Idag var det dags att rasta nya cykeln på ett lite längre pass – 120 km.  En liten social-cykling med maken liksom. Trodde vi. Då hade vi inte tagit med i beräkningarna den nätta vinden på 12 m/s som omöjliggjorde all form av kommunikation.

Första två milen tog typ en timme. Vinden kom mestadels framifrån – lika ogenomtränglig som en vägg. Kortare stunder fick vi den istället i sidan vilket var sju resor värre. Jag kastades omkring som en vante i vinden och hade INGET att sätta emot. Var läskigt nära diket vid flertalet tillfällen och det var nog mer tur än skicklighet att jag inte hamnade där.

Efter 4 mil tyckte vädergudarna att vinden liksom inte var tillräcklig för att sätta mig på prov. Då tog de fram de mörka molnen också. Så här såg det ut framför mig och det fanns ingen återvändo.

Det var inte en fråga OM det skulle regna utan mer HUR JÄKLA BLÖTA vi skulle bli? Kan säga att det var med ganska blöta brallor vi satte oss i de snofsiga gröna stolarna på lunchrestaurangen i Klippan.

 
Matchar inredningen med min tröja…

Sista biten hem. I medvind!!!

Lite kinamat i magen och en punktering på det, sen var vi redo för hemfärd. I medvind. Slutet gott allting gott. 119 mil avklarade i år. 31 kvar, sen är jag redo för Vättern. Eller inte.

20 km ösregn
17 km motvind
5 km grusväg
5 km hattig cykling med ett otal rödljus
4 km cykling bland överförfriskade valborgsfirande studenter
11 km ren och skär cykelglädje

Summa summarum: 62 km morgoncykling med alla tänkbara ingredienser.

Så här mycket vatten hade jag förresten i ena strumpan när jag kom hem:

Emelie undrade vad det var för cykel jag lite lösryckt svamlade om för något inlägg sedan…

Här är den:

 
Inte ens lite rosa. Men fin ändå. Canyon Ultimate Al 8.0W.

Men leveranstiden är lång och min gamle trogne Eddie hinner allt med ett par vändor till över söderåsen innan han får gå i pension.

 
Bild från söndagens 10-milarunda på söderåsen. Tyvärr syns det inte hur brant det är…

När jag och Fredrik för någon månad sedan bestämde att vi skulle cykla långpass på påskafton tänkte jag mig kortärmat, vårvärme och nyutslagna träd. Istället blev det full mundering, snålblåst och motvind…

Så här gick det till:

09.40. Startklar. Tolv härliga mil väntar.

Uppför och motvind. Knappt styrfart…

Härliga skånska slätter utan någon som helst förmåga att stoppa vinden.
Nu känns det inte lika härligt längre…

Smygehuk – Sveriges sydligaste punkt. Efter 9 mil äntligen dags för medvind!!!

Som ett medelålders par på en campingplats – i likadana kläder!
Efter många mil på sadeln kändes det bra att komma inklampande på påskmiddagen. Bara 38 minuter efter utsatt tid. Fint folk kommer sent har jag hört. Fast oftast inte svettiga…