fart, kände mig stark.

Hittade en bra kille att lägga mig bakom. Sög fast blicken i hans orange sulor och gled med. Förmodligen stressade jag honom lite med min höga andhämtning. För plötsligt orkade han inte mer. Han klev till sidan och sa till mig:

- Du är stark!

Var jag inte stark så blev jag det. Den kommentaren satte fräs i benen och jag kände mig som en evighetsmaskin. Tuggade meter efter meter och plötsligt var jag inne på sista kilometern. Då leddes vi in på en cykelbana, smalt och tråkigt och inte alls läge för fartökning. Det blev en sicksack-historia ända till nittiograderssvängen upp mot mål. Plötsligt ser jag målgången, typ 30 meter framför. Ingen spurtsträcka alltså och jag som för en gångs skull hade så mycket spring i mina ben. Typiskt.

På min klocka sprang jag 4:15-fart i 10,3 km (inklusive extrasnutten innan startlinjen). Den officiella tiden blev dock bara 43:13.

Med tanke på backarna och den fantastiska känslan i kroppen är jag jättenöjd med dagens insats. Dock grämer det mig lite att tjejerna på åttonde och niondeplats sprang på 43:12…

Det börjar bra. Första kilometern på 4:05 och en lite snabbare öppning än förra året. Benen känns pigga. Den lååånga uppförsbacken förbi botan är seg men jag tappar inte mer tid än jag borde. Sen blir det nerför. Jag brukar rulla nerför och liksom hämta upp mycket av den förlorade tiden. Men det händer inget. Jag står still. Kommer inte ner.

Rullar på fint på platten genom stan, men var är musiken? Ser orkestrar här och där men ingen verkar sugen på att spela. På stortorget känner jag skosnöret piska mig på underbenet. Trots dubbla knutar har det gått upp. Muttrar lite innan jag tvingas stanna och knyta. En vänlig herre i publiken upplyser mig om att jag tappat 15 sekunder. Lite mer mutter.

Hinner 1 km innan SAMMA snöre går upp IGEN. Vad är det för fel på min knytförmåga? Missade jag den lektionen på dagis eller? Ett ofrivilligt stopp till. Lika många förlorade sekunder. Men framförallt total förlust av fokus. Resten av loppet är jag bara arg.

Ser tydligen så arg ut att Fredrik tror att jag har stukat foten igen. Men det har jag lyckligtvis inte. 62 sekunder långsammare än förra året, men får en silvermedalj i alla fall.

43.07. Inget att hänga i julgranen.

Säsongspremiär på milen idag. Och inte vilken mil som helst utan Skryllemilen – 10 km terräng varav sista 2 i grymma uppförsbackar.

I vanliga fall bryr jag mig bara om mig själv när jag springer lopp. Det hela är alltid än tävling mot mig själv och mina personbästa. Det är en skön inställning att ha. Att inte titta på någon annan, att inte behöva oroa sig för att någon ser stark ut. Att bara fokusera inåt, på det jag själv kan påverka.

I vanliga fall har jag inte heller någon chans på första platsen. I Skrylle vann jag förra året. Vinna är kul, om inte annat för det fina presentkortet på skojiga delikatesser. Så någonstans i mitt undermedvetna fanns det där. Tävlingen var inte bara mot mig själv, det var mot alla tjejer och framförallt de i tantklassen, 35+.  För skulle det inte vara gott med lite Italienska delikatesser till middag???

Såg mig omkring. Såg inte alla väldigt sportiga ut i år. Snabba. Starka. Snygga. Skulle lilla jag verkligen ha en chans?

Startskottet går. Tjurrusning. Alla sticker som galningar och jag hänger på så gott jag kan. Känner tendens till mjölksyra redan i första NERFÖRSBACKEN och inser att jag måste tagga ner lite. Men så ser jag två tjejer framför… Vill inte släppa. Springer om och växlar sedan ner.

Kilometer tre. En rot. Ett felsteg. ETT SKRIK! Det är mitt skrik. Min fot. En sur jäkla stukning IGEN. Been there done that. Stapplar ett par hundra meter, tappar lite tid, men sen är foten med igen. Eller är det bara adrenalinpåslaget som är tillräckligt stort…

Foten efter målgång…

Springer fullt ut resten av loppet, känner inte foten nämnvärt. En balansgång hur mycket man vågar pusha inför sista backarna. Allt känns som en transportsträcka dit. Sen kommer de. En efter en, uppför, uppför och uppför. Vissa korta och branta, andra långa men lite mer humana i sin stigning.

Inför sista backen får jag veta att jag ligger tvåa. Krämar på uppför och nästan dör på toppen. Sista kilometern är nerför och brukar kännas behaglig. Idag var den inte behaglig alls. Jag ville bara sluta. SNYGG. SNABB. STARK. Meter för meter. Ser målet och lägger in en spurt. Jodå, det fanns lite spurtmån idag.

Stoppar klockan på 43.49. Det är 26 sekunder snabbare än förra året.

Så fort jag stannar börjar foten BULTA. Kan inte stödja på den. Den är svullen som en mindre melon.

Borde vara glad för min vinst i tantklassen (och andraplats totalt). Borde vara glad för Skrylle-PB. Men foten förtar glädjen.

Inte ens delikatesserna kan uppväga fotskrället. För det blev inga. Årets vinst var 30 minuter massage. I Malmö!!! Det är ju inte alls lika kul som vitlöksost!

Vinst igen! Men inte lika god vinst…

Lite bylsigare klädd än vanligt hoppade jag på tåget till Köpenhamn klockan 13.00 tillsammans med Viveca, Tomas och ett helt gäng andra löpare som valt att bojkotta busstransporten två timmar tidigare.

Iklädd Fredriks gamla avdankade kläder för att kunna slänga i starten. Snyggt som attan!

Tiden fram till start gick fort, en timme i toakön och sen var det dags att ställa sig i startledet. Efter en lång promenad fram till starten gick startskottet ett par minuter sent. Det första jag ser är en matta som blåst upp och korvat sig. Lyckas lyfta mina fötter tillräckligt högt för att inte snubbla men det är många som faller raklånga vid sidan om mig. Och folk som ramlar på de som redan ramlat. Gahh, en mardrömsstart. Men sen är vi på väg. Ner i den mörka tunneln.

Tunneln är 4 km lång. Gps:en saknar täckning och jag får därmed inga kilometertider i början. Men jag har ändå ingen möjlighet att styra farten. Det är folk överallt och jag får sicksacka mig fram. Luften är varm och kvalmig. Svetten rinner om mig och jag börjar drömma om nästa vätskestation. Känns lite som ett löpband där inne. Luften är stilla som inomhus. Jag vill ha luft. Pinnar på för att komma ut så fort som möjligt.

När jag ser ljuset utanför tunneln känns livet lite bättre och första friska luften är underbar. Jag får mottagning på gps:en som visar 17:44 efter första 4 km. Jag räknar lite kvickt ut att det här verkar bra…  Vill dock inte förivra mig och siktar in mig på att ta det lite lugnt upp på högbron som är en enda lång uppförsbacke i fleeera kilometer.

Men vinden i ryggen gör sitt. Uppförsbacken känns inte. Tiderna är mycket bättre än de borde i en uppförsbacke. Men det är bara att tacka och ta emot. Någon gång ska man väl få lite payback för att man bor i Skåne…

På bron serveras ingen sportdryck, bara vatten. Dessutom med en vidrig citronsmak. Det tar emot att dricka fast jag inser att jag måste. Blandar vattnet med en medhavd lika vidrig gel. Allt växer i munnen.

Benen är pigga och pinnar vidare. Uppåt. Framåt. Njuter av kilometertiderna även fast jag vet att det är lite fusk med den starka medvinden. Kommer på mig själv med att bara titta på folks ryggar och liksom missa hela utsikten. Kastar en blick över havet, konstaterar att det är en häftig utsikt och återgår sedan till att studera ryggar.

Vid 16 kilometer tar bron slut. Mentalt är jag liksom i mål då. Jag har ju kommit till Sverige. Då startar den jobbigaste biten. Att ladda om och fortsätta. På cykelvägar med mycket mindre vind i ryggen. Inga magdansöser i världen kan få igång mig, det känns tungt. Lång fram ser jag 1.30-farthållarna. Vill så gärna ifatt. Fokuserar, går in i mig själv och min andning. Men det är lönlöst, benen har inte mer att ge.

Där jag springer är det mest killar. De bryr jag mig inte om. Men varje tjej jag passerar blir ett pinnhål i resultatlistan. Därför försöker jag passera så många jag kan. Det går inte lätt men ett par stycken kommer jag förbi. En självförtroendeboost varje gång.

Strax innan målet hör jag någon heja på mig. Vänder mig om och ser Linn. Blir glad i hela kroppen och får lite extra energi. Hinner ett par meter till innan jag hör nästa hejarop som kommer från Anna. Det värmer i hela kroppen. Vinkar tillbaka och försöker se lite mindre död ut än jag känner mig. Tveksamt om jag lyckas…

I målgång möter jag Fredrik och Alva. Blir så glad att jag glömmer stänga klockan (som vanligt!). Trycker av den på 1.31.06 efter en stund. Någon officiell tid har inte kommit upp ännu men under 1.31 är det i alla fall. En grym tid som jag förmodligen inte gör om på länge. Om det inte blåser orkan nästa gång…

 
Trött i målgång… Och med en välblåst frisyr!

 
Bajamajorna fick besök i dag också!

Halvt ihjälfrusna efter målgång. Men glada ändå!

Viveca slog till med 2.03 på sin första halvmara. Grymt!!! Även hon välblåst i håret.

Jag brukar alltid blogga i positiva ordalag efter lopp. I dag ska ni få höra motsatsen…

Det började med en pastasallad som inte riktigt ville sjunka undan innan start. Blev lite tight om tid och därmed lunch lite senare än planerat.

Fortsatte med geler som glömdes i bilen, vilket gav en extra uppvärmningsrunda och placering SIST i startgrupp 2 inför start.

Att starta sist i startgrupp 2 är lite som att starta efter Volvo. Tog 8 km innan jag fick springa i något som liknade min egen takt. Kände mig stressad av bristen på rytm och det eviga sicksackandet. Dessutom sprang jag hela tiden brevid en man med en mycket otvättad tröja. Han stank så mycket svett att jag fick kväljningar. Herregud det är Göteborgsvarvet, typ fest, kan man då inte ta på sig en ren tröja?

Efter 8 km fick jag håll på vänster sida. Värmen började samtidigt bli rätt jobbig. Försökte dricka men vågade inte ta för mycket med tanke på hållet. En balansgång med törst på ena sidan och håll på andra. Blev mest en massa småklunkande överallt. Helt i motstas till min plan om att tidseffektivisera drickandet lite.

12 km. Skosnöret går upp. Ska eländet aldrig sluta? Det var ju näven jag skulle knyta, inte skosnören!!!  Hållet flyttar sig från vänster till höger sida, omväxling förnöjer.

15 km. Lock för båda öronen. Hör ingenting, bara min andning som ekar inne i huvudet. Nu börjar det bli så mycket elände att jag kan skratta åt det. 5 km kvar, bit i hop nu Anna, du vill ju persa!

Sista 4 km är längre än de någonsin varit, tror faktiskt aldrig att de ska ta slut. Men de gör de även denna gång. Stapplar över mållinjen och låter mig duschas. Är överkokt och vill bara doppa huvudet i något kallt.

När jag träffar Fredrik (som jag slog med 2 minuter) är jag sur. Mina känslor är tudelade och jag känner mig schitzofren, Jag har persat och borde vara nöjd. Men jag är bara arg.

Arg för att alla sprang i vägen. Arg för att årets första sommardag måste vara just på Göteborgsvarvet. Arg för jag fick håll. Arg för att skosnöret gick upp. Arg på svettiga karlar. Arg för att jag vet att jag kunnat få till en snyggare tid om jag hade haft den rätta känslan med mig.

Tiden var ok 1.36.28 och pers med 1 minut och 22 sekunder. Men, känslan var fel. Då blir det inte bättre än så här. Besviken men redo för nya tag.

Broloppet är nästa på tur. Jag struntar i tiden, men jag vill ha känslan. Känslan av att vara stark som ett lokomotiv och seg som en duracellkanin. Och med ett stort fett leende på läpparna.

Idag har jag överträffat mig själv. Jag har gjort mos av mitt gamla rekord på milen, och det på en kuperad bana. Jag har nått mitt mål på sub 45 och inte nog med det – jag VANN hela tjottaballongen! Etta i tantklassen (35+) men med en bättre tid än tjejen som vann i den yngre generationen… Så här gick det till:

Vaknade. Åt morgongröten och klädde på mig. Ofokuserad. Kändes som vilken morgon som helst och vilken löprunda som helst. Insåg att jag inte hade slagit på tävlingsnerverna och förstod att det inte skulle bli mer en än träningsrunda i terräng. Good enough.

Lugn som en filbunke innan start

Det var trångt i starten. Eftersom tiden räknades från startskottet (och inte startlinjen) ville alla vara först. Trängsel och ett fasligt armbågande sen small startskottet. Första två kilometerna var en förskräcklig röra av människor i alla möjliga farter. Fort och sakta, tvärnita, gasa, högersvängar, vänstersvängar och lite rakt fram.

Panikrusning i starten

Första kilometern gick i 4:20 och jag kände att det här var nog lite över min förmåga. Men fortsatte ändå och hoppades på det bästa. Efter 2 km splittrades startfältet och det blev lättare att köra sitt eget lopp. Hörde min tunga andning och var hela tiden lite nervös om det verkligen skulle hålla. Visste ju att det skulle komma 2 km uppför på slutet.

Efter 4 km ser jag Linn (som jag lärde känna i Portugal). Hon ser pigg ut och jag vet att hon är snäppet vassare än jag. Ligger bakom en stund men känner sen att jag har kapacitet att köra om. Frågan är bara om jag ska våga. Linn är fjäderlätt och kommer förmodligen att flyga förbi mig i backarna sen.  Velar fram och tillbaka men sätter sen foten på gasen och kör förbi. Snorandes och flåsandes harklar jag fram ett “HEJ” innan jag passerar – helt övertygad om att hon ligger hack i häl resten av loppet, och att hon kommer glida om i uppförsbackarna på slutet.

Sen knatar det på. Kilometer efter kilometer. Försöker gasa om en annan tjej men hon ger sig inte utan fight. Hon springer om mig och jag lägger mig snällt bakom.

I sista backen kroknar tjejen framför. Hon börjar göra konstiga ljud och jag ser att hon tar slut. Jag segar mig förbi och ger henne ett “kom igen vi är snart framme” på vägen.

Fortsätter på tunga ben mot målet och kliver över mållinjen på 44:15. Linns man berättar att jag är första tjej men jag tror honom inte. Han måste ha missat några. För säkerhets skull stannar vi till prisutdelningen. Och mycket riktigt – först i mål av alla tjejer, inte bara tanterna!

Tar emot ett presentkort på 500 kronor, men fattar ingenting. Hur fasen gick det här till???

Linn och jag – trea resp etta i tantklassen

Skryllemilen c:a 44:15…

I morgon springer jag här. Fråga mig egentligen inte varför. 10 km är den värsta distansen. Dessutom avslutas loppet med två km backe. Men det ska bli lite kul ändå. Har inte stått på en startlinje sen Stockholm marathon och det spritter faktiskt lite i benen.

Någon fler som ska dit?