Jag tvekade in i det sista. Med 5 grader, åska, ösregn och vindar på 10 m/s är det lätt att vackla. Så såg jag Daniels kommentar:

Är det någon som skulle ge sig ut i denna torktumlaren så är det väl du?

Då slutade jag vackla. Kan ju inte förstöra min image för lite regn. Fast “lite” var kanske fel ordval…

 
Dags att ta tjuren vid hornen och lämna bilens sköna värme…

Med buff OCH keps, jacka OCH regnväst för bästa möjliga skydd mot regnet…

Som tur var gjorde regnet uppehåll precis när jag skulle börja springa. Tutade på lite i början för att få upp värmen innan nästa skur. Med 95% risk för regn vet man liksom vad man har att vänta.

Benen kändes pigga och för en asfalt-löpare som jag var det rena julafton att få komma ut i skogen, bland alla illgröna boklöv. Luktade, sprang och njöt på en och samma gång. Och trampade i blöta pölar förstås. Så att varje sko blev några kilo tyngre. Klaffs klaffs.

Till skillnad från förra året höll jag mig springande i varje uppförsbacke. I någon enstaka nerförbacke tvingades jag dock lägga i bromsen och gå. Leriga stup, med stenar och rötter, lämpar sig inte för löpning när det bara är 11 dagar till Göteborg. Hann dock drutta på rumpan en gång innan jag drog den slutsatsen…

I Björnstorp övergick det lätta duggregnet till skyfall. Fast helt ärligt var det lite skönt. Sådär sjukt att det blir kul.

Som sig bör sprang jag vilse idag igen. Garmin pekade åt höger, Skåneleden (som jag trodde jag skulle följa) pekade åt vänster. Valde vänster. Det var fel.

Blev lite nervös att jag inte skulle hitta vägen till Skrylle. Fortsatte springa samtidigt som jag funderade på hur jag skulle förklara för räddningstjänsten var jag befann mig. Typ: “ jag står här vid ett grönt träd – kan ni hämta mig???”

Efter 19 km ser jag en efterlängtad skylt mot Skryllegården, SKRYLLEGÅRDEN 2 KM står det på den. Känner mig snuvad. Jag måste ha genat. 19 + 2 blir inte 23 km. Pinnar upp för de sista backarna fast besluten om att ta en extrarunda när jag kommit fram. Har man sagt 23 km kan man inte gena sig till 21 km. Så är det.

Fortsätter förbi parkeringen i Skrylle. 1 km till sen vända hem igen. Benen skuttar och är pigga. Gasar om några joggare i spåret som andas mycket tyngre än jag. Känns bra.

Blöt och glad närmar jag mig bilen. Struntar i stretchen, det är för kallt för sånt. Hoppar snabbt in i bilen, sätter stjärtvärmen på max och fiskar upp en Runekaka.

I DID IT! Och mitt pannben har ökat i tjocklek. Snart får jag inte plats i kepsen.

 
(Bilden lånad från marathon.se)

Hade lite svårt att bestämma mig för vilket löppass jag skulle köra idag. Med lördagens urladdning i bagaget ville jag inte köra så tufft, och med tanke på onsdagens utmaning ville jag inte köra så långt…  Det fick bli ett lite-av-varje-pass: uppvärmning, löpskolning, lugnt och fint-löpning, fartökningar mellan lyktstolpar, backstudsar och nedjogg.

Uppvärmningen gick fint. Kände mig lätt i benen och kilometrarna tickade fort fast än min andning var lugn. Sen var det dags. Löpskolning. Skipping, tripping, you name it.

Börjar med låg skipping. Fast först efter att ha tittat minst tjugoåtta gånger över varje axel. Ingen här. Ingen där. Kör. Hinner ett par meter så dyker en bil upp i fjärran. HERREJESUS nån kan se mig. Springer som vanligt igen tills bilen passerat.

Drar upp knäna framför mig, pendlar med armarna. Flåsar som en blåsbälg men kommer inte många meter. Ser en mamma med barnvagn i ögonvrån, låtsas som det regnar och springer vidare.

Beslutar mig för att pausa löpskolningen till jag kommer till en avlägsen grusväg, där kan INGEN se mig. Springer dit fast besluten om att riva av både hälkickar och sprättsteg.

Meeeen. På den öde, öde vägen finns två hus. I vardera hus bor en farbror från dinosauriernas tid. En sån som snyter sig i tygnäsduk och lägger tillbaka i fickan. Som på en given signal när jag närmar mig, kommer BÅDA farbröderna utlunkandes för att kolla posten. Skiter i sprättstegen och springer förbi. Hinner med några hälkickar innan det är dags för fartökningar mellan lyktstolpar.

Har valt sträckan med omsorg, flack och utan svängar. Bara tuta. Finns bara ett problem som ganska snart uppenbarar sig: vägen saknar lyktstolpar. Får improvisera: till nästa träd, till lekstugan, till växthuset. Funkar ganska bra. Tills vägen smalnar av och jag närmar mig ån i Kävlinge. Här har hela Kävlinges pensionärer valt att ta dagens promenad. Att spurta förbi en pensionär på denna smala väg hade förmodligen satt pensionären i spinn så det vågar jag inte. Startar istället varje spurt efter passerad pensionär och forsätter tills jag möter nästa. Ett nytt inslag i löpskolningen – undrar om jag ska tipsa Anders Szalkai…

 
Stretching ute i solen efteråt – härligt!

Förra året skrev jag så här. Och jag liksom bad om er hjälp att hindra mig om jag någon gång skulle komma på liknande idéer.

Nu är tiden inne. Det är nu ni ska hindra mig. För jag har precis bestämt att jag ska göra om det igen. På onsdag bär det av – 23 km ogenomtränglig (nåja, det kändes ju så!) terräng från Genarp till Skrylle.

Och nu ber jag er igen – fast lite tvärtom. Hindra mig inte. Jag vill prova 2010 års vingar. Se om dom är lite mer på hugget än förra årets modell. Jag längtar!

Idag har jag provat nått nytt: OLGOR!

För er som inte är så insatta i löpningens alla mysterier så är det ett alldeles särskilt intervallpass där man varierar mellan två olika farter – strax över resp strax under tröskelfart. Varje intervall är 2 km och uppbyggd enligt följande:

400 m över tröskelfart
400 m under
300 m över tröskelfart
300 m under
200 m över tröskelfart
200 m under
100 m över tröskelfart
100 m under

Sen ska detta upprepas 3-5 gånger med ca 3 minuters vila emellan. Inom varje 2 kilometers –intervall är det INGEN vila. Och “under tröskelfart” innebär fortfarande hårt arbete.

Så här sliten ser man ut efter Olgor…

Så hur gick det?

Jag var nervös hela dagen. Hela upplägget verkade sjukt jobbigt. Dessutom var det svårt att hitta två hyfsat platta kilometrar utan motvind. Letade länge innan jag vågade trycka på startknappen.

Hade fått direktiven 4:00 min/km resp 4:30 min/km från coachen. Den högre farten var inga problem, det var när jag skulle hålla tillbaka lite men fortfarande springa ganska snabbt, som det var svårt att träffa rätt.  Det räckte med att jag tappade fokus i några sekunder (en sväng, ett gupp, en brunn, hånglande tonåringar…) så tappade jag farten för mycket. Några låga hamnade på 4:49 utan att jag menade det. (Typ som när man glömmer gasa bilen när det är en lugn låt och kör för fort när det är en ösig!)

Anyway. Det var kul att prova även om jag tror man behöver ett par gånger för att lära känna sina farter och hur stor skillnaden egentligen är. På det igen bara! Fast först myslöpning, man ska inte intervallträna för ofta, det är ju jobbigt…

Viveca och jag har aldrig någonsin tur med vädret. Är det inte ösregn så är det hagelskurar. Tills idag. I strålande sol mötte vi upp Linn och Jane i Lomma för en runda tur och retur Malmö.

Jag och Jane körde tvilling-stilen, med helsvart och väst…

Målet för dagen var Slottsträdgårdens café i Malmö dit det skulle vara 15 km. Sen fika och hem igen.  Allt i en lugnt och behagligt prattempo.

 
Tre glada på väg ut ur Lomma.

Vi fick en fantastisk tur ut ur Lomma och sen via Alnarp. Nyutslagna träd, doft av vår, solen i ansiktet och nästan ingen vind. Väl inne i Malmö blev det sen några tråkigare kilometrar genom ett industriområde innan vi nådde Västra Hamnen och Turning Torso.

Och så bildbeviset – vi kom till Malmö till slut.

Här började klockan visa lite för många kilometrar för att det skulle kännas helt bra. Linn hade en tid och passa och coach F hade med nöd och näppe gett tillstånd till 30 k. Då kunde jag ju inte komma hem med 35…  Vi fick tänka ut en plan B för att komma hem kortaste vägen.

 
Fascinerade av det fina körsbärsträdet glömde vi att resten av bakgrunden inte var så fin…

Framme vid kaféet kl 10.55, fem minuter innan öppningsdags. Doften av nybakade kanelbullar var helt oslagbar, och inte blev det sämre när man fick komma in och se alla ljuvliga bakverk. Matvalet föll dock på en laxbaguette, eftersom jag började känna mig hungrig och ville ha tillräcklig energi för hemvägen.

Så här glad blir man på kafé!

Vår klädsel väckte uppmärksamhet och det var fler än en som frågade om vi hade SPRUNGIT dit. Som om det var det konstigaste i världen. När vi berättade att vi sprungit 17 km för en fika, trodde de förmodligen inte att vi hade alla hönsen hemma. En efterrättskaka senare var vi redo för hemvägen.

Sprang via stationen i Malmö för att släppa av Viveca. Efter 3 veckors förkylning kunde ju 20 km liksom räcka som uppstart. Klokt tänkt!

Vi andra knatade vidare mot målet i Lomma. Kilometrarna rullade förbi rätt fort och helt plötsligt var vi inne i Lomma. FRAMME, tänkte jag. Fast då visste jag inte att Lomma var lika stort som hela Svealand. Vi sprang och sprang och det tog liksom inte slut. Men jag var pigg i kroppen så det gjorde inte så mycket. Längtade mest efter vatten eftersom det nu började bli ordentligt varmt.  Hade förvisso tre flaskor runt midjan men det kändes för jobbigt att dricka.

Efter dryga 3 springtimmar nådde vi målet. Humöret fortfarande på topp och benen kändes fräscha hela vägen. Nu smider vi planer för nästa tur – 60 km i sommar. Då får man fler än ett fikastopp väl?

Idag hade Mamma Bootcamp i Lund premiär. På St Hans backar…

Att lägga mammaträning på St Hans är som att be om backträning även för egen del, och att vistas på dessa backmonster varje torsdag utan att ta tillfället i akt vore nästintill skandal. Därför spikade jag igår att torsdagar innan bootcampen är min backträningstid. Smart tänkt!

Idag klockan 08.30 kände jag mig inte lika smart. Frukosten tung i magen, ben som tegelstenar och ovanpå det lite lagom kissnödig. Vem fasen kom på det här liksom? Och VARJE torsdag.

Kämpade mig runt tre varv (à 2,5 km) på halvmesiga tider. Motoriken hade nog inte riktigt vaknat och nerförsbackarna bland alla tuvor var en riktig utmaning för nervtrådarna. Rätt kroppsdel på rätt tuva och tungan rätt i munnen. Samtidigt. Och jag som trodde jag hade koordination.

Jaja, nu är det gjort. Nu återstår bara 25 torsdagar innan Mamma Bootcamp går i vinteride. Snacka om att jag kommer att flyga uppför Abborrbacken i september!

3x 1600 meter idag. Borde resultera i tre fina pulstoppar. Varav den första inte borde komma direkt på uppvärmningen…

Garmins pulsbälte är inte konstruerat för sånna klenisar som mig. Det glider omkring och lägger sig till sist som ett moderiktigt (?) bälte lite löst runt höften. Och att springa nerjoggen med 50 i puls låter ju lite lågt även för en filbunke som jag…

Meeen, man ska inte klaga. Passet gick bra. Trodde jag skulle dö varenda meter men klarade livhanken varje gång. Så mycket hemskt medan man håller på och så mycket skönt efteråt – intervaller är verkligen schitzofrent!

Man kan roa sig med mycket medan man springer men gårdagens kategorisering av löpare var faktiskt en av de roligare sysselsättningarna jag haft på en löptur.

Jag kom fram till att det finns fem typer av löpare (se beskrivning nedan). Texten är skriven med viss ironi och jag ansvarar inte för någonting

Den RIKTIGA löparen

Klädsel: Slitsade shorts (gärna sittande ganska högt i midjan) och linne/t-shirt i funktionsmaterial. Vintertid ses den riktiga löparen inte helt sällan i R90 -klädesplagget ingen annan skulle drömma om. I kalla temperaturer kan man även se den riktiga löparen iklädd shorts/t-shirt i kombination med mössa och vantar.
Kroppsbyggnad: tanig
Övrigt: Den riktiga löparen sätter sig inte ner och äter banan efter exempelvis marathon eller Lidingölopp. Nej, då ska det springas ner. Helt frivilligt.
Övrigt 2: Den riktiga löparen har gjort nummer 2 i en buske.

—————————————————————————————-

Löpar-wannabe:n

Klädsel: tights och t-shirt i funktionsmaterial. Gärna en Stockholm marathon finisher-t-shirt.
Kroppsbyggnad: normal
Övrigt: Har all teknisk utrustning som krävs för att bli lycklig och lite till. Har stenkoll på pulsnivåer och kilometertider. Tycker den riktiga löparen är lite nördig men vill för allt i världen inte förväxlas med iformlöparen…

—————————————————————————————-

Iform-löparen:

Klädsel: jazzbyxor alt träningsoverallsbyxor. Huvtröja.
Kroppsbyggnad: Alla sorter
Övrigt: Har läst i Iform att löpning är bra och springer av den anledningen. Alla andra gör ju det… Dessutom bränner man ju lite kalorier och då kan man ju fika sen.

—————————————————————————————-

Triathleten:



Klädsel: Korta tights och cykel-linne med dragkedja i halsen och fickor på ryggen. Triathlonsnörning på skorna.
Kroppsbyggnad: Muskulös
Löpstil: Upprätt löpning som känns lite tyngre än den riktiga löparen.

—————————————————————————————-

Fitness-löparen:


Klädsel: Trendriktigt chict. Linne i piffig färg. Tuffa byxor med en överdragströja snitsigt knuten runt midjan. Håret uppsatt i en rufsig tofs som tagit minst 20 minuter att få till det perfekta stuket på. Stora i ögonfallande hörlurar fungerar som diadem.

Kroppsbyggnad: muskulös. Fitness-löparen har svarvat en snygg kropp på gymmet och sätter pricken över i:et med en gyllene solariebränna.

Övrigt: Fitnesslöparen springer bara i solsken och på strandpromenader. Att glänsa i duggregn och motvind förefaller inte lika intressant. Och tänk om man skulle behöva snyta sig över axeln… hemska tanke!
—————————————————————————————-
Så, nu är jag nyfiken. Vilken sort är du? Jag är utan tvivel the wannabe…

unde inte missa tillfället att springa med Rune. Testa riktig ultra bland apelsinlundar och häftig natur. Att det skulle blåsa och regna avskräckte mig inte. Med på färden: 16 andra galningar varav galnast av alla – Viveca, som innan detta som längst sprungit 12 km.

Lämnade hotellet nio på morgonen för att glida de första 5 km längs stranden. Lugnt och fint tempo och en första chans att bekanta sig med övriga i gänget.

Vid 17 km stannade vi för en första fikapaus. Fick mig en tallrik soppa och en runekaka och hann bli lite lagom nerkyld innan det var dags för etapp 2.

Väl ute kom värmen fort tillbaka och det kändes skönt att springa vidare. Strax innan stopp nr 2 (32 km) började jag känna mig otroligt hungrig men drömmarna om en god lunch grusades när vi insåg att vårt mat-hak endast serverade chips och godis. Dagens lunch blev följdaktligen en liten påse chips och en TWIX. Helt enligt kostcirkeln!

Säga vad man vill om chips men som bränsle funkade det fint. Fick grym energi och benen bara matade. Vid 40 km började jag känna av framsidan av underbenen och jag var rädd att det roliga skulle sluta där och då. Bet ihop till sista matstoppet där jag fick i mig mera Runekaka och lite vatten.

Energin gick rakt dit den skulle och jag kände mig grymt stark inför de återstående 7 kilometrarna. Dessa sista kilometrar släpptes farten fri och vi behövde inte längre hålla ihop gruppen. Jag hamnade i ett gäng som höll precis min fart och det var skönt att sträcka ut benen lite sista biten. Kände mig som en duracellkanin och hade kunnat fortsätta en bit till!!

Direkt efter målgång vid hotellet hoppade vi i med underbenen i den ISKALLA poolen för att påskynda återhämtning. Jag hoppas det funkar för det var en näradödenupplevelse med det kalla vattnet.

Dagen är slut. Jag är grymt nöjd med att jag vågade testa och att jag härdade ut hela vägen med hedern i behåll. Dessutom grymt imponerad av Viveca som efter ett halvårs löpning nu kan titulera sig ultralöperska!!!