Det började med en höft och fortsatte med en evighetslång förkylning. Höften har inte släppt trots tvångsvila. Den gör inte ont, men den känns. Och det räcker för att rubba mig. För att göra mig orolig. För att inte våga öka.
Och även om jag hade vågat trappa upp löpningen hade förkylningen stoppat mig. Den har fortfarande – efter två veckor – greppet om mig. Gör mig trött. Gör mig seg. Jag känner mig mig ofunktionell.
Dessutom sover jag inte om nätterna. Vaknar klockan 4 och kan inte somna om. Vrider, vänder men inget händer.
Jag känner mig som motsatsen till den jag vill vara. Jag känner mig som en trött och slö soffpotatis. Som en degig klump utan gnista. Och tanken på Portugal och Stockholm Marathon stressar mig.
Men eftersom mitt dygn har några extratimmar (när jag borde sova) har jag hunnit fundera ut en plan. Det är ok att bryta ihop. Men sen får det vara nog. Då är det dags att gå vidare.
Plan 1. Bli frisk till Portugal.
Eftersom jag vaknar kl 4 oavsett när jag lägger mig måste jag se till att lägga mig tidigare. SENAST 22.00 släcks lampan från och med nu. Gärna tidigare. Träningen läggs till vidare på is. Promenader blir the shit.
Plan 2. Omprioritering gällande löpningen
Stockholm Marathon var mitt mål med 2011. Jag skulle slå mitt personliga rekord. Jag skulle dansa upp för Västerbron och njuta av intervallerna som skulle ta mig dit.
Jag har insett att mitt mål stressar mig mer än gör nytta. Att tiden är för knapp. Visst, jag hade säkert kunnat göra en satsning, men med överhängande risk för mer skador – och en sommar utan löpning.
Jag lägger därför tidsmålen på hyllan denna säsong. Det här blir istället säsongen då jag ska bygga för NÄSTA säsong. När jag på allvar ska ta tag i tekniken och styrkan. Då jag ska ta mig tid att komma upp på framfoten, springa lite högre, lite lättare.
Jag kommer inte göra några personbästa, men ur ett långsiktigt perspektiv kommer det att gynna mig. Både vad gäller tider och skador.
Stockholm Marathon 2011 blir en picknick in the park. En upplevelselöpning. Jag ska njuta av folket, av stämningen, av löpningen. Jag ska le från början till slut och jag ska vara hel när jag kommer i mål.
Nytt fokus alltså. Och med det lättar en sten från mitt hjärta.
23 Kommentarer
Coyntha
1 mars, 2011 kl 12:19Så bra tänkt!!
Det låter som en jättebra idé! Men vem vet.. kanske efter Portugal är du på banan igen!!
Kram och krya på dig!
Mats
1 mars, 2011 kl 12:20Du bryter inte ihop för att ”bara” gå vidare, du bryter ihop för att komma igen! Pepp pepp pepp! Det är det som är så bra med träning, det är aldrig för sent att komma igen!
John
1 mars, 2011 kl 12:32Dina läsare finns så klart här med massor av stöd! Det låter som du gör kloka beslut. Se till att bli ordentligt frisk och få ordning på höften låter smart.
Det är ju bättre att bli en grym löpare nästa år istället för en skadad resten av året.
Skickar en stor kram!
Thomas
1 mars, 2011 kl 12:39Vad TRÅKIGT Anna!
Jag känner igen din beskrivning, och har det ungefär på samma sätt som du.
Fokus på Styrka, Stabilitet och Teknik!
Hoppas att Portugal blir en nystart och att du kommer tillbaka med ny kraft!
Andréa
1 mars, 2011 kl 12:55Jag tycker det låte som en bra plan! Men vet du vad; jag tror att du kommer slå till med några personbästan ändå. Just för att du släppt pressen!
Kristina
1 mars, 2011 kl 14:09Jag håller med Andrea. Finns inget som säger att du inte kan dansa uppför Västerbron med ett leende på läpparna och slå ett rekord.
Jenny
1 mars, 2011 kl 15:13Håller med de andra, bra tänkt och släpp all press! Se till att bli riktigt frisk nu både från förkylning och höft! Jag har själv inte blivit 100% frisk efter min influensa än…..så tro mig jag vet hur det känns…..!Du är stark Anna, låt inte detta knäcka dig! Kram
Ellinor
1 mars, 2011 kl 15:51Att våga byta mål och fokus är starkt och moget. Och att bestämma sig när pressen är för stor är inte bara klokt. Det är genialiskt.
Jonna
1 mars, 2011 kl 15:58Så tråkigt att läsa om din segdragna förkylning och dumma höft… jag tycker det låter som ett klokt och modigt beslut, och att stenen faller från bröstet visar ju att det är rätt beslut.
Katarina
1 mars, 2011 kl 15:59Du är som gjord för löpning. Med lite mer styrka i kroppen så kommer den hålla hela vägen!
Gör vad som känns rätt, det är bara mars. Inga lopp är körda redan. Du kommer krossa pers i vanlig ordning när du får rätt på kroppen igen.
Läk nu ut, stressa inte med tider och schema. Allt kommer bli som du vill, kanske bara inte på precis det datum som du bestämt :)
anneliten
1 mars, 2011 kl 15:59Bra tänkt tycker jag. Någon skrev att det finns alltid fler maror men man har bara en kropp. Så är det. Synd bara att jag just nu inte minns vilken bloggare som var så insiktsfull. Kanske var det till och med du? Du visar i alla fall prov på samma smarthet.
Lotta
1 mars, 2011 kl 16:31Tråkigt, skickar tillbaka de där styrkekramarna! Men visst tänker du så rätt. Komma tillbaka och komma igen, och gå starkare framåt. Bygga en stark och smärtfri kropp som är redo för både utmaningar och personliga rekord. Du är på rätt väg, en sak i taget nu. Vi får stötta varandra på vägen.
Linn
1 mars, 2011 kl 16:45Jättetråkigt att höra men skönt att du gör något bra av situationen och inte deppar ihop. Det känns liksom inte som du :) Bra tankar som gör att du kommer att njuta istället för att stressa och helt plötsligt och vips är du där i alla fall på Sthlm marathon och gör pb. Och gör du det inte har du picknick i parken i alla fall :)
Vi är lite halvskruttiga allihopa så vi får skrutta i solen tillsammans i Portugal :)
Åsa
1 mars, 2011 kl 20:15Dina tankar låter sunt. Man kan dansa upp för Västerbron och vara lycklig för att man orkat vara med hela vägen. Det är inte illa bara det!
Emelie
1 mars, 2011 kl 21:29Kloka, kloka coachen. Det blir så fint så!
Anna (orka mera)
1 mars, 2011 kl 22:34Tack snälla så gulliga ni är! Nu känns det lite bättre! Tack tack!
Ingmarie
1 mars, 2011 kl 23:17Alla har skrivit allt klokt… Men du det ÄR bara mars och hela året är fullt av lopp! Du kommer att ta dig igenom detta med även om det känns mörkt och dystert just nu. Jag LOVAR! När sömnen blir bättre kommer orken och kraften. Jag tror dina funderingar spelar en stor roll… (?) När allt det där är över tror jag kroppen kommer i balans igen. :-)
Carina
2 mars, 2011 kl 00:17Oftast så är det vägen till beslutet som är jobbigare än själva beslutet. Nu när du har tagit det så förstår jag att du känner dig lättad. Jag har ju inte koll på hela din träningsbakgrund men jag tror nog att det kan göra rätt gott att bara lägga tider åt sidan och bygga en riktigt stark kropp.
Självklart är det supertråkigt att inte kunna göra det man älskar i den utsträckning som man vill.
Hoppas det känns riktigt skönt nu med beslutet fattat och att slippa känna pressen.
Daniel
2 mars, 2011 kl 00:56Håller tummarna för dig Anna! Aldrig kul när någon av ens favoritbloggare är skadad!
Det låter som du tagit kloka beslut för året och som vanligt är jag övertygad att du även kommer starkare ur detta.
Kämpa på!
Marre
2 mars, 2011 kl 09:38Bra tänkt! Ofta är det dessa beslut som löser upp alla knutar och gör livet lättare, kroppen mer hel. Håller tummarna för att du piggnar på innan Portugal!
Anna (orka mera)
2 mars, 2011 kl 15:41Ingmarie – du har rätt, det är mycket som snurrar och skapar obalans. Men snart så, då är jag på rätt köl igen!
Carina – ja det känns skönt att ha tagit beslutet. Men jag känner mig inte som mig själv när jag bara går och degar. Längtar efter mitt vanliga liv.
Daniel – det ska jag! Jag ger aldrig upp!
Marre – Tack för dina tummar!
Sara
2 mars, 2011 kl 23:31Jag bara håller med de kloka ord som redan sagts. Du är stark Anna, och jag tvivlar inte en sekund på du kommer igen starkare än någonsin. Att läka ordentligt och inte stressa är A och O – då kommer det bara att bli halvdant. Bygg upp dina svagheter under tiden, så krossar du persen när kroppen är redo!
Anna (orka mera)
3 mars, 2011 kl 09:03Sara – tack för pepp!