Markusloppet version längre…

08.30 Hämtar nummerlappen. Det är kallt, typ iskallt. Vi står ute och huttrar. Enda stället med hyfsad värme är toaletten. Därför tar jag god tid på mig och stressar inte ut…

09.15 Pre-race information. Överdragskläderna har åkt av och nu skakar jag tänder. Velar fram och tillbaka om jag verkligen inte ska ta på jackan ändå, men beslutar mig för att köra i väst. Några galningar kommer i shorts. Så mycket löpare kommer jag ALDRIG att bli. Blå läppar, vita fingrar.

09.30. Starten går. I samlad skara ger vi oss iväg på de första lättsprungna 3 kilometrarna. Tempot är ganska högt och några sticker i väg, däribland Andreas och Petter. Jag, Fredrik och Daniel lägger oss lite bakom och snackar. Lugnt och fint.

Efter 5 km händer det som inte fick hända. Jag trampar snett, drar till foten på exakt samma sätt som för två veckor sen. Jag kan inte belasta, haltar fram. Efter ett par hundra meter lättar det och jag kan springa hyfsat normalt. Andreas och Petter har hunnit ännu längre fram under tiden jag haltat omkring.

Vid 12 km ser vi Petter studsandes omkring på en liten plätt. Andreas har tagit kissepaus och vi är ifatt. Och nej jag tävlar inte, men det känns ju bättre när dom är bakom…

Därefter fortsätter vi tillsammans. När vi kommer till nerförslöporna i Björnstorp börjar foten bråka, det ilar och skär. Blir lite nervös, men det rättar till sig när vi får springa uppför igen. I uppförsbackarna börjar Petter sacka efter och efter en stund får han släppa. Vi andra fyra fortsätter mot vändpunkten vid 26 km.

Stannar till och frossar loss på gottebordet. Här finns bananer, kladdkaka, bullar och choklad. När jag stannar stelnar foten. Jag kan inte röra den och än mindre lägga någon vikt på. Går på tå till toaletten och försöker hitta ett sätt som jag skulle kunna slutföra utan att gråta av smärta. Sittandes på en toalett som jag aldrig skulle ha gått in på i normalt tillstånd, börjar jag snurra på fotlederna och jag känner att det släpper. Därefter vågar jag inte stå still mer. Inte en enda gång slutar jag att hålla foten i rörelse. Jag promenadfikar en stund innan vi springer vidare.

Vid 30 km börjar musklerna krampa för både Andreas och Daniel. Efter en stund tvingas Andreas släppa och nu är vi tre kvar sista biten. Daniel och jag trampar fel mest hela tiden och vi skämtar om att vi ska få dela rullstol sista biten.  Ju längre vi håller på ju mer komisk blir hela situationen. Backarna känns som berg och de här små trapporna in och ut ur hagarna förvandlas till guldpunkter i tillvaron, där man liksom får gå ett par steg… Daniel roar sig med att göra tåhävningar..

När de sista backarna tornar upp ca 2-3 km innan mål släpper Daniel. Kvar har vi nu bara jag och Fredrik. Som upplagt för familjefight. Ska han spurta? Ska jag? Eller ska det här bli loppet med det romantiska slutet? Hand i hand över mållinjen. Små rosa hjärtan i luften….

Vi valde alternativ tre. Med modifikation. Samtidigt över linjen. Fast vi skippade händerna och de rosa hjärtana. Någon måtta får det ju vara!

Tiden blev 5.11. Räckte till en fjärdeplats för mig och en tionde plats för Fredrik (så nu vann jag ju igen!). Ett grymt lopp som förmodligen varit snäppet grymmare utan banomläggningen. Men jag är nöjd precis så här!!! Jag har ont överallt. Jag är trött överallt. Nu vill jag lägga mig med fötterna i högläge och bli uppassad. Hoppas barnen vill leka spa…