Oväderscykling…
Idag var det dags att rasta nya cykeln på ett lite längre pass – 120 km. En liten social-cykling med maken liksom. Trodde vi. Då hade vi inte tagit med i beräkningarna den nätta vinden på 12 m/s som omöjliggjorde all form av kommunikation.
Första två milen tog typ en timme. Vinden kom mestadels framifrån – lika ogenomtränglig som en vägg. Kortare stunder fick vi den istället i sidan vilket var sju resor värre. Jag kastades omkring som en vante i vinden och hade INGET att sätta emot. Var läskigt nära diket vid flertalet tillfällen och det var nog mer tur än skicklighet att jag inte hamnade där.
Efter 4 mil tyckte vädergudarna att vinden liksom inte var tillräcklig för att sätta mig på prov. Då tog de fram de mörka molnen också. Så här såg det ut framför mig och det fanns ingen återvändo.
Det var inte en fråga OM det skulle regna utan mer HUR JÄKLA BLÖTA vi skulle bli? Kan säga att det var med ganska blöta brallor vi satte oss i de snofsiga gröna stolarna på lunchrestaurangen i Klippan.
Matchar inredningen med min tröja…
Sista biten hem. I medvind!!!
Lite kinamat i magen och en punktering på det, sen var vi redo för hemfärd. I medvind. Slutet gott allting gott. 119 mil avklarade i år. 31 kvar, sen är jag redo för Vättern. Eller inte.
Det var inte dåligt!
Härligt blogg, läser vidare…
Man känner att man lever när vädret är så där!
Haha, när man läser det här saknar man inte att cykeln står längst in i källarn… Men man ska ha sina mentalt jobbiga pass ibland.
Undrar mest var våren blev av… Fryser ihjäl, alternativt blåser bort…
Och hur tror du att jag ska kunna hänga med dig runt Vättern??!!
Fastnade en stund på din blogg och helt plötsligt vill jag ut och träna! Jag tror banne mig att jag måste göra det direkt på lunchen för att inte missa tillfället
Julia – tack tack! Läs på du bara
Carina – mmmm. Man får inbilla sig att man tränar psyket om inte annat. Och psyke kan man aldrig få för mycket av.
Askan – nej, där hade den stått bra igår. Fy fasen. Trodde aldrig jag skulle komma hem!
Emelie – det undrar jag också. Och nu ska det ju snart vara sommar!!!
Viveca – du är naturbegåvning. Jag fäster ett rep runt din midja och glider runt sjön.
Jessica – vad roligt att höra att min blogg hade den effekten! Ut och tuta på lunchen, låter som en bra plan!
Riktigt tjusig hjälm måste jag säga!