Hur kunde jag glömma?

En hel löpfri sommar fick mig att glömma hur fantastiskt det är att springa på morgonen. Kan inte riktigt smälta det…

7 grader och krisp i luften. Strålande sol och ett dis över ån som rinner genom Kävlinge. Det liksom rök från vattnet och gav morgonrundan en lite trolsk touch. Njöt varje meter.

Äntligen!

Förra veckan var hektisk med mycket jobbträning och en tripp till Stockholm. Fick inte in ett enda löppass vilket ledde till att jag igår drabbades av LÖPABSTINENSEN ALLAN!

Trots ösregnet paltade jag på mig och gick ut för fortsatt rehabträning. 5x5 minuter stod på schemat men jag smög in en extra femma på slutet. Mest för att jag var långt hemifrån men också lite för att det var så fruktansvärt svårt att sluta…

Sanningen är att jag hade sprungit 3 femmor i skånsk hysterisk motvind. Ni vet när det känns som någon håller fast en i ett gummiband. Man kämpar och kämpar och kommer ingen vart. När jag sen vände gick det ju fort som attan. Och den fartkänslan ville jag inte vara utan! Därför blev det en femma för mycket (förlåt coach F)…

Kände mig stel i benen efter Lidingöpromenaden (ja vi orkade inte precis stretcha när vi kom i mål…) men med hjälp av yoga, rulle, kompressionsstrumpor och stretch ska det snart bli ordning på torpet igen.

Mina nya strumpor. Värmde fint i Skånska ruggevädret.

Jag ska, jag ska, jag ska…

Det här drömmer jag om just nu! En veckas träningsläger i Portugal till våren. Och vet ni. Det känns nästan som jag kan få till det i år! Håll tummarna.

Förklädd…

När man bor på hotell vill man kunna äta MYCKET hotellfrukost. Då lämpar sig inte tighta jeans. I brist på annat klädde jag igår morse ut mig. TILL LÖPARE. Med mjuka sköna löpartights kan man äta hur mycket som helst utan att behöva knäppa upp knappen. Smälte bra in bland alla Lidingöfolk, så det var ingen som kunde ana något… Smart Anna, smart…

Idag är det er tur!

Igår rekade vi som bekant Lidingöloppsbanan till fots. Inte på springande fötter som sig bör utan snällt promenerandes. Skador kan få en att göra de mest konstiga saker…

Kom iväg vid tresnåret med jordens största Thaibuffé skumpandes i magen. I vanlig ordning kändes Bajamajan lockande innan start men som jag skrev – den var LÅST! När det för en gångs skull inte ens var kö…

Första milen är seg och JÄTTEBACKIG. Kan inte komma ihåg att jag någonsin har sprungit så här mycket upp och ner.  Kan inte komma ihåg att Lidingöloppet varit SÅHÄR jobbigt. Dessutom är underlaget knöligt, rotigt, stenigt och risken för stukade fötter, benbrott och vrickade öron känns överhängande. Saker som jag aldrig någonsin reflekterat över tidigare..

Efter någon timme får vi slut på samtalsämnen och går liksom och småfunderar för oss själva. Fredrik frågar med jämna mellanrum om jag känner igen mig, men det gör jag aldrig. Skyller på att alla träd ser likadana ut. Sen kommer vi till en stor SLALOMBACKE mitt i skogen. Den borde man ju ha sett, men det har jag aldrig gjort…

Vid 20 km når vi Grönsta gärde. Här pågår stafetter och vi får för första gången lite sällskap i skogen. Förundras över att vi går förbi folk som “springer” 2 km stafett.  Hur otränad får man egentligen bli?

Det börjar skymma men Fredrik lugnar mig och säger att det är elljus sista milen. Det är det dock inte. Det blir mörkare och mörkare och våra steg blir snabbare och längre. Känns ju inte som rätt ställe att vara på i bäckmörker.

Jag föreslår att vi ska springa lite för att hinna hem, men Fredrik protesterar. Jag får tillåtelse att springa Abborrbacken men inte mer. När vi når abborrbacken är det JÄTTEMÖRKT! Men har man aldrig gått i denna backe, ska man banne mig inte göra det nu heller. Mobiliserar lite kraft och sätter iväg. Känns jättebra i hela kroppen. Känner igen varenda peppande skylt i backen, känner mig hemma. Jag ÄLSKAR abborbacken. Det är min number one-backe följt av Västerbron och Götaälvsbron.

På toppen väntar jag in Fredrik som kommer stapplande efter. Vågar inte vinka för jag kan inte urskilja om det faktiskt är Fredrik eller en hundraårig tant. Han haltar och stapplar.

Nu väntar 5 km i mörker. Vi ser INGENTING. Och nerförsbackarna är riktigt läskiga. Vill liksom inte stuka fötterna. Börjar fantisera om björnar, älgar och ligistungdomar på moppe. Benen går fortare och fortare. Hade förmodligen gått ännu fortare utan mitt haltande sällskap. Fredrik har börjat tappa sugen, hans huvud har lagt av. Jag känner mig seg och uthållig. Känns som jag hade kunnat ta ett varv till. Utbrister till Fredrik:

JAG ÄR TAMEJTUSAN DET SEGASTE JAG VET!

Han håller med och pinnar vidare. Ständigt frustandes, suckandes och pustandes. Vi kommer slutligen ut på gräsmattan framemot mål. Möts av ljus och ögonen kan slappna av. Föreslår en spurt, men Fredrik avböjer. I mål väntar ytterligare 1.5 km till bussen. Benen traskar vidare. Senaste fem timmarna har vi stått still i två minuter för att tömma skorna på grus. Det börjar kännas lite nu…

Stapplar oss hem till hotellet via viss mindre fin restaurang. Stupar i säng. Behöver jag säga att min bättre (mindre uthålligare) hälft inte är upplagd för NMT idag?

Så det blir shopping istället. Inte så pjåkigt det heller…

Abborrbacken – the movie

I 25 km gick jag och funderade på min fina abborr-film jag skulle göra. När vi äntligen kom fram var det BÄCKSVART. Filmen blev därför inte så himla spännande…  Men ni hör mina fötter och min något tunga andning mot slutet. Mittenpartiet är lite händelselöst så där kan ni passa på att städa skrivbordet. Men missa för Guds skull inte sista kommentaren vid toppen :)

Bajamajan

Som omväxling ingen kö till bajamajan i starten. Tyvärr var den förseglad med buntband!

Självplågeri

Höjden av självplågeri är att sitta på en gratisbuss till Lidingövallen, full med hurtfriska och förväntansfulla löpare, och inte få vara med och leka. Jag är avis på er allihopa! Om 15 minuter startar vår promenad...

På väg

På väg mot tjugohundranio års Lidingölopp. Startbeviset ligger kvar hemma i lådan. Vitargon är orörd. Men träningskläderna är med, för vi ska inte ligga på latsidan minsann.

I em väntar 30 km promenad på Lidingöloppsbanan. I morgon Nordic Military Training. Och sen finns två alternativ. Shopping eller rullstol…

Och till alla er som klunkar Vitargo idag. Som klipper tånaglar och inventerar skavsårsförrådet – lycka till i morgon! Och nu när jag själv inte har möjlighet att slå min gamla tid så utmanar jag er alla: 2.43.28 – slå mig bara, gör mos av min tid!

Dagens citat…

När alla mammor på Mamma Bootcampen går på ett långt led ser det ut som rena barnvagnsmaffian. Cykelvägen är blockerad och det finns ingen möjlighet att komma förbi. Om man inte är väldigt liten. Typ barn.

Idag hann ett helt gäng barn ifatt oss. De tittade med frågande ögon när vi tog oss fram med stora härliga utfallskliv. Så säger en pojke:

-Vad gör ni? Stretchar eller?
- ÄSCH, säger kompisen, de försöker bara bli av med fettet de fick när dom var med barn, FATTARUVÄL???

Jag som trodde vi tränade upp starka axlar, bra kondis, stark hållning, och grymma ben… Ack vad jag bedrog mig.

Gaaah, jag vill ju springa!!!

2 dagar till Lidingöloppet. I vanliga fall skulle jag varit förkylningsnojig, badat i Alkogel, klunkat Vitargo till förmiddagsfikat och haft den där härligt pirriga känslan i magen. Känslan av att något häftigt är på gång. Att kroppen ska få prestera och visa vad den går för. Tankarna på att slå förra årets tid, att slå maken, att slå andra bloggare (ja man är väl tävlingsmänniska…).

Nu sitter man här och försöker välja restaurang till lördagens middag istället. Det är ju typ inte alls lika spännande. Men man slipper i alla fall Vitargon!

Känn ingen press…

Idag ska jag köra spinning för tjejerna i min komiform-grupp. De har inte tränat på hundra år frånsett afron vi testade förra veckan.

Nu är det ju så att man oftast inte faller pladask för spinning, det brukar ta ett par gånger innan man är fast. Men vi har inte “ett par gånger” på oss. Vi har detta tillfälle och jag vill såklart att de ska uppskatta det lika mycket som jag.

Har valt musiken med omsorg. Har valt lite långsammare musik och lite kortare stående partier. Nu återstår att se om det går hem i stugorna.

Men jag känner ingen press…nädå…inte alls…

Nordic Military Training – the toughest workout you’ll ever love

Stockholm. Lördag. Kl 10.00. Vågar jag verkligen testa detta?

Hörrni nollåttor – se hit!!

På fredag åker jag till Stockholm för att GÅ Lidingöloppets tre mil. Även om benet börjar kännas bättre vore det taktiskt überdumt att springa de tre milen och kvadda allt. Börja om från början är nämligen det jag är MINST sugen på just nu.

Men… Nu när jag inte ska tillbringa hela fredagskvällen med en Vitargo-grogg, och när jag förmodligen inte däckar i hotellsängen innan Bolibompa på lördagen, finns det ju MASSOR av tid att utforska Stockholm. Ja nu menar jag inte muséerna utan träningsanläggningarna…

Så nu kära nollåttor får ni hjälpa mig!

- Var finns Stockholms bästa spinninginstruktör? Vilket pass på lördag eller söndag får vi bara inte missa???

- Finns det något annat pass som bara måste upplevas?

Fundera på det!

Omvända ursäkter…

De som inte tränar har oftast miljoner bra ursäkter till detta. Tiden finns inte, det var en jobbig dag på jobbet, you name it. Det finns hur många som helst. Den ena “bättre” än den andra.

Idag har jag kommit på minst hundra ursäkter till varför jag borde träna Outdoor fast kroppen säger nej:

-Det är hälsosamt att vara ute i naturen
-Grodhopp gör underverk för själen
-Jag kan testa mina nya löparskor
-Jag får träffa alla roliga outdoormänniskor
-Jag kanske får bygga en fyrkant  och se om vi rasar
-Jag får lyssna på Malins fina visselpipa
-Lite blodcirkulation hjälper mot träningsvärk
-Handstående armhävningar underlättar blodtillförseln till hjärnan så att jag blir jättesmart
-Jag får en biologilektion på köpet när vi kravlar i gräset. Vilka djur finns det egentligen i en gräsmatta?
- Om det regnar blir jag duschad alldeles gratis och sparar på varmvattnet hemma…

Förnuftet säger dock att benen är slitna efter 7 timmars träning igår. Och att jag borde vila eftersom det väntar 2 nya träningstimmar i morgon. Dessutom fyller Fredrik år och borde ha sällskap till tårtan…

Att träna eller inte träna – DET är frågan! Men det lutar nog åt INTE - trots mina fina ursäkter...

7 pass senare…

Försökte mobilblogga lite men tekniken var visst inte riktigt med mig… Nåväl här kommer sammanfattningen på dagens NIKE Training Club Event på Gerdahallen i Lund…

08.30 Dynamic Training – Johanna Andersson
Här fanns ingen tid att vara yrvaken. Pang på direkt från start. Uppdelade i 7 lag skulle vi springa runt brädor, gå utfallsgång och göra burpees. Och Gud Nåde om vi stod still mellan övningarna, då blev det straff-armhävningar. För att slippa dessa skulle man springa väldigt fort på stället. Många dips och armhävningar senare kunde jag konstatera att jag faktiskt överlevt och att det nu bara var 6 pass kvar…  Roligt upplägg, tempo hela tiden och tja… helt enkelt skitkul!

09.30 Rockstar Freestyle – Åsa Fornander
Roligt pass, jätteinspirerande instruktör men det lyfte inte riktigt. Och det beror nog mest på urladdningen passet innan. Sista tio minuterna var jag tillbaka på banan och drogs med i den fantastiska stämning som byggdes upp där på slutet. 5 to go..

10.30 Step – Per Markussen
Kände från öppningsstegen att det här skulle bli kul! Och det blev det! Hade en fantastisk step-timme även om det snurrades friskt blev det aldrig för mycket. WOW! Ville aldrig sluta.

11.30 Outdoor Training – Fredrik Andersson
Med skyhöga förväntningar svidade jag om till dagens utomhuspass! Det var här jag skulle tanka inspiration till min ARMY. Det var här jag skulle få ta ut mig, kräla i gräset och springa järnet på Lunds gator.  Trodde jag…

Joggade ett par varv i kvarteren som uppvärmning. Eller “joggade” är nog ett för fartfyllt ord för den aktivitet vi bedrev. Snabb-gång är nog mer passande - eller snigeljogg. Ibland fick man snällt gå några steg för att inte springa in i framförvarande. Men så är det väl när ett bunte dansfreaks tar på sig löpskorna (NEJ NU VAR JAG ELAK! Det här kommer jag få äta upp!).

Sen skulle det bli åka av. Vi skulle sprinta över en parkering. Hoppet tändes. Äntligen lite power, lite tryck! Instruktör Fredrik visade. Han sprang, han sprang och han sprang.

Sen kommer en häck. Instruktör Fredrik glömmer att bromsa, tar ett skutt över häcken och försvinner på andra sidan. Det som säkerligen var ett försök att flasha lite slutar med en bruten fot och en tur till sjukhuset.

Kvar blir 7 taggade lag och de övriga instruktörerna i teamet. Övningarna blir därför lite improviserade och mycket känns igen från morgonens träning. Jag saknade sjäva utomhusbiten. Det kändes som vi inte utnyttjade det faktum att vi var ute, jag hade ju inte ens gräs i håret efteråt…

En liten besvikelse för mig, men troligen en mycket större besvikelse för Fredrik med den brutna foten… 

13.30 Free Power Dance – Cecilia Gustafsson
Började med att “samla ihop” oss och andas en massa. Lugnt, fint och beskedligt. Men var var dansen? Hade jag kommit fel…  Sen kom den, en blandning mellan afro  och lite boxarmoves. Kändes jätteskönt. Underbart att få vädra fötterna lite också. Sen blev det så där lugnt och fint igen. Hade gärna dansat lite mer. Så hade man varit lite mer i stöten inför nästa pass. Nu blev man ju rätt sömnig.

14.30 Dans Aerobic – Åsa Eriksson
Shit, vilken instruktör! Så fantastiskt glad och entusiasmerande! Jag var trött när vi började men vilda hästar hade inte kunnat hålla tillbaka mig. Bra musik, härliga rörelser, bra tempo. Tyvärr lite trångt i salen och svårt att ta ut rörelserna fullt ut.  Hade man fått chansen att köra detta pass en gång till (så koreografin hunnit landa i mitt sega huvud), med lite färre folk hade det kunnat bli precis HUR KUL SOM HELST!

15.30 Yoga – Anna Lindh
Jätteskön avslutning på dagen. Innan man fick lägga sig under filten och slappna av var det dock diverse mer eller mindre akrobatiska ställningar som skulle upplevas. Att det kunde göra SÅ ont att stretcha fotsulorna hade jag till exempel ingen aning om… Lite för trött för att orka koncentrera mig fullt ut, men gjorde mitt bästa. Avslappningen efteråt var välbehövlig och det var inte många sekunder från att jag hade somnat.

Summa summarum: en kanondag. 7 härliga timmar träningsglädje. Skönt med så många olika typer av pass – blir aldrig långtråkigt då! Nu soffan!

Tredje passet

Grymt!

Får man gråta på spinning?

Jag är inte direkt blödig av mig, har aldrig gråtit till en film. Men i morse när jag spinnat i 60 minuter utan att känna ens den minsta protest från knät, då blev jag tamejtusan nästan rörd… 

Så glad att jag råkade ramla in på ett afropass med LIVETRUMMOR direkt efter. Så himla häftigt! Med ljudeffekter till varje bumpabumparöresle! Coolt.

Träning när den är som bäst. I morgon väntar heldag NIKE-tour på Gerdahallen.

Första gången…

När man typ bor i sina träningskläder, och när träning är lika självklart som att borsta tänderna, då är det svårt att komma ihåg den där känslan när man för allra första gången satte sin fot på en träningsanläggning. När allting var nytt och man trodde att alla stirrade på en. När man oroade sig för att kläderna var fel, eller att man inte skulle hitta till rätt sal. Eller ännu värre, att inte hänga med på gruppträningspassen. Snurra åt fel håll eller ta fel ben…

Därför blev jag så glad när jag fick en kommentar på ett tidigare inlägg. Som beskrev hur det kändes att komma till ett gym och träna för första gången på väldigt länge. Det var en tjej som testade Afro med mig för första gången i söndags. Här kommer hennes berättelse:

Rapport från andra sidan.
Skräckslagen och otränad tungviktare möter vansinnes-friskusen Annas blick i dörren på väg in i salen. Sväljer djupt. Mumlar tyst mitt mantra. Jag KAN skumpa - jag ÄR inte rädd. Tycker det gnistrar till i Annas ögonvrå. Och har hon inte ett lite läskigt leende idag? Lite oberäkneligt liksom. Kanske kommer huggtänderna fram idag?

Åh, vad var det? Plötsligt skymtar något rosa förbi på min vänstra sida. Ånej! Det var bara jag, min egen spegelbild. Usch, varför MÅSTE det finnas speglar i en träningslokal. Och så många dessutom. Varför tog jag inte svart tröja som de andra. Nu syns jag ju så mycket mer...

Mitt under passet ser jag hur Anna sneglar mot mitt håll. Försöker le tillbaks men ser i spegeln hur mitt i tanken hurtiga leende förvandlats till ett otrevligt grin. Ansiktet speglar det kroppen försöker tala om dvs det som jag och min hjärna har bestämt oss för att låta bli att lyssna till. Tar istället i lite extra när vi sår våra frö på den afrikanske leråkern. Swisch, swisch liksom. Och en blomma ner i jorden till höger och så en på vänster sida...

En timme och ett helt niagarafall av svett senare haltar jag ut ur salen. Flåsar som ett ånglock allt emedan jag lämnar saftiga fotavtryck på den mörka klinkern. Slås av det knasiga i att det faktiskt finns folk som har träffat sin blivande på gymmet. Fast det är klart, innan passen kan det förstås funka. Åtminstone om man går på olika pass....Men å andra sidan....efter passen kan det lätt bli intim-läge. Mun-mot-mun-metoden, menar jag. Fy vad jag andas tungt!

Försöker få på mig gympaskorna. Lyckas inte. Går barfota ut i bilen... Lämnar svettiga fotavtryck på parkeringen innan jag krånglar mig in i bilen. Hrm, känns det inte lite konstigt i ryggen????

Kommer hem och visar stolt infödingshoppen och på-med-gummistövlarna-stegen. Barnen fnissar och himlar med ögonen. Själv är jag ganska nöjd. Tänk att jag faktiskt vågade gå in genom dörren....och stannade!
Är mindre nöjd nästa dag då sambon får välta mig ur sängen. Tvingas sjukanmäla mig. Kallar det ryggskott men vet innerst inne... Går som en gravid anka och hamnar på handikapp-parkering(soffhörnet utan ett enda toalettbesök fram tills dess att barnen kommer hem och hjälper lilla mamma på wc).

Två dagar senare går jag upprätt igen - och längtar till nästa afropass! :-)
Tack Anna!

Planering 2010

Jag och Fredrik Coach satt och diskuterade upplägget för 2010 med anledning av att inbjudan till Stockholm Marathon damp ner i brevlådan häromdagen.

Hela mitt ego säger ju att jag vill springa maran med nr SJUTTIONIO på magen. Det skulle se så fint ut. 

Men jag är inte särskilt förnuftig. Det är min man. Han tycker det är dumt att stressa igång löpningen för att hinna i form, när man precis varit (och fortfarande är) skadad. Det är såklart sant – men ack så tråkigt!

Därför har han bestämt mig för ett marathonfritt år nästa år. Nästa års fokus ska handla om kvalitet och inte kvantitet. Jag har som målsättning att persa på mil och halvmara, men sen är det stopp. Jag ska bli snabb.

Ni som känner mig vet att jag är SEG, inte SNABB. Så det här blir en utmaning så god som någon.

Jag kommer att springa Göteborgsvarvet för att det är ett sånt fantastiskt lopp, men det är på Stockholm halvmara det gäller. Det är då jag ska mosa mitt gamla rekord på 1.37.50! Under året ska jag slå mitt PB på milen så det stänker om det. Jag ska springa fort. Inte långt.

Dessutom ska jag trampa runt en liten sjö som heter Vättern och trampa hem till mina föräldrar 150 mil bort. Så har det stått i tidningen så där finns ingen återvändo.

Nytt fokus alltså. Men sen jäklar ska jag springa långt. OCH snabbt.

Kävlinge 15 september 2009 – klockan 23.30

Då när de flesta sover, när det är som mörkast ute. Precis då avslutade jag veckans första yogapass. Har man inte tid så får man ta sig den. Behöver jag tillägga att jag sov gott sen?

Bravo Friscus

 
Som jag nämnde i tidigare inlägg har jag fått hem lite Bravo Friscus för provsmak. Juicen finns både i äppel- och apelsinform men jag har tyvärr bara fått tag i äppelvarianten.

Bravo Friscus ska vara en av världens första juicer med aktiv bakteriekultur. Bakterierna sägs hjälpa kroppens immunförsvar och kunna ge mindre symtom vid förkylning. Dessutom ska förkylningsperioden kunna kortas. Allt enligt “kliniska tester”.

Så här när min näsa precis har börjat rinna och hela familjen hostar känns det såklart lite extra lockande, så jag testar gärna.

Eftersom jag aldrig gillat  äppeljuice är det ju förstås lite dumt. Inte helt oväntat gillar jag inte denna heller, den är så där skarp i smaken som jag tycker alla äppeljuicar är. Apelsinjuicen hade säkert fallit mig bättre i smaken, jag får testa när min lokala ICA behagat plocka hem den. 

Dock vill jag hellre ha färskpressad juice och inte som dessa från koncentrat. Men för bakteriernas skull och dess påstådda effekt kommer jag att dricka upp den ändå. Alla medel tillåtna när man har farbror Förkylning knackande på dörren!

REKLAMPAUS

Lite titt som tätt får jag erbjudanden från olika företag att testa deras produkter. Baktanken är naturligtvis att jag ska skriva något piffigt på bloggen och så blir det väldigt billig reklam för företaget i fråga.

Jag är jättekluven till detta. Samtidigt är jag otroligt nyfiken och testar gärna alla roliga nyheter som kommer ut på marknaden.

Jag vill dock att ni ska veta att den “betalning” jag får oftast är ett paket juice, eller ett par Gainomax. Det är inga fantasisummor som gör att jag känner att jag måste skriva något snällt och fint. Jag skriver (och kommer alltid att skriva) precis det jag tycker. Smakar det skit kommer ni att få läsa just det.

Och vad föranleder då just detta inlägg? Jo, nya Bravo Friscus som jag fick hem för provsmak igår.  Recension följer…

Höstlöpning i skogen!

Jag är en asfaltsknarkare. Älskar att springa långt och länge på asfalt. Uppskattar mot-studset man får, att ingen kraft försvinner långt ner i det mjuka underlaget och försvinner.

Nu när jag springer så korta sträckor kommer jag dock knappt utanför bostadsområdet där jag bor - och där är det ju lagom inspirerande att springa. Så jag tog bilen (ja, jag har cykelförbud!) till en liten “skog”, förmodligen kallad dunge i Norrland, och rev av gårdagens 6 stycken 4 minutrare.

Underbart löpväder, sol och lite kyligt. Och faktiskt ganska skönt att landa mjukt som omväxling. Gick ut lugnt, men sen kände jag att jag lika väl kunde brassa på lite. Får man inte kvantitet kan man väl ha lite kvalitet istället. Nere på 4.29-fart och gottade mig lite. Men än är det långt till 4:10!

Nästa gång får jag öka en minut, till 5x5, allt enligt FIRST nybörjarprogram… Hepp!

Trappträning…

För er som inte promenerar (eller springer) Lidingöloppet om två veckor finns ett annat alternativ i Malmö: ett inomhuslopp i trapporna på Malmö Högskola. Check this out!

Fast det känns lite kort. Säg Turning Torso och jag hade nappat direkt!

Mardröm…

Vaknade mitt i en mardröm i morse. Det var söndagen efter Lidingöloppet, precis innan tåget skulle gå, då jag kom på att jag GLÖMT att gå de tre milen. Och att det nu liksom var för sent… Jag fick ågren för att jag hade skrivit det på bloggen och sen bara glömt bort det. Galet vad det snurrar i ens huvud när man sover…

I alla fall, två veckor kvar till Lidingö nu. Hade en svag fundering på att starta i Lidingö tjejlopp, 10 k i stället. Jag vill så gärna köra ett lopp. Denna lopplösa sommar har ju fått det ju att krypa i benen. Men jag har övertalat mig själv att stå över. Ska inte riva upp något som håller på läkas. Det får bli den nätta promenaden på tre mil istället. Och jag ska inte glömma den. Punkt.

Söndagslyx

Klockan är tolv och jag har promenerat en halvtimme och kört två pass. Men inte nog med det – i eftermiddag väntar 1.5 timmes massage. Sånna här dagar kan man inte klaga.

Första passet var power (vår egen version av Bodypump). Hade gjort nytt pass och ska väl inte säga att det flöt felfritt. Vissa övningar passade himla bra här hemma på vardagsrumsmattan, men inte i skarpt läge. Får kasta om och byta ut litegrann.

 

Nästa pass var Afro. Jag har startat en komiform-grupp på gymmet med 5 glada tjejer som inte brukar träna. Det här var vårt första träningspass tillsammans.

Det var skräckslagna miner som mötte mig i dörren in men jag hoppas de insåg att det inte var så farligt. Svettiga i pannan var de i alla fall och då är jag nöjd!

Nu väntar dunderlunch!

Inte helt ur form…

Idag var det äntligen dags för testlöpning igen. 6x4 minuter med en minuts promenad mellan varje. Första “intervallen” var jag lite rädd, skulle det hålla? Kändes det inte lite ändå?

Andra “intervallen” tuffade jag till mig lite, vågade trycka på. Kände flåset komma och njöt. Kände mig pigg och lätt i benen, så där som det brukade vara på den tiden det begav sig.

Men flåset blev bara värre och värre… så här brukar jag baske mig inte låta vid den här låga farten!!!

Kom hem. Nöjd med benet som trots allt inte protesterat. Lite ledsen för flåset beklagade jag mig för Fredrik, att jag minsann tappat all kondis i världen.

Kopplade in Garmin och kollade kilometertiderna – helt övertygad om att jag legat någonstans vid 5.30-fart. Garmin knäppte mig på näsan big time. Jag låg visst i 4.44-fart i uppförsbacke, kanske inte konstigt att man flåsar lite då…

Nu är det 48 timmars tvångsvila innan jag får springa igen. Värsta självplågeriet!

En visselpipa

Som instruktör är det lite extra roligt att piska deltagarna med hjälp av en visselpipa. En liten extra makt-krydda på tillvaron liksom. På utomhusträningen har jag hittills kört med dotterns rosa, men den är inte helt respekt-ingivande…

Nu har en av deltagarna köpt en ny visselpipa till mig. Snacka om att VILJA bli piskad!

Spännande combo

Idag ska jag träna den bästa blandningen mellan tokfys och lite mer lugnt och fint.

Först ut pulsspinning. Vi pratar svett, flås och jäklaranamma. Därefter snabbt ombyte till torra kläder och en timme pilates. Balans, andning, stabilitet…

Undrar om jag hänger med i svängarna.

I mailen idag…

	Hej, Varmt välkommen att deltaga på Nike Training Club Event den 20 september i Lund.   08.30 - 09.20 Dynamic Training Johanna Andersson 09.30 – 10.20  Rockstar Freestyle Åsa Fornander 10.30 – 11.20 Step Per Markussen 11.30 – 12.20 Outdoor Training Fredrik Andersson 12.20 – 13.30 Lunch- Serveras på plats 13.30 – 14.20 Free Power Dance Cecilia Gustafsson 14.30 – 15.20 Dance Aerobic Åsa Eriksson 15.30 – 16.20 Yoga Anna Lindh --------------------------------------------------------------------------- Mmmmmm, kan det bli annat än kul!? Är du också sugen, kika in här!

Intervaller…

Det låter ju fint med intervaller. Sanningen är att jag sprang fyra minuter och gick en. Sen upprepade jag det sex gånger. Totalt 24 minuter löpning med endast en svag förnimmelse i knät. Ingen smärta bara en känsla. Sjukgymnasten sa att det var ok med denna känsla så länge det inte blev till ont.

Jag ska fortsätta med mina “intervaller” till förnimmelsen är borta. Det betyder att jag får springa 24 minuter varannan dag. Jag får känna pulsen, svettas i pannan och nöta asfalt. Om det så bara är 24 minuter så är det i alla fall en liten försmak på det goda. Längtar redan till nästa gång!  

Löpare – bli vid din läst!

Idag smäller det. Idag ska jag börja löpträna igen. Bli den löpare jag var, och inte tramsa runt på en cykel. Löpare – bli vid din läst liksom.

Helst hade jag velat gå ut och riva av min favoritrunda på 19 kilometer, men till och med jag inser att det vore rätt så puckat. Därför börjar jag i liten skala, några korta kilometrar. Tar det lugnt och fint. Stretchar i massor. Och blickar framåt. Det vänder nu, jag känner det.  Peppar, peppar…

Hur tänkte du nu?

Saker mitt knä tycker är ok:
- knäböj
- grodhopp
- utfall
- upphopp
- springa järnet uppför en brant backe – FLERA GÅNGER!

Saker mitt knä tycker är fruktansvärt:
- vardagscykla till Ica

Hur tänkte du nu kära lilla knä?

Hur som haver jag är överlycklig att jag hittat en träningsform som funkar. Att det sen är jordens jobbigaste maxaträning utomhus är ju bara en extra bonus liksom. Igår blev det armhävningar från huvudstående, backintervaller, grodhopp och skottkärror. Och mycket mycket mer. Behöver jag säga att jag är glad?

Egen medicin!

Ikväll är det dags att smaka på min egen medicin – outdoor challenge it is!

Sen i juni är det jag som kört alla passen utomhus. Jag har med ett uns av skadeglädje (och dotterns visselpipa) piskat de stackars deltagarna uppför backar varenda måndag. De har ålat i gräset och slagit kullerbyttor. Deras hjärta har slagit volter innanför bröstbenet. Och jag har tittat på och haft det gott.

Idag är ordningen omvänd. Jag är deltagaren. Det är mitt hjärta som ska slå volter och det är mina kläder som ska bli skitiga. Det är jag som kommer att hitta löv i brallan efteråt. Och vet ni – det ska helt jäkla underbart!

Mig själv till frukost…

Hittade mig själv på en helsida i tidningen i morse… Nu kan hela Skåne läsa om vår planerade cykelresa till Umeå. Snacka om att vakna med ett ryck!

Ågren…

Att ligga med ryggen på spikmattan är ok. Att ligga på den med rumpa, baksida lår och vader är fruktansvärt. Och ändå är det precis det jag alldeles strax tänkte sysselsätta mig med. Ågren var ordet. Ågren.

Så nära men så långt ifrån…

Stod i målgången på Kävlingetrampen och hejade på alla genomblöta cyklister som gick i mål. I jeans, regnjacka och paraply befann jag mig så nära allt det roliga, men ändå så långt ifrån.

Jag ville också vara genomblöt, trött, svettig, saltig i pannan och lycklig. Att vara torr under ett paraply är inte alls lika kul!

För att få min beskärda del av puls och svett blir det afro i eftermiddag. Blir spännande att se vad knät tycker om det…

Vad fasen hände?

Lånade dotterns Absolute Music femtusenarton till förmiddagens core-pass. Jag brukar gilla musik med lite attityd och jäklar anamma när jag ska ta i.

Och nu kommer något mycket pinsamt som jag ska bekänna…

Till den här låten gick jag igång på alla cylindrar, satsade allt och körde armhävningar till jag fullständigt dog. Sen tog jag om den från början när det var dags för nästa set.  Armarna skakade, svetten sprutade och jag frustade – TILL SHIRLEY CLAMP!

Hur kunde det hända? Det här är det pinsammaste ni någonsin kommer att läsa på denna blogg…

Fredag

Ahh, äntligen fredag! Det firar jag med lite tuff bollträning hemma på vardagsrumsgolvet.

Det värsta med att träna hemma är att det inte känns “på riktigt”. Vet inte varför men det känns alltid lite halvdant. Kanske för att träningskläderna inte känns rätt (blir oftast några sunkiga mjukisbyxor och gubbens gamla t-shirt). Och sen ringer telefonen. Eller så kommer någon och säljer jultidningar (en gång i kvarten).

Idag ska jag lägga av luren och inte öppna dörren. För jag är inte hemma. Jag är på mitt vardagsrumsgolvsgym. I mina snyggaste träningskläder. På mitt gym  är dörren stängd och inget får störa.  Fokus my friends! Här ska svettas.

Härligt härligt, men farligt farligt…

Löplabbet öppnar i Lund. Kul som attan. Men förmodligen ingen höjdare för min plånbok…

Min massör…

Min massör är världens bästa massör. Men det finns en hake – hon är mammaledig. Det har hon varit under hela min skadeperiod, när jag mest av allt behövt henne. Men idag är hon tillbaka, två kvällar i veckan finns hon tillgänglig och jag ska typ boka alla hennes timmar. Nästan i alla fall…

Idag blir det inte helt oväntat fokus på mitt högra ben. Jag hoppas hon kan göra underverk!

I övrigt laddar jag för en kom-i-form-gruppsintroduktion som går av stapeln direkt efter massagen (ni vet när man har ett sånt där märke i hela huvudet efter hålet i massagebänken). 4 taggade brudar ska komma i form på 12 veckor och jag står redo med piskan. Najs.

Ett stort fånigt flin!

Konstaterade i bajamajakön att saker ändras fort. Från att för 3 månader sedan ha sprungit 42 km utan bekymmer stod jag nu i en bajamajakö och var nervös för en liten 5 kilometersrunda.

Det var en superfin Malmökväll med strålande sol och jag kände mig förväntansfull. Vi anslöt till nummerlappsutdelningskön ca 50 minuter före start. Jag har stått i många sånna köer men det här var nog den långsammaste i sitt slag. Inte ens bland Göteborgsvarvets 40000 deltagare har jag någonsin ägnat så lång tid för att få ut min nummerlapp! Blev nervös att jag inte skulle hinna med bajamajan, men det gick vägen.

I startfållan 5 minuter före start. Men det kom ingen start. Väntade och väntade och väntade lite till. Drygt 10 minuter sent gick startskottet. Lite oproffsigt, men vad fasen jag var ju på finfint humör!

Första 2 km var som att springa i gröt. Folk överallt och helt omöjligt att ta sig fram i något tempo som ens liknade självvalt.  I vanliga fall hade det retat mig, men jag var bara glad. Knät kändes ju inget ännu!

Efter ett tag lättade det och vi kunde pinna på lite mer. Viveca bestämde tempot och jag följde efter. När 1 km återstod tog jag fram piskan och ökade tempot lite. Viveca hängde på i god Viveca-anda och vi spurtade i mål på tiden 28.28.  Sista kilometern avverkades på 5:02. Riktigt grymt för Viveca som bara sprungit i två månader.

Själv kände jag mig som ett stort fånigt flin hela vägen. Lycklig över att det kändes bra,  lycklig över att springa för första gången på evigheter. Lycklig över att löpningen kändes precis så där lätt som den brukade – på den gamla goda tiden innan maran. Och jag ville bara ha mer.  Ett varv till eller två. Gaaah, löpning is the shit! Give me more! 

Snart dags...

De kommer att tro att jag har stulit tröjan...

Blandade känslor

Jag kommer aldrig oförberedd till ett lopp. Skulle aldrig ge mig på ett lopp utan att veta att jag fixar det. Att plåga mig igenom är inget alternativ, jag vill göra det med en känsla av styrka, välbehag, och självförtroende. Det kan vara hur tufft som helst men det ska vara upp till mig att styra, för jag vill ha kontroll. Det ska inte vara tufft för att jag helt enkelt är otränad.

Hittills har jag persat i varje lopp jag ställt upp i. Hela tiden blivit bättre. Njutit av att läsa resultatlistan och helst av allt hade jag velat tapetsera stan med den. Men så kan man ju inte göra…

Idag ska jag springa 5 km. Jag är grymt laddad och det ska bli jättekul på alla sätt och vis. Men det finns en hake: mitt längsta löppass sedan maj är 1200 meter långt. Det har jag sprungit tre gånger. Det är som att springa maran när man bara sprungit milen tre gånger… Lite läskigt alltså.

I vanliga fall låter man sig dras med, pushas av stämningen, trycka på lite till. Idag håller jag tillbaka. Känner efter i varje steg – gör knä-eländet ont nu? Jag kommer inte att titta på resultatlistan, än mindre tapetsera stan med den.  Jag kommer att vara glad om jag kommer runt, och hysteriskt besviken om det inte går. Vilket det förmodligen inte gör.

För att inte fokusera för mycket på mig själv och min sextusennittitredje placering, kommer jag att ägna all fokus på Viveca. För det här är hennes lopp. Jag är med som peppare och hare. Även om det eventuellt blir så att haren kommer haltandes i mål en kvart efter (när picknicken är uppäten!).

Så nu håller vi tummarna för Viveca och hennes löppremiär. 5 km utan promenad är utmaningen, jag är övertygad om att hon fixar det!

Fotsvett? Jag?

 

Smög upp i svinottan för min yogapremiär. Skönt att hoppa direkt ner i träningskläderna och sen mysa iväg. Såklart efter den obligatoriska morgongröten, den överlever jag inte utan.

Nåväl. Passet startar. En ofantlig doft av fotsvett når mig. Tycker det är pinsamt. Visserligen hade jag gamla gympaskor på vägen dit, men så här kan det väl inte börja lukta på bara en kvart???

Första tio minuterna har jag svårt att fokusera. Tänker mest på hur pinsam min fotsvett är. Sen ska vi ner och göra övningar på mattan. Med näsan djupt nere i mattan inser jag att det inte är jag som luktar – DET ÄR MATTAN!

Kan slappna av, känns mindre pinsamt nu ju. Gör solhälsningar, krigare och hundar. Det sträcker i hela kroppen. Axlarna skakar av utmattning.  Jag andas ut när man ska andas in och vice versa.  Jag känner mig stundtals riktigt smidig men oftast mer som en elefant. Alla andra känns så proffsiga, som om dom har hittat något inre som jag inte gjort. Men jag ska leta vidare. För någonstans tror jag det kan göra nytta. Om inte annat var det en skön start på dagen. När jag sen kom ut möttes jag av värsta sommarmorgonen, 20 grader och strålande sol. Kan det börja bättre?