Maniskt?
Få saker sticker så mycket i ögonen på folk som när man tränar eller lever hälsosamt. Tränar man mer än 4-5 ggr i veckan är man manisk och saknar ett liv. Äter man nyttig mat är man nästintill konstig, för visst måste man väl kunna UNNA SIG?
Det är faktiskt nästan lite synd om en…
Men vem sätter definitionen på vad som är ett roligt liv och vad man ska unna sig?
Om jag älskar att träna så saknar jag ju knappast ett liv om jag tränar, då gör jag ju det jag tycker om! Om jag föredrar nyttig mat framför en flottig pizza, så är det väl knappast en uppoffring. Varför måste jag unna mig en taskig GB-glass, när det finns så mycket som är godare?
Måste själva begreppet “unna sig” per definition handla om onyttigt, eller kan man inte unna sig en oförskämt dyr ekologisk middag? Eller en raw food-lunch som får plånboken att gråta en skvätt. Eller ett par nya Icebugs…
Jag är inte rabiat. Jag äter också onyttigheter. Varje fredag och lördag. Men jag väljer med omsorg, och jag tillåter mig att njuta hela vägen. Utan dumma kommentarer om hur många kalorier jag äter och om hur långt jag måste promenera för att förbränna saken i fråga. Jag unnar mig att äta utan dåligt samvete.
Men det är absolut inte synd om mig söndag-torsdag för att jag inte äter kakor då. För då unnar jag mig hemmalagad kvalitetsmat i mängder. Jag unnar mig den bästa träningen. Jag unnar mig daglig yoga och en och annan massage.
Jag är inte manisk. Jag tar hand om mig själv och jag mår gott av det. Det är faktiskt inte synd om mig alls.
Så bra! har funderat mycket på det där begreppet att ”unna sig” och vem som egentligen bestämmer vad det är att unna sig.
Det är lite samma sak som att använda mat som belöning eller tröst. Man flyttar ansvaret för sitt eget välbefinnande till mat. Risken är att man unnar sig så ofta att det blir en vana och inte ett undantag, och då försvinner känslan som gör favoritmaten speciell.
Håller verkligen med dig! (Förutom att jag förmodligen ”unnar mig” lite mer än dig…*harkel*)
Men i övrigt, tränar man ofta är man väldigt konstig i andras ögon. Konstigt, tycker JAG!.
Jag hade faktiskt samma diskussion med Mia T för en dryg vecka sen – men jag kunde inte formulera det så väl som du gör. Det är lite intressant att de som tränar och unnar sig bra saker för kroppen måste försvara sig, medan de som inte tar så väl hand om sin kropp anses som helt normala. Man anses som rabiat eller manisk när man tränar mer än två gånger i veckan och man får försvara sig när man försöker hålla sig borta från skräpmat. Men så kommer det väl alltid att vara …
Det är lite samma sak när man valt att vara vegetarian, hur jag alltid måste försvara mitt val. Vid en middag diskuterades om det var rätt eller fel att låta barnen äta vegatariskt (tills de själv kan välja). Det ansågs fel. Men det var tydligen helt OK att lära barnen äta skitmat på McDonald’s.
Vad gäller träningen så tränar jag inte jättemycket, lite styrketräning hemma och löpning, men däremot jobbar jag med mina hundar jämt, och har ”offrat” många födelsedagskalas, fester etc för att jag ska på kurser eller tävlingar. Det är inte heller OK. Jag missar mitt sociala liv anser släkten. Men mitt sociala liv lever jag inte över ett matbord, det gör jag med mina träningsvänner i skogen eller på klubben.
Tack Anna! Huvudet på spiken.
Man bestämmer själv hur mycket och vad man skall äta och dricka tycker jag.En fråga har jag.Hur vet man att man inte tränar så mycket att lederna är utslitna på äldre dagar?Inte illa menat.
Jag tror allt bottnar i att en person som lever relativt sunt blir lite av en nagel i ögat på den som inte gör det. Vare sig man prackar på andra sina vanor eller inte (vilket man inte ska, var och en väljer) så påminner man helt enkelt och skapar då ett dåligt samvete hos betraktaren. Därför vill betraktaren göra den hälsomedvetna till ”annorlunda/manisk/utan liv”. Så tror jag.
Jag får ofta frågan hur jag orkar träna så mycket, och varje gång undrar jag då hur andra INTE orkar träna… Det är ju det som ger mig energi!
Bra där Anna! Jag säger rent av *Anna for president*!!!
Jag brukar kontra med att fråga hur många timmar de spenderar framför tv
Händer att vissa svarar betydligt fler än jag tränar ibland. :-O DET ÄR KONSTIGT!!!!! (Fast jag var där själv en gång i tiden)
Kommentar överflödig. Klockrent.
Ps kom ner till Malmö och spring. Här finns högst en istäckt vattenpöl var 200ande meter.
Bra skrivet!
Bra inlägg!! Bara en själv vet vad ”unna sig” betyder, olika för alla och envar!
Ordet ”unna” är ett av de värsta jag vet (tillsammans med bantning, fettförbränning, nyttigt/onyttigt). Tänk om alla insåg att sådant som klassas som ”unnas” får plats hos i princip alla människors kosthållning, sålänge grunden är ”bra”. Fast då skulle det ju iofs i princip inte finnas vare sig överviktiga eller underviktiga…
Väl talat Anna! Håller med dig helt o känner precis som Tovelina; hur orkar dom som INTE tränar? Jag får ibland frågan hur jag kan ”offra” så mycket för träningen. Jag offrar inget alls, det är ju mitt val att träna som jag gör! Ingen mening med att svara på den frågan dock, det går liksom inte att förklara för nån som inte har det i kroppen…
Så sant så sant!! Det knäppa är tycker jag att jag som motionerar ”mansikt” och på tok för mycket måste nästan försvara det, men jag skulle aldrig i min vildaste fantasi säga till en soffpotatis att: Du hur kan det vara att du tillåter dig förfalla i soffan kväll efter kväll när du ser på alla dokusåpor……och käkar sååå mycket skit. Jag pratde med en person en kväll som predikade för mig att han visste en som sprungit så mycket som jag gör och han var helt kass i hela kroppen nu…… jag kontrade bara med att den tiden den sorgen och idag 2012 så finns det skitfina proteser som funkar utmärkt att springa med som jag isåfall kommer att skaffa mig
)
Åh vad du är bra Anna!=)
Tror, precis som Anneliten, att det handlar om ren avundsjuka hos betraktaren. Tragiskt, men sant.
När man säger att man ”unnar sig” ett extra träningspass (för det är liksom lyxen av lyx) kan folk titta skeptiskt på en…
Jättebra skrivet, du sätter ord på precis det jag tycker!
Så mitt i prick! Gillar att du ifrågasätter varför själva unnandet behöver betyda onyttigheter. Så jäkla rätt.
Mycket bra inlägg Anna! Jag ”unnar” mig aldrig någonsin onyttigheter…alltså, jag äter då och då, men det går ALDRIG under begreppet ”unna mig”. Däremot, de gånger jag tar en massage, går på ansiktsbehandling eller köper en dyr hudvårdsprodukt – DÅ unnar jag mig big time!
[...] (typeof(addthis_share) == "undefined"){ addthis_share = [];}På Bloggen Orka Mera hittar jag detta kloka inlägg. Anna som skrivit det låter lite chockad. Det är jag med. Och jag tänker på de gånger jag [...]
WORD!!! Tycker liksom att det går hand i hand det där, när jag tränar som alldra bäst och mest är jag också mest omsorgsfull med vad jag äter. Men nog slinker det ner en del transfettstinna chips emellanåt och lite smådålig ljus choklad once in a while. Så jäkla bra för själen min. Och det brinner ju upp på en gång i maskinen, underbart.
Men var du tvungen att ha en bild på en god semla? Älskar ju dem!
Annars så märker jag att när jag tränar mycket, så är jag mera sugen på nyttig mat. Det är precis som om kroppen känner av att den behöver vissa saker när jag tränar hårt. Sedan så brukar jag bara konstatera när folk påpekar att jag tränar ofta, på konstiga tider och i dåligt väder, jag tycker att det är kul att springa och träna. Spelar ingen roll om det råkar vara en måndag då det är julafton eller någon annan helgdag, för mig är det en träningsmåndag och jag tycker det är kul (jag anpassar dock tiden så att det inte stör det sociala).
Jag tycker nästan att det sporrar mig ännu mer om folk gnäller. Galen som jag är.
Du lyckas verkligen sätta ord på vad en annan tycker och tänker. Instämmer med dig! Speciellt nu i semmeltider får man utstå lite lustiga kommentarer när man tackar nej. =) Kul att jag hittade hit, kommer att fortsätta läsa din blogg!
Oj, vilken underbar respons!!! Så härligt att läsa era synpunkter, tack för att ni delar med er!
Just nu känner jag att träningen är en belöning i sig. Jag unnar min kropp träning för den mår bra av det, precis som vissa människor unnar sig en pizza. Träning är nu något som berikar mitt liv och visst sticker det i ögonen på folk som inte tränar lika mycket men så är det ibland
Jag gillar verkligen ditt synsätt!
Grymt bra inlägg. Det är skönt att läsa något med lite sunt förnuft bakom. Jag är fruktansvärt trött på att höra; men vadå, ska du inte ha godis? är det nått fel på dig?… SUCK.
En fråga till dig Anna som kan en hel del om kost. Hur ser du på resonemanget att man som tränande med behov av stort kaloriintag kan täcka en del av energin med mindre näringstätt alternativ? Att näringsbehovet inte ökar i samma utsträckning som ennergibehovet vid hårt träning. Eller om man vänder på det, måste de som inte tränar täcka större del av enerigibehovet med näringsrik mat för att inte få näringsbrist? och därmed inte kan ”unna sig” (om vi använder det oönskade uttrycket) lika mycket.
Malin – visst finns det mer utrymme till tomma kalorier om man tränar mer, samtidigt kan man inte ”äta vad som helst för jag tränar så mycket”. Träning är påfrestande för kroppen, och kroppen behöver näring för att reparera och bygga upp, för att återhämta sig och hålla immunförsvaret uppe. Lagom är bäst, som alltid
[...] följande blogginlägg om hur folk upplever en som manisk om man tränar mycket och lever hälsosamt. Känner igen mig själv i det där, folk frågar oss [...]