Spring i benen

Jag är i Frankrike och förlustar mig tillsammans med familjen. Av det franska köket har vi hittills inga positiva erfarenheter men löpningen är fantastisk.

Tog en eftermiddagsrunda idag. Började längs strandpromenaden för att sedan vika av och ta trapporna uppför en hög kulle. Trappträning är inte precis vardagsmat i mitt liv och det var nog en eller annan lårmuskel som chockades av tilltaget...

Slingrade oss vidare inne i centrum (bland miljoner bilar och rödljus) ett tag innan vi hittade ut till lugnet på strandpromenaden igen. Luften sval och frisk och fullspäckad med syre. Idag skulle man kunnat fortsätta hur länge som helst men vi nöjde oss med 10 härliga kilometrar. I morgon ska vi upp i bergen och vandra så än går det ingen nöd på mig!

Bortblåst

Man vet att man har motvind när man i en brant nerförsbacke funderar på HUR I HELA VÄRLDEN man ska orka ta sig ner.

45 km motvind. Transportcykling när den är som bäst…

Dagens tävling!

Transportcykling hem från dotterns handboll. Mössan kvar där hemma. Vad tar han på sig?

Förfryst!

Igår 17 grader och sol. Hur kan man då förväntas välja rätt vantar idag???

Löpgrupp idag. Tog mina tunna Nike-vantar, glad i hågen över att äntligen få lämna de tjocka kvar i byrålådan.

Blev lite fartlek på en 1200-meters slinga. Halva gänget motsols, halva medsols. Växlade mellan två olika farter, en i behaglighetszonen och en snäppet över. Varje gång man mötte sin kompis bytte vi fart. Från växel 3 till växel 4 (5:an sparade vi till backintervallerna efteråt!).

Någonstans precis innan vi skulle starta backintervallerna öppnade sig himlen. Och ner kom inte regn. Det var hagel!!! H-A-G-E-L.  Jag vet inte vad jag har för otalt med vädergudarna men något måste det vara.  Anyway, det blev kallt om mina händer.

Nedvarvningen på vägen hem blev en pina. 2 km i motvind och hagel. Frös så att jag inte visste var jag skulle bli av. Händerna som istappar.

Hemma vid dörren ska jag stänga av Garmin. Ni som har 405:an vet att den inte gillar regn, då funkar den liksom inte. Lyckades inte stänga av. Tryckte och tryckte och fingrarna var så frusna att jag inte lyckade uppbringa någon kraft i trycken. Tryckte lite till. Inget hände. Blev sur. (Ser ju inte bra ut på kilometertiden när man inte lyckas stänga klockan…)

Sen var det dags att fiska upp nyckeln ur bakfickan. Med fingrar som inte gick att böja. Helt omöjligt. Till slut hade jag nästan snurrat byxorna bakochfram för att komma åt fick-eländet. Gick ändå inte. Tänkte precis gå till grannen och be dem öppna fickan därbak (hade inte känts helt normalt) när den äntligen gick upp och jag kunde få ut nyckeln.

Gaaah. Vad hände med våren?

Göteborgsvarvet 2010

Göteborgsvarvet är fullt sen länge. Men om ni råkar ha mycket spring i benen, och känner att ni gärna skulle vilja vara med, finns nu en chans att vinna en startplats.

Allt du behöver göra är att bli fan till Göteborgsvarvet på Facebook. Läs mer här. 

Gissa frukten!

Höll en afroklass för dotterns handbollslag igår. Underbart att se en hel hög 11-åringar (och några modiga föräldrar!) svepa gräs med sina händer, plantera frön och kraxa fågel.

Som tack för att jag höll passet fick jag en fantastisk fruktkorg. Avokado, ananas, nötter, granatäpple, vindruvor, mango och sharonfrukt. Och en liten klurig sak som jag inte vet vad det är…

Kan ni hjälpa mig?

Är ni med?

Har anmält mig till Lundaloppet nu på morgonkvisten. 10 km i vårigt Lund. En årlig tradition och liksom starten på varje säsong. Det brukar alltid gå dåligt för mig i just Lundaloppet. Vet inte om det är värmen, kullerstenarna, distansen eller mig det är fel på. För veckan efter i Göteborg brukar det inte vara några problem…   Men som sagt - det är tradition. Lite som att det regnar på julafton. 

En tradition som jag skulle vilja ha men som jag inte har, är St Hans Extreme. 5 eller 10 km tok-kuperat. Lidingö kan liksom slänga sig i väggen. Det är upp och ner och upp och ner och aldrig en tillstymmelse till något mellanting. Den ligger lite käckt mellan Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon och har därför inte kunnat bli någon tradition. Men jag har sprungit femman två gånger (innan min mara-karriär) och båda var en näradödenupplevelse.  I år när jag inte ska springa maran finns alltså inga ursäkter. Vilka hänger med???

Test: Craft Performance Bike Light Jacket

Idag kändes det riktigt vårigt ute. Men så länge rapsen lyser med sin frånvaro får jag lysa i dess ställe – i min nya jacka från Craft.

Riktigt lövtunn och smidig. Perfekt nu när våren är här!  Dessutom syns man bra i trafiken vilket jag tycker är jätteviktigt. Man vill ju inte sluta som potatismos längs vägkanten.

Enda nackdelen jag hittat är att fickan baktill är i minsta laget. Fick knöla ner telefonen med våld där bak. (Och nu tror ni att jag har en sån där gigantiskt telefonlur från 1985 men det har jag inte. Däremot förvarar jag den i ett plastfodral för att undvika svett/regn och med fodralet på blev det lite tight).

Tidigare tester:
Performance Run Wind tight
Warm run socks
Underställströja Pro Zero Extreme
Cykelbyxa Craft Active Short

Heja TV 4!!!

Hade nästan tappat hoppet om tv. För mycket Ankor och för lite vettigt för min smak.  Så hittar jag detta!

10 halvtimmar löpning på TV 4. Äntligen värt att slänga sig på soffan! Start i mitten av april!

På allmän begäran…

Otroligt vilken respons jag fick på förra inlägget. Både bland kommentarerna, på mail och av folk på stan (eeeh, i Kävlinge då!).  Det var visst skönt att höra att jag inte föddes med löpskorna på…

Till Cia (och er andra med humorn i behåll!) kommer här lite bilder från min überkorta sports aerobic-karriär :

De första två bilderna är från en uppvisning på Kapp-Ahl.  Sista är från prisutdelningen i Götalandsmästerskapen.  Har inga bilder från själva tävlingen tyvärr.

Och skratta nu inte i brallan. Året var 1996. Jag ligger själv dubbelvikt…

Det kom ett mail…

“Kan du inte någon gång skriva hur du började träna? Du skrev en gång att du var otränad när du var 20 i jämförelse med nu... körde du full fart från början, eller har det smygit sig på?”

Och ett försök till svar (varning långt!!!):

Jag tränade ju-jutsu tills jag var 15, därefter har jag ett 4 års glapp i mitt träningsliv. Ett tomt hål utan något som helst träningsinnehåll. Gympan var det värsta som fanns och det hände fler än en gång att vi, när det var dags för löpning, sprang och satte oss i första bästa trappuppgång, snackade 40 minuter och sen sprang tillbaka till skolan…

När jag flyttade till Lund var jag 19 år. Att bo i Lund utan att träna på Gerdahallen är ungefär som att sitta med en glass i handen och inte äta den. Det går inte.

Började med gympa. Iklädd korta hängseltights med en stor bylsig bomulls-t-shirt utanpå. Och Amerikastrumpor som la sig i stora veck vid vristen. Efter några terminer tröttnade jag och flyttade fokus mot aerobic och step som jag tyckte var våldsamt kul.  Där blev det också legitimt med lite snyggare kläder. Plötsligt fick man ha JAZZBYXOR och TIGHTA TOPPAR på sig och livet blev mycket roligare.

I någon månad. Sen kom jag på andra tankar och la av. Tills nästa termin och nästa nya liv. Och så fortsatte det i fem år. På och av. Som för så många andra.

Vid 24 års ålder kom jag på att jag skulle börja träna sports aerobic. Hur jag kom på den idén vet jag inte, för jag var varken smidig eller stark, något som lite är förutsättningen för att det ska funka. Men kul var det och en andraplats på Götalandsmästerskapen blev det innan jag tröttnade.

Men jag kan inte få nog av att stå “där framme” och utbildar mig till aerobicinstruktör på Gerdahallen, där jag sedan kör pass i 7 år.

Vid sidan om börjar jag cykla. Utomhus. Har en gammal skruttig mountainbike som jag landsvägscyklar på. Jag kommer till en punkt när jag inte tycker att jag har tränat om jag inte hade cyklat. Aerobicen räknas liksom inte längre. Vill ha mer. Vill ha utmaningar med mätbara mål. Vill kunna förbättra mig och se resultat.

Sen blir jag gravid och kommer av mig lite. Återgår till inomhusträning i ett par år. Innan utomhustarmen börjar rycka igen.

2003 börjar jag springa. 5 km är oändligt långt och jag är livrädd för att springa lopp. Rädd för att inte vara tillräckligt bra. Rädd för att komma sist. Springer några vårrus och inser att jag inte kommer sist. Blir lite modigare…

Gravid på mitt andra vårrus. I aerobic-brallor. Eller nått…

2005 anmäler jag mig till tjejvättern som ett första steg mot en tjejklassiker. Inser att det är roligt med lopp, att det nästan är ett måste för att bibehålla motivationen.

I mål efter 9 mil Tjejvättern. Med en påse donuts…

Blir utmanad att delta i Broloppet 2006. Min första halvmara. Har hittills bara sprungit 6 gånger det året, varav som längst 13 km. Men jag antar utmaningen. Springer i mål på 1:52 och känner den här underbara “vill ha mer”-känslan. Nya lopp, nya mål, mer träning.

Ökar distanserna. Får självförtroende. Inser att inget är omöjligt. Anmäler mig till Stockholm marathon 2008. Tränar fortfarande ganska ostrukturerat med löpning och en massa spinning och cykling. Men det funkar.

Inför 2009 års mara börjar jag styra upp träningen med mer fart. Intervaller och snabbdistanser. Kanske var det detta som fick mig att krossa mitt mara-rekord med 17 minuter?

Lidingöloppet 2007

Och hur håller jag lågan uppe? Varför tröttnar jag inte? Jag tror det handlar om variation. Och målmedvetenhet. Jag behöver variationen för att inte tröttna och för att undvika skador (så långt det nu går). Men jag behöver också mätbar träning. Jag måste kunna se resultat. Därför behöver jag kilometertider, hastigheter och sträckor. Det får jag av löpningen och cyklingen. Inomhusträningen ger mig variationen men även det sociala av att träna i grupp och peppa varandra. Vill inte vara utan något av det!

Lättad

Det gick enligt plan. Benet höll för prövningen. Jag är lättad lycklig och glad.
Sprang med löpgruppen. Första 7 km i väldigt lugnt tempo. Kände ingenting i benet och beslöt mig för att hänga med på ytterligare 5 km i fri fart.

Hittade ett jämt och bra flyt i steget. Kände mig lätt och avslappnad. Första kilometern gick i 5:09-fart. Fick lite mersmak. Ökade lite. Någon kilometer senare var jag nere på 4:24. Sen kom motvinden. Pang!

Jag är känslig för motvind. Med min fjädervikt har jag liksom inget att sätta emot. Jag flyger som en vante i vinden. Jimmy som jag sprungit jämna steg med hade mer att sätta emot så jag fick släppa honom lite framför mig. Fast det sved. Är man tävlingsmänniska så är man.

Nu suger jag på karamellen. Njuter av att det onda har släppt. Smider nya planer för våren. Skrylle. Bokskog. Höllviken.

Och Kävlinge Ultra 50 km. Ska bara träna lite mer först…

Livrädd

Som ni kanske märkt har det skrivits väldigt lite om löpning här på bloggen ett tag. Anledningen till det är att jag inte sprungit på 2,5 vecka. TVÅOCHENHALVVECKA.

Efter femmilen i Portugal fick mitt underben spel, och ett tag hade jag ont till och med när jag gick. Har vilat och väntat ut. Masserat, stretchat (hur fasen man nu stretchar utsida/framsida underben ?!) och fått laserbehandling. Och nu är det dags. Alldeles strax ska jag prova mina vingar. Se om underbenet håller för stötarna.

Och jag är rädd. Livrädd. För framför mig ser jag våren komma. Våren med alla roliga lopp. Våren fylld med härliga långpass i korta byxor. Långa turer i skog och på Skåneled. Ultralöpning med vänner - med obligatoriska fikastopp.

Tänk om underbenet strejkar och jag missar allt detta. Då dör jag.

Ovetenskaplig utvärdering av dubbdäckens effekt…

Blev SUR efter torsdagens katastrofcykling och gav order till maken att byta däck (nej, jag har inte lärt mig det än…). Fortfarande tjocka vinterdäck men nu alltså utan dubbar.

Resultat: samma runda gick 8 minuter och 15 sekunder snabbare. En ökning av hastigheten med 2,1 km/h.

Nu hoppas jag resten beror på själva däckens tjocklek så att jag har några minuter till att kapa bara på utrustningen. Det är ju lättare än att träna…

135 mil to go.

Som en enda stor leksakskatalog…

 
När jag var liten älskade jag ner leksakskatalogen kom i brevlådan. Jag kan än idag komma ihåg hur den luktade…

Numera har jag lite andra intressen, men glädjen över en katalog kan vara minst lika stor i alla fall. Som idag, när jag fick denna samling över 2010 års motionslopp på cykel :

Så nu har jag suttit med gröna överstrykningspennan och ringat in loppen som lockar. Det blev mycket grönt…

Göingerundan 150 km
Landskronabygden runt 80 km
Ringsjön runt 125 km
Ride of hope (etapp 1 och 2) 150+150 km
Bjäre Runt 80 km

Och sen en himla massa löpning som variation. Känns som våren är här. Jag är laddad. Bring it on!

Recept: Colting-bollar

Som jag lovade i gårdagens inlägg kommer här receptet på Jonas Coltings chokladbollar. Bara naturlig energi och dessutom gott! Mängderna är bara riktlinjer, tanken är att man ska slänga ner lite vad man har och vad man tycker om.

1,25 dl av vardera:
- Mandlar
- Valnötter
- Pecannötter
- Hasselnötter
- Pumpafrön
- 3-6 s dadlar (fast jag tog torkad aprikos)
- 2-4 msk kokosolja (tog valnötsolja)

Smaksättning:
- kaffe
- osötat kakaopulver
- kokosflingor

Kör först nötter och frön i mixer tills det blir ett mjöl. Kör sedan dadlar (aprikoser) och kokosflingor till en slät massa. Blanda ingredienserna med kaffe och kakao efter tycke och smak.

Tillsätt slutligen oljan och knåda med händerna. Forma bollar och rulla i kokosflingor.

Ställ in i kylen. Ät vid behov!

Jag skyller på cykeln!

Betade av fyra nya mil i morse, på min väg mot de 150 som ska avverkas innan Vättern.

Körde min favoritrunda som går utmed havet vid Barsebäck. På våren får man se både knallgul raps och blått härligt hav på denna runda. Idag såg jag bara dimma. Och lite snö. Kanske var det därför kroppen började protestera just här. Fick ont lite varstans och tyckte det var allmänt trist med cykling.

Sen hände något vid Saxtorpsrondellen. Fick ny energi och började tävla mot klockan. Om 5 minuter skulle distansen vara x, sen piskade jag mig dit, 5 minuter i taget. Och vips var jag hemma. Nöjd och glad.

Tills jag läste in rundan i datorn…

Snitthastigheten pinsamt låg. Slagen med hästlängder av självaste Viveca. Så för att inte knäckas fulltständigt skyller jag i från mig. Allt är cykelns fel. Tjocka feta däck. Stora läskiga dubbar. Och jackan. Två nummer för stor. Fångar nog all motvind i hela Skåne…

För det kan väl inte vara jag som är ur form? Hur ska jag då överleva Vätternrundan och cykelturen till Umeå?

Det är bara att bita ihop och beta av milen. 140 kvar. Inte ge upp. Fortsätta trampa. Go Anna go.

Tröstade mig med en Colting-boll efteråt. Energikaka modell god. Recept kommer…

Balans…

Balanserad och glad!

 
Funktionell träning it is!

Att jag i en annan övning landade pladask på ögonbrynen kan vi väl tala lite tyst om…

Tiden är inne…

Det finns saker som jag väldigt gärna vill ha gjort, men som jag inte vågar göra. Maxpulstest är en sån sak. Jag må vara hur seg som helst, orka hålla på i oändlighet, men när det gäller maxinsatser får jag stora skälvan. Men som sagt det skulle vara kul att ha det gjort…

Nu har coach F slagit till igen och satt ner foten. Nu är det slut på mesandet. Nu ska jag om inte testa maxpulsen i alla fall göra ett test på min mjölksyratröskel. Men  fort ska det visst gå ändå. Nära max.

Den 15 april ska det ske. Utomhus på asfalterad väg. Tusingar. Och stick i fingret. Som tur var slipper jag löpbandet, för med tanke på min löpbandserfarenhet hade det aldrig kunnat ge en rättvis bild (ni skulle ha sett mig på ett löpband – det liknar ingenting alls!)

“När det gäller löpning så är det, till skillnad från cykel, relativt stor skillnad mellan inomhusträning (löpband) och vanlig löpning ute på vägen.
Ett "test i fält" krävs för att värdena ska bli rätt. Med hjälp  av verklig km hastighet, laktatanalys, puls och Borgskala, mäter vi upp dina olika värden och förmågor. Värden som både visar din status och vad du bör träna vidare på och i vilka zoner”

Roligt ska det bli. I alla fall efteråt!

Bananer som bananer...

Hur tänkte ni här, ica?

Älskade dumma pucko!

Fick lite panik när jag insåg att jag hade 147 mil och endast 13 veckor kvar till Vätternrundan. Det betyder dryga 11 mil i veckan, vilket är en hel del för en som redan har ganska fullt upp med träning.

Men som jag skrev tidigare, jag vägrar komma oförberedd. Och har man ingen tid så får man ta sig den. Därför bokade jag in veckans första runda klockan sju i morse.

Hade ågren när jag la fram kläderna igår, hade minst lika mycket ågren när jag gick och la mig. Vad är jag för pucko som hittar på sånt här? Sju på morgonen cyklar ju knappt ens tuppen!

Temperaturen visade minus tre när jag gick upp. Det skulle betyda mitt personliga köldrekord på cykel. Tur man får persa i nått… Som tur var lyste solen vilket underlättade en hel del mentalt!

En stund senare sitter jag där på min sadel. Någonstans bland de frostiga skånska åkrarna. Men morgonstressade bilister på ena sidan och ett nyvaket landskap på den andra. Med morgonpigga ben som snurrar och en härlig känsla i hela kroppen. En känsla som inte ens ger vika när motvinden börjar piska mig i ansiktet.

Jag älskar morgnar, jag älskar att träna. Och jag älskar att jag är så puckad att jag ibland planerar in sånna här tidiga pass!

Inspirationsdag Gerdahallen 13 mars 2010

En inspirationsdag och 5 timmars träning var kanske inte precis vad min kropp behövde efter Portugal och Vasaloppsspinningen, men vissa saker kan man liksom inte missa.

Började dagen med Johanna Anderssons Global Yoga. En perfekt start på dagen verkligen. Härlig kraftfull musik, och en Johanna full med energi och ett otroligt inspirerande sätt att prata. Jag var helt såld när jag gick därifrån.

Andra och tredje klassen blev spinning. Först med kjell Olav Engen från Norge och sedan Andreas Wester.  Kjell Olav avslutade med svenska melodifestivallåtar och det är pinsamt att erkänna men Olas Unstoppable gav passets högsta puls… (fast det där har jag ALDRIG sagt – kom ihåg det!)

På Andreas pass fick vi peppa varandra parvis och medan den ena tog i så svetten lackade satt den andra och skrek sig hes. Kul koncept och ett bra sätt att fördriva 6 intervaller. Härligt.

Efter en alldeles för kort lunch var det dags för dagens andra yoga med Johanna. Hade skyhöga förväntningar efter morgonens pass och det var kanske det som gjorde att jag faktiskt blev lite besviken. Första kvarten pratade hon oavbrutet i ett tempo som passar bäst på autobahn och helt ärligt blev jag mer stressad än lugn. Passet var ryckigare och hade inte alls samma flow som på morgonen. Och det där med handstående är inte riktigt min grej. Ännu. Men det kanske kommer. Stolt att jag kom upp på huvudet i alla fall.

Sist för dagen spinnade jag jorden runt på 80 minuter. Gerdahallens egna Lotta Bohlin och Karolina Frisk tog oss från Lund via Malmö, Europa, Afrika, Asien, Australien, Syd- och Nordamerika och hem igen. Roligt tema och ett tillfälle att utan att skämmas få spela CALCUTTA (I am a taxidriver…).

Tyvärr var passet så långt att man missade afron som kom efter. Den såg underbar ut, men jag fick nöja mig med att kika från kanten. Vilket driv! Se själva:

Summa summarum: en härlig träningsdag med massor av inspiration. Precis som det ska vara!

I väntan på Andreas Wester...

Inspirationsdag på gerda. 2 pass avklarade 3 kvar.

Nedräkningen har börjat

 

Sparkade igång cykelsäsongen idag. I plus 2,5 grader och duggregn. 3 mil avklarade. 147 to go.

Sen är jag redo för mitt livs första Vätternrunda.

Ta bort vintern någon!!!

Jag måste börja cykla snart. Börjar få panik. Vätternrundan är om bara 3 månader. Jag vill inte plågas i trettio mil, jag vill komma förberedd och kunna njuta i alla fall de första 20.

Hade planerat min cykelpremiär i morgon. OCH DÅ SKA DET SNÖA! Ja ni läste alldeles rätt – SNÖA! Vad hände egentligen med den där växthuseffekten?

Smoothie modell skåp-rens

Köpte lite Raw Mesquite från Renee Voltaire som jag inte riktigt visste vad jag skulle göra av. Och sen var det burken med jordnötssmör… och de övermogna frusna bananerna…

Så här blev det:

2 dl Alpro sojamjölk      
0,5 fryst banan
0,5 msk kakao
0,5 msk raw mesquite
1 msk jordnötssmör

Mixas. Krämigt och gott!

Test: Craft warm run sock

Jag är kär. I ett par strumpor.

Jag har grävt mig djupare ner i min Craft-låda för att fortsätta utvärderingen av deras kläder. Den här gången är det Craft Warm Run Sock som ska synas i sömmarna.

Förr i tiden, medan dinosaurierna fortfarande levde, sprang jag omkring i vanliga bomullsstrumpor och var fullständigt nöjd med det. Sen jag började med funktionsstrumpor har jag bara blivit kräsnare och kräsnare. De måste vara lagom tjocka, lagom varma, lagom lite sömmar, lagom kompression och viktigast av allt lagom stora! Har man fötter smala som längdskidor är det lätt att det blir Kalle Anka-varning på strumporna.

X-socks har länge varit min favorit, både som vanlig strumpa och som kompression. Nu har dom fått en konkurrent i Craft. Strumpan är så mjuk och gosig att jag helst inte tar den av mig. Den har en utmärkt passform och sitter som en smäck runt foten med lite extra stöd och kompression runt mittpartiet. Den är lagom varm och jag blir aldrig fuktig i den, faktum är att dom nästan är helt torra när jag har sprungit. Och då har jag sprungit i allt från ett par minusgrader i Sverige till plus 15 i Portugal.

Designmässigt en helt vanlig strumpa. Svart med ett orange fält. Diskret och bra. När jag har korta tights tycker jag strumporna blir lite långa men då har jag bara vikt ner kanten lite.

Gaah, jag älskar denna strumpa!

Tidigare tester:
Underställströja Pro Zero Extreme
Cykelbyxa Craft Active Short
Vintertights: Performance Run Wind tight

Monte Gordo vecka 9

Som ni nog har märkt hade jag en underbar träningsvecka i Portugal förra veckan. Och om det inte har gått fram tillräckligt tydligt redan så kan jag varmt rekommendera denna resa. Det var en vecka med mat, träning och vila. Och testande av gränser.

Jag har lyssnat på fantastiska föreläsare i form av Pasi Salonen och Rune Larsson. Får ni någon gång tillfälle att lyssna på dessa två, så ta tillfället i akt. Satt med skrattet i halsgropen under hela Runes timme och när Pasi talade var det nära till både skratt och gråt.  Har några fler bilder att dela med mig av innan jag lämnar denna vecka bakom mig och går vidare mot nya utmaningar.

Föreläsare i världsklass!

Dagens återställare – varm choklad!     Crossfit i sanden!

Och så bara liiite till!                             Åhej!

Viveca goes Friskis…                           Hon är galen!

   Våra nya bekantskaper från Lomma – Linn och Jane. Med dessa brudar kommer vi att springa många härliga mil framöver! Jätteglad att jag fick äran att lära känna er!

Och så lite bilder…

1 minut till start…

Snyggast (och varmast) i stan!

Ännu lyckligt ovetande om hur långt det ska bli…

Vasaloppet börjar med uppförsbacke…

Kävlinges snyggaste kranskulla! Eliten är i mål. Vi andra fortsätter…

Delmål 1 avklarat på dryga 4 timmar.

Vi som höll ut hela vägen!

Energipåfyllning

Aldrig har en pizza smakat så gott…

Runekaka – Kävlinge style

En av deltagarna på gårdagens låånga spinning hade bakat och tagit med egna Runekakor.  De liknade på intet sätt de köpta men det vetetusan om de faktiskt inte var snäppet ännu godare!!!!

Här är receptet:

Kolasås:
3 dl vispgrädde
3 dl ljus sirap
3 dl socker

Allt kokas tills man kan göra "kulprovet". Tar 30-60 min.

Torra ingredienser:
Havregryn ca 5 dl
K-special ca 5 dl
1 påse paranötter
100 g mörk choklad
1 påse torkade aprikoser
1 påse mandlar

Mixas i matberedare tills man får önskad storlek på bitarna.

Blanda allt torrt med den varma nykokta kolasåsen och rör väl. Extra K-special kan tas i om det är för mycket sås i smeten.

Packa allt i en fyrkantig form med bakplåtspapper. Smeten är mycket klistrig, olja fingrarna så går det lättare.

Låt den stå tills dagen efter och skär sedan upp lagom stora "bars" och lägg plastfolie om. Kan frysas!

Spinning i 8 timmar och 18 minuter!!! (LÅNGT INLÄGG!)

Nu har jag hållit er på halster länge, så hur gick det nu då???

Efter 5,5 timmars sömn ringde väckarklockan alldeles för tidigt. Hade packat väskan redan innan vi åkte till Portugal så det var bara att hoppa rätt ner i kläderna, slänga i mig en god frukost och ge mig iväg. Klockan 8 satt vi bänkade på cyklarna, redo för en utmaning på obestämd tid. Vår målsättning var att cykla till Jimmy och Fredrik båda var över mållinjen.

Vet inte om det var för att jag var inställd på en lång dag, men första fyra timmarna bara flög iväg. Jag och Christel (som jag teamade med) bytte plats på instruktörscykeln en gång i halvtimmen och jag tyckte inte vi gjorde annat än att just byta plats. Typ hela tiden.

Var noga med att fylla på med energi, blåbärssoppa, banan, kexchoklad, runekakor (både köpta och hemmagjorda!), you name it. Allt slank ner under dagen. Men så dippade jag aldrig heller på energi.

Efter elitens målgång strax efter kl 12 lämnar halva gänget salen medan sju stycken fyller på med tunnbrödrullar och snällt trampar vidare. Ett par nya friska krafter kommer in för att hjälpa hjälpa oss sista halvan. I salen finns nu en salig blandning av ömma nackar, onda rumpor och brinnande fötter. Fötterna är mina, de känns som storlek 48. MINST. Byter till nya skor vid tvåtiden och det känns helt underbart.

Hela tiden får vi sms om hur det går för gubbarna i spåret. Jimmys tid pekar mot strax under sju timmar och det är alltså Fredrik som kommer att bli den avgörande faktorn för hur länge vi egentligen ska bli sittande på cykeln. En första prognos visar att klockan förmodligen hinner bli 15.56 innan målgång – helt ok. Men redan vid andra prognosen har tiden justerats till 16.41. En djup suck i församlingen. Men skam den som ger sig, nästa bud ligger på 16.05 och vi får nytt hopp. För att sedan tappa modet när nya prognoser i tur och ordning visar 16.21 – 16.37 – 16.21 och 16.23.

14.49 ser vi Jimmy i bild när han glider över mållinjen. Vi tjoar och skriker och vinkar. Han blir kvar i bild länge men hur mycket vi än vinkar i Kävlinge så vinkar han inte tillbaka…

Här någonstans börjar det pratas pizza i lokalen och vi övertalar Jörgen i receptionen att fixa. Tanken på pizzan håller oss vid liv till sista pausen kl 15. Vi mumsar i oss några bitar och trampar vidare. Vid det här laget ligger folk med huvudena på styret och cyklar. Jag känner mig fortfarande helt ok i både energi och muskler. Fötterna bränner lite men det funkar. På någons skidor läser jag:

”PAIN IS TEMPORARY, QUITTING LASTS FOREVER” (Lance Armstrong)

Så sant så sant. Bara att bita ihop alltså.

En sista prognos visar på 16.21. Två minuter kortare än förväntat. Jubel i lokalen. Ett jubel över 2 futtiga minuter. Det säger en del om hur det känns efter 8 timmar…

Jag får ett sms när 600 meter återstår och nu börjar vi spana. Det kryllar av folk och nummerlapparna är svåra att urskilja. Dum som jag är har jag inte kollat vilka kläder han tog heller. Så vi spanar i blindo. Men så plötsligt kommer han. Jag skriker till, vi tjoar och hjälper honom över mållinjen. Eller så är det han som hjälper oss…

Åtta timmar och arton minuters spinning har nått sitt slut. En grym utmaning är genomförd. Jag är stolt, jag är glad och jag är trött. Jag är tacksam för alla som ville spinna med oss och som tappert cyklade - om det så var 4 timmar, åtta timmar eller en enda. TACK TACK FÖR ERT STÖD!

Väl hemma får jag det här sms:et:

“Jag är så imponerad över din ork och glädje du sprider i spinningsalen trots att du varit på värsta träningslägret i en vecka och sen kör spinning i 8 timmar! Imponerande var ordet”

Värmande ord. Så glad jag blev!

Långt inlägg. Utan bilder. Helt fel enligt regelboken om hur man gör en bra blogg…  Men vad fasen, jag ville inte hålla er på halster längre. Så fort jag får tillgång till bilderna kommer en lång radänga. Håll till godo.

Dags att ladda om!

7 dagars fullspäckade träningsdagar har knappt ens hunnit landa i kroppen och nu har jag bara 17 timmar på mig att ladda om batterierna till årets stora spinningutmaning: ca 8 timmars vasalopp på spinningcykel!!

Kan väl erkänna att tajmingen inte är den bästa men Vasaloppsledningen ville visst inte flytta loppet för att jag var lite sliten…

Klockan åtta i morgon går starten. I OS-mössa och skidhandskar. Åtskilliga muggar blåbärssoppa senare förväntar vi oss en målgång kring 16.  Skänk mig en tanke, snälla, jag kommer att behöva det!

Fredag

I vanliga fall är fredag något positivt. Fast inte idag, för det betyder att denna underbara vecka snart är slut. I morgon är det dags för hemresa.

Alldeles strax är det dags för “pricka tiden”, en tävling där det gäller att gissa sin tid på 5250 meter och sen komma så nära som möjligt. Utan klocka…

Hade gissat 28:52 vilket skulle motsvara 5:30-fart. Man är ju trots allt lite sliten. I natt när underbenet bultade som värst bestämde jag mig dock för att stå över. Det känns minst sagt skit, piss och elände. Löpningarna har ju varit själva höjdpunkterna på den här resan och en stor del av sammanhållningen. Det är aptråkigt att stå över sista dagarna och det svider i hela själen.

Istället ägnar jag idag och i morgon åt yoga och core, två saker som jag verkligen behöver och som i vanliga livet hemma ägnas alldeles för lite tid. Jag vet att det är bra för mig ändå sörjer jag lite den löpning jag missar.

Men som någon klok sa, man ska vara hel även efter denna vecka och åttatimmarsspinningen på söndag blir nog snäppet mindre plågsam om jag inte kommer helt utmattad i benen.

Fast skit känns det i alla fall.

 
Så som jag vill ha det… (Bild från gårdagens bergspass)

Ont…

Det är svårt att återhämta sig här. Har hittills samlat närmare 11 mil löpning i veckan, 3 timmar yoga, lite core, och funktionell träning. Nu börjar det kännas…

Fick lite ont på framsidan underbenet under femmilaren. Tog det lugnt igår och i morse kändes det bättre. Lagom till bergspasset – veckans happening.

Hade siktat in mig på 24 km men fick nöja mig med 14. Det skar som knivar i nerförsbackarna. Lite typiskt eftersom omgivningen var underbar och solen framme för första gången i veckan. Jag kände mig stark och hade hjärnan fått bestämma hade jag fortsatt hur länge som helst. Jättepigg i ena benet, jätteladdad mentalt, men kniven i andra benet fick bestämma så jag nöjde mig med ett varv.

Nu ska jag kurera mig resten av eftermiddagen i den lila soffan här på internetcafét. Tillsammans med jordens godaste varma choklad…

Fler bilder kommer när jag kommer hem!

Runner’s world

Se vilka som pryder framsidan på Runner’s world! Och här kommer lite fler bilder från gårdagen:

52 km löpning!

unde inte missa tillfället att springa med Rune. Testa riktig ultra bland apelsinlundar och häftig natur. Att det skulle blåsa och regna avskräckte mig inte. Med på färden: 16 andra galningar varav galnast av alla – Viveca, som innan detta som längst sprungit 12 km.

Lämnade hotellet nio på morgonen för att glida de första 5 km längs stranden. Lugnt och fint tempo och en första chans att bekanta sig med övriga i gänget.

Vid 17 km stannade vi för en första fikapaus. Fick mig en tallrik soppa och en runekaka och hann bli lite lagom nerkyld innan det var dags för etapp 2.

Väl ute kom värmen fort tillbaka och det kändes skönt att springa vidare. Strax innan stopp nr 2 (32 km) började jag känna mig otroligt hungrig men drömmarna om en god lunch grusades när vi insåg att vårt mat-hak endast serverade chips och godis. Dagens lunch blev följdaktligen en liten påse chips och en TWIX. Helt enligt kostcirkeln!

Säga vad man vill om chips men som bränsle funkade det fint. Fick grym energi och benen bara matade. Vid 40 km började jag känna av framsidan av underbenen och jag var rädd att det roliga skulle sluta där och då. Bet ihop till sista matstoppet där jag fick i mig mera Runekaka och lite vatten.

Energin gick rakt dit den skulle och jag kände mig grymt stark inför de återstående 7 kilometrarna. Dessa sista kilometrar släpptes farten fri och vi behövde inte längre hålla ihop gruppen. Jag hamnade i ett gäng som höll precis min fart och det var skönt att sträcka ut benen lite sista biten. Kände mig som en duracellkanin och hade kunnat fortsätta en bit till!!

Direkt efter målgång vid hotellet hoppade vi i med underbenen i den ISKALLA poolen för att påskynda återhämtning. Jag hoppas det funkar för det var en näradödenupplevelse med det kalla vattnet.

Dagen är slut. Jag är grymt nöjd med att jag vågade testa och att jag härdade ut hela vägen med hedern i behåll. Dessutom grymt imponerad av Viveca som efter ett halvårs löpning nu kan titulera sig ultralöperska!!!

Monte gordo dag 3 –livet leker

Vilket liv jag har just nu. Äta, träna, sova. Och sen på det igen.

07.30 Galen yoga. Instruktören var helt crazy och det var riktigt jobbigt. Men kul. Och frukosten var så underbar efteråt!

10.15 Crossfit på stranden. 20 knäböj, 10 armhävningar, 20 situps, 10 burpees och en avslutande 100 m sprint. Gånger 6,5! Tufft, svettigt och sand i brallan. Vi körde barfota och sanden mellan tårna var underbar. Viveca avslutade med ett dopp i havet. Jag som redan tagit mitt årliga dopp stannade vid kameran…

Ikväll väntar 12 km distanslöpning som uppvärmning inför morgondagens femmilare. Min första ultra på evigheter. Och Vivecas premiär.  Mumma!