Bild från en finare dag…
Jag är inte den ni tror att jag är. Den som vaknar varje morgon med löparskorna på, och som utan att fundera kastar sig ut genom dörren. Utan att blinka, oavsett väder, klockslag och humör.
Sanningen är att jag alltid har lite ågren inför mina löpp-pass. Ibland mer, ibland mindre. Drar på det lite, skjuter det framför mig, medan jag scrollar igenom facebook en gång till. Såklart är det lättare att komma ut en ljum sommarkväll än en snöblaskig lördag i december.
Idag nådde mitt velande nya proportioner. Det tog mig EN TIMME av förberedelser innan jag var redo att gå ut genom dörren.
Vädret sämsta möjliga med stark vind, snömodd och regn. Ska jag? Ska jag inte? Är vädret bättre i morgon? Fullt påklädd och 1 minut innan avfärd börjar det ösregna. Småspik. Ångrar mig och sätter mig till rätta i fåtöljen. Med alla kläder på. Tar fram en bok och övertalar mig själv om att en förmiddag under filten också är en bra förmiddag.
Sen kommer jag till sans. Om jag har ödslat EN TIMME av min dag på att förbereda mig mentalt för löprundan och sedan INTE springer, då kommer jag ju behöva ödsla EN TIMME TILL för att komma ut på morgondagens runda. Två timmar förberedelser för ett löp-pass. Inte så tidseffektivt…
Tänker att jag springer 4 km. Om det känns för jäkligt vänder jag hem igen och om det känns bra fortsätter jag på det långpass jag ursprungligen planerat. På så vis lurar jag mig själv lite. 8 km är ju överkomligt även i snömodd och snålblåst.
Ger mig ut. Vid 4 km mår jag som en prinsessa. Finns ingen anledning i världen att vända hem. Regnet är friskt men inte kallt. Underlaget är plaskigt men ganska kul. Löpningen är kravlös och fri. Jag är så glad att jag kom i väg.
För nu slipper jag slösa massa tid på att ha ågren i morgon.
Och slutsatsen jag alltid kommer till:
DET ÄR ALDRIG SÅ HEMSKT DÄR UTE SOM DET SER UT. ÖDSLA INTE TID PÅ ATT VELA. JUST DO IT.
Ska bara försöka komma ihåg det till nästa gång…
14 Kommentarer
Rund är också en form!
15 december, 2012 kl 22:23Hög igenkänningsfaktor!! :-P
traningsgladje
15 december, 2012 kl 22:41tänka sig att det är sådär så himla ofta. och att man alltid tycker det är så himla puckat efteråt. varför lär man sig aldrig????
Helena
15 december, 2012 kl 23:16Känner igen vädret från min runda idag…men som du säger – det är inte så hemskt när man faktiskt har tagit sig ut. Skönt att känna sig odödlig när man kommer hem igen… :)
Sofia
15 december, 2012 kl 23:39Jag tycker det låter ganska härligt. haha. För mig är det dock själva löpningen som tar emot mer än vädret. Har blivit ganska härdad efter alla military pass i alla typer av väder. Men jag ska försöka tänka på det där när jag ska ut och springa imorgon. Regn ger ju också lite mer syre, det är bra. :)
Men bra gjort att du kom iväg till slut! :)
mammaspring
16 december, 2012 kl 08:50Precis så där är det!!
anneliten
16 december, 2012 kl 11:50Ibland är det bra att inte ha så mycket tid på sig. Då blir det antingen springer jag eller inte. Då blir det ofta spring. För mig. När hälsenorna vill :-)
Johanna
16 december, 2012 kl 12:07Du är sannerligen inte ensam om att hålla på sådär :)
Gert
16 december, 2012 kl 12:31Det där känner jag igen.:)
Hannah
16 december, 2012 kl 13:17Jag har suttit och försökt komma på en anledning att vilja gå ut i den gråa dimman, med plusgrader som sakta smälter den vackra snön. Kände att hunden MÅSTE ut, men jag är inte motiverad. Läser detta inlägg och hela kroppen känner att jag vet hur underbart jag mår efter den där underbara promenaden och hur stolt jag blir över att jag orkar dra mig ut nästa varje dag och gå lite längre. Så tack, du gav mig min ork och vilja att gå ut även idag!
annamarkelin
16 december, 2012 kl 13:30Haha, det där är ju jag. Fast inte nu när jag ligger på sjukhuset – men oftast annars. Sitter halvklädd framför datorn, lägger i en maskin tvätt, diskar upp lite, dricker vatten och vips har en timme gått.
Nu använder jag tiden till att fundera på nästa års träning och samtidigt hejar jag på dig – härligt att du är tillbaka och på gång igen! Var rädd om dig och håll dig frisk.
Elina
16 december, 2012 kl 21:48Word!
Anna
16 december, 2012 kl 22:24Skönt att läsa att du inte är en uber-människa utan mer som oss andra…blir så avundsjuk på alla som så lätt kommer upp på morgonen för att träna.
Joanna Sörensen
16 december, 2012 kl 23:53Oj oj vad man känner igen sig i ALLT du skriver! Velandet, förhalandet, uppskjutandet – för att sedan ändå bege sig ut som planerat (eller lite senare) oavsett väder. Och den underbara känslan som infinner sig efteråt som bekräftar att ’jag kan ALLT bara jag VILL’ :-)
varfortranardu
17 december, 2012 kl 10:20Hahaha, raden om att scrolla en extra sida på facebook är fantastisk. Fin blogg!