Uppvärmning? Vad är det?

Stugliv i all ära men efter ett par dagar börjar det rycka i spinningmuskeln.

Idag testade jag en 55-minutersklass på IKSU. IKSU är något av det största jag sett i träningsanläggningsväg. Man går i långa gångar under jorden för att komma till träningssalen. Den ena jättesalen efter den andra passeras på den långa vägen till spinningen och i varje sal ser man folk i rörelse. Härligt och inspirerande. Spinningsalen är stor och uppbygd i trappavsatser. Längst ner sitter instruktören och längst fram sitter jag. Ivrig att låta benen snurra.

Efter en uppvärmning på max 2  minuter ska vi upp och klättra. Det heter att det fortfarande är uppvärmning men instruktören pushar på och tjatar om motståndsökning redan från start. Efter 4-5 minuter är det dags för stående raksträcka i 100 rpm. “Lika bra att ni vänjer er för det blir mycket sånt här” , utbrister instruktören.

Här någonstans undrar jag var jag har kommit och var fasen uppvärmningen blev av. Mjölksyra efter 4 minuter leder sällan till några höjdarpass. Jag blir trött och uppgiven.

När uppvärmningen är överstökad blir upplägget helt ok. Har dock svårt att smälta rivstarten och det tar ett tag innan jag beslutar mig för att glömma och gå vidare. Väntar med spänd förväntan in varje ny låt i hopp om att få lite musikinspiration. Här får jag dock ingen valuta för pengarna, musiken är enahanda och långtråkig.

Ja nu är jag gnällig igen. Men för 120 kronor vill jag ha lite mer. Faktiskt.

Gott bröd

Egentligen hade jag velat baka allt bröd själv, men den tiden finns bara inte. Det blir alltså köpebröd för det mesta och ICA Maxis utbud är genomprovat och med tanke på att det inte är så många bröd som går igenom min tuffa  kontroll så har jag hunnit bli grymt trött på de få jag varierar mellan.

När vi var i Halmstad hittade jag dock det här brödet! Väldans gott med både solrosfrön, pumpafrön och linfrön! Endast 1 g sockerarter/100 g! Så ni Halmstadsbor – lyckost er!

Fast jag har hört ryktas om att det även finns på Netto i Kävlinge så man får väl ta och pipa förbi där…

Det här är livet….

Kan man starta dagen på bättre sätt?

För mycket av det goda…

Köpte ett knäskydd härom dagen. Känns jättebra med något som liksom trycker till och håller ihop knät. Och gör det lite varmt och gosigt.

Fast det finns nog någon maxgräns för hur länge det borde vara på. För när jag stretchade igår kväll såg min fot ut så här:
  
Värsta elefantfoten!!!! Har fortfarande inte gått tillbaka helt så idag får jag klara mig utan. Attans!

Så vad blev det???

Vi slapp pilsnerkorven. Istället blev det en underbar lunch av ingredienserna nedan. Blomkålen kokades, stompades och blandades med smör, turkisk yoghurt, salt och peppar. Serverat med grillad kyckling, avokado, tomater, fetaost, oliver och sockerärter. Lovely

Inköpsorder

Min pappa är varken gourmetkung eller hälsoprofet…

För att inte riskera att få Bullens Pilsnerkorv till lunch och falukorv till middag skickade jag en lång inköpslista till pappsen inför vårt besök. Kan tänka mig att besöket på Ica tog sin lilla stund. För hur ser egentligen en palsternacka ut? Och rågflingor…. vad i herrans namn är det för nått?

Off we go…

Sitter på tåget nu, på väg mot norrland och en cykelfri vecka. För att inte få tok-abstinens efter min blåa fara, passade jag på att köra en sista runda i morse. 32 härliga kilometrar, varav hälften i motvind modell SKÅNSK.

Och vet ni? Nu kommer det bästa…. knät protesterade inte! Man får vara glad för det lilla.

Testlöpning

Så var testlöpningen genomförd. Med grym träningsvärk i baken efter gårdagens något för många upphopp och knäböj...

Första 5-minutraren:
Tog 1:26 innan knät började kännas. Inget panikont bara en känsla. Fortsatte springa. När jag efter 5 minuter började promenera kunde jag knappt gå. Stannade och stretchade och sen var allt som vanligt.

Andra 5-minutraren:
Tog 1:52 innan knät kändes. Fortfarande inget panikont bara en känsla. Fortsatte springa. Stretch och sen promenad.

Tredje 5-minutraren:
Glömde starta klockan. Vet inte hur långt det blev men det kändes helt ok. Stretch och kort promenad.

Sista 5-minutraren:
Kändes helt ok. Tuffade på och kände löpartarmen vakna. Två skarpa högersvängar på slutet och då kändes det såklart i knät igen.

Vet inte hur jag ska tolka det här. Mer än att det är en lång väg tillbaka. Är lite deppig över resultatet. Hade inte velat känna något alls. Men jag bryter ihop och kommer igen. Nu väntar lång och ordentlig stretch.

Börja om från början....

Laholm är avklarat - nu byter jag fokus. Nu ska jag återerövra min löparidentitet och få ordning på mitt knä. Det tar på självförtroendet att gå från marathonlöpare till ingen löpare alls. Att gå från galen till normal. Jag vill göra galna saker. Jag vill springa maror, ultror, jag vill utmana mig själv. Jag vill stärka mitt pannben och testa gränser.

Men dit är det långt. I morgon börjar jag från början. Tänkte börja med en promenad med inslag av löpning. (Det känns bättre än att behöva promenera under löpturen…. ) Testar 4x5 minuter löpning varvat med promenad. Håll tummarna för att det håller!

Jag vill cykla!

Har abstinens i cykeltarmen. Benen vill snurra. Jag vill känna fart. Vill känna tryck i pedalerna och puls i uppförsbackarna.

Det finns bara ett problem. Jag är ganska uppbokad i morgon, med allt från pass på gymmet till födelsedagskalas. Det krävs pusslande för att få ihop det. Tur att jag är världsmästare i just den grenen!

Summering...

Laholmsveckan är slut och nu packar vi bilen för hemfärd. Här kommer en kort summering av veckan:

Veckans fall: Första dagen. Kedjan av, skon fast. Rätt ner i diket!
Veckans punkaqueen: Viveca - två punkor samma dag.
Veckans godaste: pannkakorna i andra depån.
Veckans skadeglädje: att gubbarna inte fick pannkakor på sina cykeldagar.
Veckans väder: regn, regn och regn. Och en liten hagelstorm.
Veckans fulaste: vita genomskinliga cykelbyxor med en brun rand i baken av uppstänkt vatten.
Veckans mekaniker: Viveca som lagar punkor fortare än fort.
Veckans bloggarkändis: triathlon-Karin.
Veckans roligaste: 20 galna kor som rusade ikapp med oss och glömde stanna. Brak ut genom staketet!
Veckans läskigaste: Hasslövsbacken nerför i regn!

Nu åker vi hem som sagt. Hem och vänder. På tisdag åker vi till Umeå. Undrar vad man kan träna där....

I mål!

Idag var en rolig dag. Bra flyt i benen och härliga uppförsbackar!

Karin och jag

För första gången sen vi kom till Laholm har vi fått köra hela etappen utan regn. Så härligt att få glida nerför backarna på torr asfalt, och slippa vara livrädd för att få sladd.

Tappade bort Viveca redan från start. Trodde hon låg längre bak i klungan men helt plötsligt var klungan delad och ingen Viveca i sikte. Beslutade mig för att trampa på i eget tempo och vänta in i första depån.

I första depån träffade jag Karin och hängde på i hennes klunga. Är inte så van vid klungkörning men för första gången vågade jag släppa min plats längst bak, vågade ta mig upp och dra för att sedan glida bak i klungan igen. Dock tyckte jag det gick lite sakta så när Karin stack hängde jag på.

Hade grymmeflyt i uppförsbackarna och körde om många på vägen upp. Första gången upp för åsen passerade jag två hela klungor. Är dock hysteriskt långsam på vägen ner, vågar inte riktigt släppa på.

Sista turen ner för åsen blev jag omkörd av Karin och två till. Hängde på och sen körde vi fyra ihop hela vägen i mål. Karin gjorde en grym drag-insats i 40 km/h och här fick vi riktigt snurra på benen. Hur kul som helst!

Har fått enorm mersmak för cykling och hela jag vill på det igen redan i morgon. Viveca erbjöd sig faktiskt att passa barnen så att jag skulle kunna cykla...

Men mitt sunda förnuft och mitt knä tyckte det var dumt. Så jag städar ut stugan istället.....

Sista etappen!

12 mil idag... Det är ju 3 mil kortare än sist. Som en walk in the park. Ehhh....

Mammas flicka...

Igår morse när jag masat mig upp ur sängen möttes jag av följande meddelande:

"Vi är ute och springer. Kommer hem kl 08.00. Då vill vi ha nybakat bröd."

Dottern och hennes kompis hade ställt klockan för att gå ut och springa! Det finns hopp för den yngre generationen!

Blogg-spotting

Jag har pratat med självaste coola K utan att veta om det...

När jag och Viveca stod och tjurade vid sista punkan stannade en trevlig tjej som kändes väldigt bekant. Tänkte att hon var ju väldigt lik Karin, men jag fick inte ihop det med att det stod Hisingen på ryggen. Hisingen känns långt från Stockholm...

Men jag kunde inte riktigt släppa det utan fick gå in på hennes blogg igår och såg då att hon faktiskt cyklat!

Så Karin, om du cyklar på fredag lovar jag att säga hej!

Andra etappen - the true story

Nu ska jag inte vara så där äppelkäck som jag alltid är när jag väl kommit i mål. Idag var det pestigt stundtals. Jäkla skitelände minst sagt.

Fick fatt i en bra klunga från start. Det gick fort utan att ta så mycket på krafterna. Vi hängde på fram till första depån. Efter en vetebulle och lite sportdryck var det dags att ge sig av igen men varken jag eller Viveca kände igen gubbarna från “vår” grupp. Hängde på första bästa men insåg snart att det var fel grupp - och att de körde i ett tjofräsans tempo. Eftersom vi hade ganska tuff motvind ville vi för allt i världen inte släppa även om tempot var snäppet för högt. Vi kämpade och hängde i rätt så länge, men var sedan tvungna att låta dem försvinna i fjärran.

Körde själva en lång stund och precis när vi kommit ifatt två stycken (och jag börjat drömma om att få åka lite snålskjuts ett tag) så hände det. Viveca fick punktering. Ett par klungor cyklade förbi medan Viveca bytte slangen med bravur. På det igen. Fast nu helt ensamma i världen. Ingen draghjälp i sikte.

Till pannkaksdepån kämpade vi i vår ensamhet. Sen var planen att hänga på ett större gubbgäng och få lite vindskydd. Vi började rulla och hoppades att de skulle komma i fatt. Men det gjorde de inte. Än en gång ensamma mot motvinden.

Mycket uppför men värsta backen var faktiskt nerför. Brant som attan och slingrande i skarpa svängar. Med fast hand om bromsen rullade vi ner i sakta gemak medan de mer våghalsiga susade förbi. När backen var slut hade jag kramp från händerna och upp till armbågarna!

Med 18 km punkade Vivecas framhjul EN GÅNG TILL! Och nu var det liksom inte roligt längre. Luften gick ur både hjulet och mig. Ringde hem och tyckte synd om oss. När vi precis kommit i rullning igen kom nästa prövning: en HAGELSTORM! Med hagel stora som ärtor och en vind som höll på blåsa mig av vägen kunde jag inte behärska mig utan skrek rätt ut. Sen började jag sjunga. För när det är som eländigast blir det samtidigt lite kul.


Med två punkor och en sjuhelsikes massa mil ensamkörning var vi förmodligen sist i mål. Men vad fasen, hade vi varit snabbare hade vi ju inte fått uppleva Hallands härligaste hagelstorm.

Shit pommes frites...

Dryga 15 mil idag. Så långt har jag aldrig cyklat....

När man testat allt...

Vid gårdagens etapp höll knät i 8 mil. Sista 6 gick på vilja och stretching. Idag har jag haft lite svårt att ta mig upp för trappan i stugan där vi bor. Det är själva böjrörelsen som gör ont. Den rörelse man liksom gör ganska ofta när man cyklar.

Jag har kylt, fått massage, och smörjt med konstiga smörjor. Jag har stretchat. Det har blivit lite bättre nu på kvällen men jag är ändå nervös att det ska skita sig. Så nu har jag tagit till en sista desperat utväg. Jag har köpt stödstrumpor. STÖDSTRUMPOR!!!! Typ som värsta gamla tanten.

Eller som Lance Armstrong. Det låter bättre. Det är jag och Lance. I morgon cyklar vi igen.

Dag 1 - härlig tur i ösregn!

Första etappen avklarad -144 km i böljande terräng. I sedvanlig ordning höll vi på missa starten. Stod startklara och väntade på startskottet när en röst i högtalaren upplyste om att inte alla skrivit på startlistan. STARTLISTAN?!?! Med två minuter till start skulle vi alltså komma av cykeln, hitta in i starttälten och lyckas få ner en kråka på ett papper. Men vi var inte ensamma, så de väntade in alla och vi kom lyckligt i väg.

Vädergudarna bjöd på sitt minst roliga väder, ösregn! Det tog inte lång tid innan tårna kunde bada badkar i mina skor. Det tog inte lång tid innan jag önskade att någon uppfunnit vindrutetorkare till solglasögon.

Under den första halvtimmen punkade tre-fyra gubbar. Eftersom jag är nästintill handikappad när det kommer till cykelmeckande så höll jag tummarna att jag skulle slippa gå deras öde till mötes….

Jag klarade mig men fick istället möta ett annat öde, nämligen en tur ner i diket. I en misslyckad växling hoppade kedjan av, och när skruven i klotsen under skon i samma minut bestämt sig för att ge vika fick jag inte ur skon och välte. Ner i diket. Jag fick en härlig tuva gräs i skon som dekoration till resten av loppet.

Viveca i kön till pannkakorna...

I övrigt inga större incidenter. Vi följde samma 24-mannaklunga hela vägen och inte förrän sista milen splittrades den upp lite. Tempot var behagligt hela vägen och i slutet blev jag sugen på att öka lite. En fartökning och sen var målet nära. Pasta med kyckling och currysås i målgång, och nu vilar jag mig i form till tisdag då det är dags för nästa etapp.


Så här skitig blev jag om benen!

Det här gör jag idag...

Här kan ni se vad jag pysslar med idag. Hoppas på lyxmiddag och lång massage när jag är klar.

Löplängtan

För någon vecka sen när jag var ute och cyklade med Viveca frågade hon mig om jag inte saknade löpningen. Och då svarade jag att jag inte gjorde det. Att jag njöt av att cykla i det fina vädret. Att jag njöt av farten och blåset i håret. Att jag faktiskt inte ens funderade på löpning.

Nu har det gått någon vecka till och skulle hon fråga mig idag, hade hon inte fått samma svar. Jag saknar löpningen så jag blir galen. Det svider i själen när jag läser om intervallpass och kilometertider. När jag ser andra springa förbi vill jag hänga på och visa att jag minsann också kan.

Så nu har jag bestämt mig. När Laholm är över är det dags att ta tag i det där. Om jag så ska springa 5 minuter om dagen så ska jag springa. Jag vill känna den taktfasta löparandningen. Jag vill reta mig på skumpande vätskebälten. Jag vill uppleva runners high. Hinner man allt det på fem minuter?

Dags att packa väskan!

Eller väska och väska förresten, här kör vi med lådor! Att åka på cykelsemester kräver lite mer packning än normalt. Tur vi har en stor bil!

I morgon styr vi kosan mot Laholm. Vi kommer att hämta nummerlappar och göra oss hemmastadda i vår stuga. Och äta mycket mat. För på söndag är det dags för mig och Viveca. Vi är först ut med dryga 14 mil i den Halländska blåsten.

För det ska blåsa. Och det ska regna. och det ska vara 14 grader. Svårt att tro nu när jag sitter och pillar mig i naveln i 25 graders värme. Men man kan inte alltid ha tur med vädret...

Dagens lunchtips!

När det är sommar ska det gå snabbt. Man vill ju inte stå vid spisen i timtal när solen skiner. Så här blev det idag:



Kallrökt lax, svart quinoa, gröna blad och mango. Till det pepparrotsvisp blandat med turkisk yoghurt och svartpeppar.

Så enkelt. Så gott!

Frihet i en liten ask

Vi har barnfritt ett par dagar. Då kan man göra sånna härligt spontana grejer som vi gjorde ikväll. Vi dammade av våra inlines som stått orörda i förrådet sen 1997. Sen tog vi på alla skydd som gick att uppbringa och gav oss ut i sommarkvällen.

Ja, jag är livrädd - därav ALLA skydd....

21.00 gav vi oss av. Fortfarande 19 grader i luften och det svalkade skönt i fartvinden. Gick lite knackigt i början (se bilden...) men sen tog det fart. I motlut och motvind brände det skönt i konstiga muskler som aldrig annars används. Vi hann med en underbar solnedgång också innan det var dags att vända hem. Ahh, vad säger man? Frihet.

Rehab

Med tanke på gårdagens knäkänningar tänkte jag att det kunde vara på sin plats med lite rehab. Dagarna till Laholm börjar ju trots allt sina. Förutom stretching i alla dess former och ställningar har jag nu utökat rehaben med min vän foamrollern.

Foamrollern är en rund avlång sak som man rullar sig över på på de mest akrobatiska vis. Stundtals känns det ok men så emellanåt kommer man åt en punkt där det känns minst sagt ont. Det kan göra ont bara precis där man rullar men ibland strålar det långväga ut i benen. När man hittar sånna guldkorn ska man stanna där - mitt i smärtan - och hålla 20-30 sekunder. Förhoppningsvis ska det då släppa till slut.

Idag rullande jag rumpa, hamstrings, vader och tractus iliotibialis (senstråket på utsidan låret). De första tre kändes ok. Den sista var ingen walk in the park, fy fasen!





Läs mer om foamrollern här.

Uppför!

Här är den. Åsen som skulle bemästras idag. Mount Skåne liksom:

Dagens laguppställning:

Jag

Viveca

Jimmy och Fredrik

Startade lugnt med en lång nerförsbacke. Gled fram i 54 km/h och då har man allt lite karusell-feeling i magtrakten. Härligt.

Men ganska snart var vilan förbi och det var dags att börja klättra. Vi hade tre vändor över åsen på programmet. Växlade ner på allra lättaste växeln och började mala. Meter för meter. Såg Jimmy och Fredrik försvinna i fjärran men gjorde mitt bästa för att inte släppa dem helt ur sikte. Pulsen steg och jag hörde mig själv flåsa. Hastigheten sjönk och cykeldatorn visade fånigt låga siffror. Men allting har ett slut - även uppförsbackar - och snart var ordningen återställd, pulsen nere och andningen normal.

Efter ett lugnare mellanparti nådde vi den berömda Lotta på Åsen. Och precis när man passerat kafét blev lutningen ganska brutal. Men inte heller här lät jag mig knäckas. Det var väl tanken på våfflor som höll mig rullande kanske.

Vid 50 km började knät gnälla. Jäkla skitknä, men det var inte värre än att jag härdade ut. Sista backen kom när 8 km återstod. Vi hade sparat den lättaste till sist och i jämförelse med Lotta var denna en bit kaka. Rullade fram till bilen efter 78 härligt backiga kilometrar.

Efter stretch och tröjbyte tog vi bilen till Lotta och fixade oss en god belöning.

Det här var Fredriks ranson:

Jag lyxade till det med våfflor, hjortronsylt och grädde. Mumma. Värt varenda backe!

Och så lite filmtajm:

Lotta på åsen

Imorgon är det dags att upptäcka Lotta på Åsen. Lotta på åsen är egentligen ett kafé, men det är inte kafét jag ska upptäcka, utan backen som kafét råkar ligga i. Det ska visst vara en sjuhelsikes backe med 10% lutning. Typ den brantaste backen i hela Skåne…

Det blir som ett genrep inför Laholm där vi ska upp och ner på Hallandsåsen ett par svängar. Men jag gillar backar så det ska bara bli kul. Det är något mentalt med backar, något i själva nötandet som jag gillar. Att inte se helheten utan ta bit för bit, tramptag för tramptag och sen är man där.

Precis som när jag springer. Ingen aborrbacke, ingen västerbro har någonsin knäckt mig. För det är bara ett motlut som ska besegras, inget oöverkomligt mastodontberg. Därför är jag inte rädd för Lotta på Åsen. I så fall är jag mer rädd för den efterföljande nerförsbacken som ofrånkomligen måste komma. För jag är feg. Och nerför har jag ingen kontroll.

Och skulle jag mot förmodan totalknäckas av Lottas bara uppenbarelse, kan jag alltid stanna och äta lite våfflor på vägen. En vetskap som känns alldeles förträfflig!

Fredrik har tjuvtränat på åsen och kommer att skratta åt mig när jag inte kommer upp...

Friskis vs Outdoor Challenge

På måndagar har vi utomhusträning på gymmet. Vi delar gräsplätt med Friskis och Svettis. Endast ett badhus skiljer oss rent geografiskt men skillnaden i träning är monumental. Det vet jag för jag brukar tjuvkika….

När vi rejsar i skogen går de i ring och rullar axlar. När vi galopperar på varandras ryggar gör dom knälyft. När vi brottas och ligger i högar på gräsmattan lyfter de rumpan från marken och sänker ner den igen. När vi kör idioten med grodhopp gör dom V-steg med handviftningar.

Men bäst av allt är vi gör upphopp i ring med armarna runt varandra, när vi unisont räknar ner från 10 i en ständigt stegrande ljudvolym. Då överröstar vi banne mig Magnus Carlsson som strömmar ur deras högtalare.

Jag klankar absolut inte ner på deras träning, den är med all sannolikhet jättebra. Och den måste vara rolig - för de är sjuhelsikes mycket mer folk på den sidan. Men det är något visst med att kravla i gräset, få grus i håret och blåmärken på armbågarna. Även om vi bara är tio som vågar prova...

Garmin-Slipstream's Rice Cake

På begäran: receptet på Tour de France - maten vi åt igår. Fler recept finns här.

113 km cykeltur

Sov oroligt hela natten. Ungefär som innan julafton när man var liten. Vaknade av ett ösregn vid 6-tiden och insåg att dagens runda kanske inte skulle bli så mysig. Som tur var hade jag fel, regnet slutade och vi hade uppehåll nästan hela vägen i mål.

GPS på ramen - livsnödvändigt för en yrpanna som jag...

11 mil alltså och vi betade av kilometer för kilometer. Skönt tempo och de första 5 milen bara försvann. Stannade till för en matpaus. Fredrik hade försett oss med riktig Tour de France-mat. Sån som killarna i Garmin-Slipstream knaprar på... En blandning av ris, ägg och bacon. Ljuvligt för en sån som jag som har extremt svårt för sött. Ljuvligt och lite slemmigt på en och samma gång...

Garmin-Slipstreams Rice Cake - som bomull i munnen.

Efter matrasten kom vi till Stenestad och rundans saftigaste backe. Fredrik hade utlovat en backe men det är nog en definitionsfråga om backen verkligen bara var EN. Kändes som upp och ner och upp, upp, upp, uppp och lite ner... Men det man plågas uppför får man igen big time på vägen ner. Att glida fram i 54 knyck är inte illa, det blåser fint i håret.

Fortfarande på banan

Vid 90 km tyckte jag fortfarande livet lekte. Men sen kom motvinden. Då lekte inte livet mer. Sista 20 var sura och nu började jag både längta hem och bli kissnödig. Trampade på för att få slut på eländet och när jag kom hem var det rally till toaletten. Med både hjälm och solglasögon på.

Härlig start på dagen! Städningen efteråt var inte lika kul.

Glad som alltid - Viveca!

Lördag morgon kl 07.30

30 minuter till starten på årets hittills längsta runda. Med som draghjälp och samtalsterapi har jag Viveca. 11 mil ska det bli förutsatt att vi hittar vägen. Återkommer med rapport....

Drömmar...

När man sitter här och laddar inför morgondagens 11-mila cykelrunda i regn kan man roa sig med att drömma sig iväg till varmare bredgrader....

Nästa års semester är ju redan inplanerad och klar. Men 2011... då skulle det sitta fint med lite Dolomiter!

(Bilden lånad från Cykeltours)

Två flugor i en smäll...

Innan jag fick barn trodde jag att det man mest skulle sakna som förälder var:

Gå på bio

Gå ut och roa sig

Träna

Och hur blev det?

Bio - max en gång per år. Men jag saknar det inte.

Gå ut - max en gång per fem år. Men jag saknar det inte.

Träna - ehhh, tränar nog mer nu än innan jag fick barn! Det handlar bara om planering och prioritering (och kanske det faktum att jag aldrig hinner gå på bio...)

Men. Det finns två andra saker som aldrig blir av, och som jag faktiskt saknar. Och det är promenader och att lyssna på sommar i P1. Mysiga sommarsaker som det helt enkelt inte finns tid till!

När jag i morse slog upp ögonen en timme innan resten av familjen passade jag på. Hoppade i skorna och gick ut på en uppfriskande morgonpromenad med Mikael Tornving i öronen. Så himla härligt!

En liten fågel...

En liten fågel viskade att Gainomax snart kommer i blåbärssmak. Låter inte så pjåkigt!

Nämen oj....

Gjorde en kostanalys till en tjej och möttes sen av detta när jag gick in på hennes blogg:


Kul att göra folk nöjda. Förövrigt verkar det vara högsäsong för att komma i form nu. Förfrågningarna fullständigt regnar in. Jag som trodde det var nu man släppte tyglarna och frossade grädde, jordgubbar och glass :)

Semester = vila???

Vem har sagt att semster betyder vila?

Semester är ett utmärkt tillfälle till träning. När precis all tid i världen finns tillgänglig. Idag blir det cykel. Laholms 40 mil närmar sig och jag måste få några mil i benen. Så här oförberedd har jag aldrig någonsin kommit till något...

Målet för dagens träning är att få upp snittpulsen ett par slag. Den är fortfarande förskräcklig låg. Måste lära mig att kräma i lite mer. Dessutom ska jag öva på att snyta mig snyggt. Så man slipper få allt på axeln...

Här är etpperna som jag och Fredrik ska dela på:

Söndag - Halläningen - ca 140 km
Kuperad och rolig cykelväg. OBS! Start kl 9.00

Måndag - Smålänningen - ca 144 km
En sträcka som gör skäl för namnet, det gäller att hushålla med krafterna.

Tisdag - Skåningen - ca 145 km
En plattare men ändå krävande etapp.

Torsdag - Bergsetappen - ca 120 km
Veckans kraftprov med fem klättringar över Hallandsåsen.

Fredag - Bjärerundan - ca 122 km
Ett par rejäla stigningar och långa, härliga utförslöpor.

Lördag - Sydhalland Runt - ca 94 km
Klubbens ordinarie motionslopp avslutar en fantastisk
cykelvecka!

Jag har tjingat söndag, tisdag och fredag. Torsdagens kraftprov överlåter jag med varm hand till Fredrik...

Kvällens gåta...

Vad är det som sitter uppe i mörkret med ögonlocken på halvstång och lyssnar på apdålig musik?

Svar: Anna som försöker sätta ihop ett spinningpass.

Upplägget är spikat och klart men var fasen är musiken? Allt låter skrot. Ingenting funkar. Jag vill sova. Och jag som lovade ny musik till förra veckan....

Jag får nog skylla på att datorn blev stulen, en meteorit slog ner i skorstenen eller att Mixmeister fick en flipp och bara spelar dansband.

För jag får inte ihop det. Och jag hatar att komma med något halvdant.

Och som alltid i paniktider: har ni någon favorit så dela gärna med er...

Anna goes Sverker

Förra året gjorde jag en Sverker och slängde mina löparskor i soptunnan. Idag var det dags för mina Newline cykelbyxor att gå samma öde till mötes...

Mina vanliga cykelbyxor låg i tvätten,så det fick bli reservbrallorna som fick tjänstgöra på morgonens cykeltur. Ett par gamla Newline från artonhundratalet, typ. Tänkte att det kunde kvitta, det var ju inte vätternrundan som stod på schemat.

Hann 20 minuter innan det började göra ont i baken. I ljumskarna. I benen. Det strålade, domnade, molvärkte. Det förlamade mina ben och bedövade mina ljumskar. Jag funderade allvarligt på att ringa taxi. Men jag ställde mig upp i stället. Stod i varenda uppförsbacke, lät baken vila.

Efter en timme släppte det och jag kunde trampa hem med hedern i behåll. Men vad fasen, hur dåliga kan ett par cykelbrallor bli??? Soptunnan nästa!

Run less - run faster!

Har blivit ombedd att skriva en liten utvärdering om FIRST, metoden jag använde för att komma i löpform inför årets Stockholm marathon.

När hela löparsverige valde Szalkai som sin vägledare och gud, valde jag en annan väg. Insåg nämligen tidigt att Szalkais miljoner löppass i veckan inte skulle funka för mig som tränar så mycket annat, och som dessutom har två kids hemma. Och då var ändå Szalkai ganska måttlig jämfört med andra löpprogram...

Det var då Fredrik hittade FIRST till mig. Metoden bygger på 3 kvalitativa löppass plus 2 övriga pass i veckan (där spinningen blev mitt "övriga"). Meningen är att varje löppass ska ha ett syfte och inga mil ska springas bara för springandets skull. Fokus ligger alltså på kvalitet snarare än kvantitet. Metoden betonar även vikten av vila och alternativ träning mellan löppassen för att undvika överträning och utmattning av musklerna.

Det här med syftet var annars mitt stora problem förut. Jag sprang alltid samma runda med samma intensitet. Och såg inga som helst resultat...

Nu hade jag plötsligt tre pass som skulle avverkas varje vecka: ett intervallpass, ett snabbdistans och ett långpass. Med utgångspunkt i ett Coopertest (och det mål jag hade på maran) fick jag fram de kilometertider jag skulle ligga på i de olika passen. Och för mig som bara hade en hastighet tidigare fick ibland gasa rejält men ibland även bromsa. Och här hade jag ju min Garmin till hjälp. Utan den vet jag faktiskt inte hur det skulle funka...

De första intervallerna var plågsamma, har aldrig varit bra på att maxa. Men efterhand gick det lättare och lättare och jag märkte ganska snart att jag fått upp tempo på benen. Intervallerna gick snabbare men även långpassen. Intervallerna blev dock aldrig favoriten. Istället seglade snabbdistansen upp på favoritlistan. Så skönt att känna fart i benen (utan att tokdö som på intervallerna) och kunna mala på i denna fart under hyfsat lång tid.

Långpassen var också kul. De blev aldrig längre än 32 km, men låg ofta där kring 29-30. Skillnaden mot andra löpprogram är att hastigheten under långpassen ligger högre. Att fokusera på hastighet snarare än distans sägs förbättra förmågan hos musklerna att ta hand om mjölksyran, att kunna metabolisera denna och använda som energi snarare än att ackumulera i muskler och blod.

Jag hade mycket hjälp av att passen var utstakade till mig, att jag slapp tänka ut något smart varje gång. Jag bara tog min lapp med pass och betade av. Det blev en morot i sig att pricka av de avklarade passen och eftersom jag hade träningen planerad för en lång tid framåt kunde jag ladda mentalt för vad som komma skulle.

Jag trodde att jag sprang mot 3:45 på maran men Fredrik hade i smyg lagt upp träningen mot 3:30. Vet inte om jag kan ge FIRST något bättre bevis på att det funkar än det faktum att jag kom in på 3:29:20.....

Det finns en bok som beskriver metoden: Run less, run faster. Där finns all information som behövs för att komma igång.

Jag älskar det här!

Varför finns det andra årstider än den här? Jag njuter varje minut just nu. Njuter av att hoppa i kläderna och ge sig ut på en 74 km cykelrunda innan barnen vaknat. Njuter av att susa fram på landsvägarna utan att möta en bil. Njuter av att låta benen snurra och vinden fläkta mot huden.

Njuter av en lång härlig stretch i skuggan och en sån här (och mycket annat) i solen efteråt:

Innehåll: grape, apelsin, blodapelsin, kiwi och lime.

Fredagslyx

Började fredagen på bästa tänkbara sätt, med 32 kilometer härlig gomorroncykling i ett vindstilla Skåne. Njöt varje meter.

Nu laddar jag batterierna för nästa happening - eftermiddagsshoppingen. På önskelistan: cykelbrallor, cykelglasögon och ärmlös cykeltröja. Och kanske ett par trekvarts om det blir kallt....

Fredag is the shit!

Formkoll

Igår hade jag och Fredrik nioårig bröllopsdag. Och som tradititonen bjuder var det alltså dags att testa brudklänningen. (Vårt andra bröllopslöfte var att aldrig växa ur våra bröllopskläder...)

Förra året gick det så här.

Och här är årets resultat:


Fortfarande med i matchen!

Ge mig mera kokosnöt!

När det är grillvarmt ute och allt annat växer i munnen. När frukt känns för lite. Då plockar jag fram min kokosnöt! Världens friskaste och godaste mellanmål! Lite vattenmelon och jordgubbar till det och dagen är fulländad!

Snuvad på brännan

Cyklade ärmlöst idag i hopp om att jämna ut cykelbrännan jag drog på mig i söndags. Det gick sådär...



Efter 15 minuter öppnade sig himlen och jag skrattade mig igenom alla mina fem intervaller. Regn är roligt, men brun blir man inte. Bara cykeln...