1998 sa jag att jag ville cykla från Skåne till Umeå. Det tog 12 år att få tummen ur, men nu är det äntligen gjort!

Dagens etapp var mest formalia, vi kände oss ju framme redan igår. Men rätt ska vara rätt, så det var bara att ta på sig cykelkläderna i morse. Även om det knappt kändes lönt att byta om för bara 45 km…

På 45 km hinner man knappt ens få ont i baken, och än mindre hitta på roliga sånger. Det är liksom bara upp på cykeln och sen framme. Hela tiden med en ivrig känsla i kroppen. För snart är det över, snart är målet uppnått.

Känslan i kroppen när vi rullar över bron in till Umeå är obetalbar, vi fixade det! Firar med lunch på Costas och TVÅ underbara och efterlängtade cappuccino (har ju några att ta igen…).

Vi har miljoner minnen från denna resa och förmodligen kommer en liten sammanfattning vad det lider. En sak är säker, vi kommer aldrig att glömma denna strapats! Vill passa på att tacka för alla era kommentarer och all er pepp, det har betytt massor.

Vill även tacka svärföräldrar för förstaklassig barnpassning och barntransport till Umeå. Och för att ni gav oss den behövliga sparken i baken… Tack också till mamsen och papsen för att ni tagit väl hand om våra sötnosar.

Nu är den sista Runekakan uppäten för den här gången. Nu återgår livet till det normala. Två vilodagar sen ska jag nog rasta löparskorna lite. Om jag kommer ihåg hur man gör…

I mål men ändå inte…

Mina föräldrar har sommarstuga i Norrbyn och idag anlände vi dit efter 19 mils cykling. Flaggan var hissad och vi fick blommor runt halsen när vi trampade in på uppfarten. En välkomst-kommitté som heter duga alltså. Därför känns det som vi är i mål, men så är det ju inte riktigt… I morgon väntar sista 5 milen till Umeå. Men först en liten resumé av dagen idag…

Kan tyckas att vi haft oförskämt tur med vädret hittills på vår tripp, men idag var det payback-time. Efter vårt lunchstopp i Övik öppnade sig himlen och jackorna åkte på för första gången sen start.

För att slippa trängas med långtradarna på E4-an valde vi mindre vägar även fast detta betydde grus. Efter alla grus-mil känner vi oss nästan som grusproffs. Kombinationen grus och ösregn var dock ny för dagen och för att uttrycka sig milt: det blev kladdigt!

Någonstans mitt i urskogen hamnar vi i jordens nerförsbacke. Den är tokbrant med lite rullgrus och gropar. Hänger på bromsarna för att behålla en någorlunda kontrollerad hastighet men cykeln rullar allt fortare. Trycker lite hårdare på bromsarna. Underarmarna skakar. Mjölksyran sträcker sig från handlederna ända upp till axlarna, och jag har ingen som helst kraft i händerna. Hastigheten ökar. Koncentrerar mig till max för att nypa till bromsen, vilket ger en oväntad tvärnit. Hjärtat i halsgropen. 50 meter till och sen nere. Puh, det  gick vägen. Firar med en chokladbit och trampar vidare.

Vi har ett annat driv idag. Dels lockar inte raklångsliggande inte lika mycket i blött gräs, dels vet vi att vi har barn, föräldrar och svärföräldrar som väntar på oss med god middag. Vi vill fram. Och fram kommer vi. Mottagandet är obetalbart.

I morgon trampar vi alltså de sista fem milen. Sen firar vi lite till med cappuccino på Costas i Umeå. För min dagliga cappuccino har varit grymt saknad de senaste 12 dagarna…

Ja vi har cyklat idag igen…

Idag bjöd Sverige på sin allra finaste natur. Berg, dalar och spegelblanka sjöar. Det är nästan så man blir religiös när man ser allt det vackra. Och mycket av det fick vi se bara för att vi råkade välja en (just det!) grusväg…

Fast “råkade” var fel ordval. Det var ett ytterst medvetet beslut. 12 km grusväg eller 80 km asfalt…  Vi chansade. Cyklade så sakta att vi nästan välte. Allt för att minimera punka-risken. Och det höll.

Mitt någonstans i obygden hittade vi ett Thailändskt tempel och en thairestaurang. Efter gårdagens två gånger skräpmat kändes det underbart med lite riktig föda.

Med undantag av de första stapplande milen innan jag vaknade höll vi ett ganska bra tempo idag. Ända tills bara någon kilometer återstod. Då kom vi till backen BACKEN, som ledde upp till hotellet. Jag skämtar inte när jag säger att hotellet ligger OVANFÖR en backhoppsbana. På bara någon kilometer klättrade vi 180 höjdmeter. Jag flåsade, stånkade och snoret rann. Till skillnad från resten av den här trippen, som nog mest klassas som söndagscykling, blev de avslutande kilometrarna värsta maxpulscyklingen. Med risk för att välta av bristande styrfart fanns ingen annan utväg än att snällt trampa vidare, fastän varenda kroppsdel skrek åt mig att sluta.

Shit holy banana. Nu väntar 1 dags vila i världsmetropolen Sollefteå innan vi tar de sista två etapperna. Kan inte fatta att vi är så nära nu.

Och för er som undrar hur det gick med slangarna: de höll, men med minsta möjliga marginal. Sedan cyklarna hamnat på vårt hotellrum har all luft på Fredriks framhjul sakta men säkert pyst ut… Tur att det finns slang i Sollefteå!

Vi var tidigt uppe på sadeln i morse då vi visste att etappen skulle bli lång. Ville inte missa middagen som serverades fram till kl 19.

Jag var ruskigt seg de första 3 milen. Huvudet vill mest sova och i benen fanns inga krafter. Hur jag än trampade kom jag ingen vart. Från att ha njutit av medvind och nerför igår var det nu dags för det motsatta – motvind och uppför. Omväxling förnöjer.

Efter tre mil piggnar jag till. Vi ligger efter varandra eftersom vägen är ordentligt trafikerad. Fredrik är fram och tar vinden, i nerförsbackarna får han trampa till mjölksyra för att jag inte ska rulla in i honom. Jag ligger bak och sjunger.

Första stopp i Järvsö. Medhavda smörgåsar från Scandic och ett paket jordgubbar. Naturen är underbar, men vi hamnar som vanligt vid en busshålllplats…  Och hur vi än letar ser vi inte Lill-Babs.

Nästa stopp sker på en camping i Hennan. Alldeles vid vattnet avnjuter vi en ganska okulinarisk hamburgare. Men gräsmattan uppväger allt, vi slänger oss raklånga och njuter en stund i solen.

Vi cyklar 35 km till innan det är dags för dagens stora happening: 100-mila-paus!

Glatt poserande resp “bakom kulisserna”

Strax därefter tar dagens äventyr sin början. Vi har ett val att göra. Ta en mindre men 17 km kortare väg till Hussborg, eller en större och längre…  Vi är slitna och fattar vårt i särklass sämsta beslut ever – vi genar!

Vägen blir till grus (oväntat!?!). Vi harvar oss fram över stenar och elände. Inser ganska snart att vi har TRETTIOÅTTA kilometer grus framför oss. Fäller ut hornen och fortsätter.

Fredrik är modigare än jag i nerförsbackarna. Han rejsar. Jag bromsar och ber för mitt liv. Någonstans i en väl vald nerförsbacke får han sin första punka. Det innebär jobb för honom och en extra bensträckare för mig. Helt ok… Om det inte vore för att det skulle komma FYRA punkteringar till. Totalt två bak och tre fram. Alla på Fredriks däck. Kanske inte så dumt att fega i nerförsbackarna ändå…

Fredrik är arg. Skriker. Hade han varit tjej så hade han gråtit också. Nu säger han bara att han vill gråta. Jag förvånar mig själv med att vara lugnet själv. Blir inte irriterad en enda gång, trots att situationen börjar bli rätt påfrestande. Vi har varit ute i nära 11 timmar, restaurangen har stängt och vi befinner oss i INGENSTANS.

På något vis känns det ganska ironiskt med texten på våra tröjor…

Alla våra slangar är slut. Fredriks däck är sargade. Vi vet inte om vi lyckas komma iväg som planerat i morgon eller om vi först måste ragga slang i Ånge, 17 km härifrån. Livet är spännande nästan jämt…

Dagens total: 177 km med väldigt många stopp…

Fulltankade med ny energi sa vi i morse hejdå till barn och svärföräldrar för att fortsätta vår resa norrut.

Dagens etapp bjöd på medvind större delen av sträckan och vi kunde köra på i betydligt högre hastigheter än tidigare. Vid infarten till Rättvik råkar vi ut för resans första incident. Det är Fredrik som fipplar med gps:en och missar en död grävling som ligger på marken rakt framför honom. Han väjer hastigt och lyckas undkomma grävlingen med minsta möjliga marginal. Uppfattar hans vrål och hinner själv svänga undan. Vågar inte tänka på vad som hänt om han kört på den. En grävling i 45 knyck och vi hade nog varit varsitt nyckelben fattigare.

Några mil senare börja våra rumpor protestera. Vi sjunger för att bibehålla humöret:

Min stjärt den har tre skavsår
Tre skavsår har min stjärt
Och har den ej tre skavsår
Så är det ej min stjärt

(melodi: min hatt den har tre kanter…)

Skrattar våldsamt och inser hur jobbigt det är att skratta och cykla samtidigt…

Äter lunch efter 50 km och får värsta palt-svackan. Det är som att energin inte kommer ut i blodet. Vill egentligen bara somna men trampar snällt vidare tills energin sakta men säkert rinner till. Därefter har vi riktigt flyt och benen trummar på.  Vid 91 km hjälper inga sånger i världen mot våra rumpor. Vi kliver av och lägger oss raklånga på asfalten och stretchar.

Ju längre resan lider ju mindre bryr man sig om saker och ting. Att lägga sig ner på en busshållplats känns helt normalt. Och jag bemödar mig inte längre om att gå längst in i urskogen varje gång jag ska kissa. Bakom cykeln kan ingen se mig… eller?

Sista 5 milen rinner iväg. Fredrik kör lite för fort över ett fartgupp vilket gör att hans telefon hoppar ur hans ficka och kraschlandar i marken. Den ser inte helt normal ut längre och Fredrik klassar den som trasig. Jag är glad så länge den klarar av att skicka ut vår position…

På tal om position. Det bor ett spöke i vår gps. Varje gång vi kör i en rondell hänger sig gps:en. Aldrig annars. Kan någon förklara detta för mig? Jag tycker det är lite läskigt!

Bollnäs är annars en världsmetropol jämfört med tidigare besökta platser. Vi tänkte ta en kvällspromenad för att utforska omgivningarna men sängen liksom sliter och drar i mig. Får begrunda utsikten från vårt hotellfönster istället. Det ser riktigt fint ut.

Fin var även buffén på hotellet. Tre salladstallrikar, en stor portion mat och lite efterrätt senare så är jag nöjd. Om Scandic hotelll i Bollnäs går i konkurs så är det vi som ätit dem ur huset…