
Om jag nångång kommer på dumma tankar, påminn mig om detta:
1) Jag ska aldrig i livet springa
Markusloppet2) Jag ska aldrig någonsin ever springa
VertexMen vi tar det från början...
Lämnade huset för färd mot Genarp där min lilla tripp skulle utgå ifrån. Fredrik var chaufför och skulle under tiden jag sprang köra långpass på cykel. Efter tio minuter i bilen frågade jag om han hade cykelskorna med. Det hade han inte...
Tillbaka hem igen. På vägen hem upptäckte jag att jag glömt GARMIN. Sån tur att vi ändå skulle hem...
Nytt försök.
Förväntansfull hoppade jag ur bilen i Genarp för en härlig löptur i skogen. Trodde jag! Jag hann inte mer än att starta så anföll backarna. Jag som lovat mig själv att aldrig behöva gå i en backe fick ge upp redan efter 1,5 kilometer... Backarna var så branta att inte hälsenorna räckte till och jag fick snällt traska uppför.
-792868.bmp)
Problemet när en backe är VÄLDIGT brant uppför är att den ofta är precis lika brant nerför. Lite lösa stenar, blöta löv och grenar på det och jag insåg ganska snabbt att här kunde man ju inte heller springa.
Efter 5 kilometer var benen stumma som stockar och jag längtade hem. Tur att det bara var 18 kvar då...
När terrängen planade ut försökte jag öka tempot men det var väldigt få kilometrar som gick under 6 minuter (faktiskt bara två...). Var det inte backar så var det lera, eller så vilsespring eller sånna här saker man måste klättra över för att komma in och ut ur kohagarna.
När jag trodde jag hade sett det värsta kom motvinden. Skånsk härlig frisk vind gör inga undantag i skogen. Hej vad det gick. Inte. Sprang mot en vägg, kom ingenstans.
Någonstans i mitten på banan kom jag ut på asfaltsväg. Jag kunde springa utan att tänka på var jag satte fötterna. Jag kunde ta stegen rakt fram och inte i sidled för att parera saker. Här hade jag mina bästa kilometertider och återfick lite hopp i kroppen.
Träffade Fredrik när 7 km återstod. Då ser jag en backe framför mig och mjölksyran strömmar till vid blotta åsynen. Fredrik peppar och säger att EFTER backen är det lättsprunget. Jag kryper uppför backen, den är så brant att jag får ta händerna till hjälp. Kommer upp och förbereder mig på 7 lätta kilometrar in i mål.
Jo hejsan. Fredrik är bra på mycket men inte att förklara terräng. Det är backe efter backe efter backe och jag får kämpa järnet för att ta mig förbi en GÅENDE farbror med väldigt stor mage.
Sista 300 meterna springer jag vilse. Blir asförbannad. Vill bara hem. Snurrar ett par varv och hittar banan igen. Stapplar ner till Skryllegården där Fredrik har väntat länge...
Och jag som trodde jag var vältränad! Asfaltslöpning är ju verkligen ingenting jämfört med sånt här! PUST!

Etiketter: Löpning