Skakat rumpa!

Gerdahallen hade en liten terminsupptakt inför kommande termin idag och som nygammal instruktör på bygget tog jag naturligtvis tillfället i akt. En hemlig gästinstruktör stod på schemat och sånt kan ju aldrig bli fel!

Den hemliga gästen visade sig vara Elaine Hedin från Nike Elite/SATS. Vilken människa, vilken energi, vilken utstrålning! Vi dansade en timme, svetten sprutade, rumpor skakade, och alla såg verkligen ascoola ut. I alla fall i slutet. Det är ju lite trevande sådär i början, i alla fall för mig. Skulle mina stela kylskåpshöfter verkligen kunna röra sig sådär??? Men det gjorde dom. Millimeter för millimeter mjuknade kroppen och allt eftersom stämningen höjdes vågade man släppa loss mer och mer.

Så himla häftigt att se någon som verkligen kan dansa. Som inte äger höfter från Electrolux. Baah, det är nu man ångrar att man aldrig lärde sig det där. Fy fasen vad coolt! Man ser ju liksom aldrig sådär läcker ut i löpspåret :)

Det blev alltså en fantastisk timme full med inspiration! Tack Elaine!

Vad är det som flåsar i skogen?

Stora tjejen följde med mig på min intervallträning idag. Jag parkerade henne på en parkbänk längs slingan, med en god bok och en flaska vatten

Det var samma slags intervaller som sist med den lilla ändringen att vilan förkortats till 45 sek. Första intervallen gick 6 sekunder snabbare än sist, kanske var kräftskivan inte sån bra uppladdning förra veckan ändå?

Dottern efter första varvet : "Mamma, du springer nog för fort”
(Jag för andfådd för att fråga vad hon menade)

Dottern efter andra varvet: "Mår du bra?"
(Jag för andfådd för att svara annat än: Herrejäklar vad jobbigt)

Dottern efter femte varvet: "Det hörs i HELA SKOGEN när du kommer. SOM DU FLÅSAR!!"

(och här ska ni tänka er en sån där besvärad min som bara ens barn kan uppbringa, när de just upptäckt att de begåvats med Sveriges pinsammaste föräldrar).

Efter fem varv lallade jag hem sista biten och var ruskigt nöjd med mig själv.Intervaller känns så himla KVALITET.

Firefoxare!

Ni som kör firefox och har svårt att läsa mina kråkfötter, gå in under "visa" klicka på "kodning" och välj "Unicode". Med västeuropeisk eller engelsk kodning kan visst inte våra underbara å,ä och ö:n visas.

Har själv ff på jobbet med unicode och det funkar finfint. Kolla om det hjälper hos er med.
Tack Mia i Malmö för tipset!

Kan någon klona mig?

Saker man missar när man ska på kick-off med jobbet nästa helg:

Prova-på-dag i den spanska flugan Indoor-walking. Jag älskar att testa saker, hur konstiga de än må låta, jag vill ha provat, jag vill veta vad det handlar om. Jag vill inte missa nått!

Kävlingetrampen. 75 km cykling här i krokarna. Traditionsenligt med tjocka släkten.

Terminens första Pulsspinning. Efter sommarens uppehåll längtar jag efter ett klassiskt intervallpass med pulstoppar någonstans ovan molnen. Baah, jag blir avis på den lyckliga vikarie som får köra.

Har dessutom sett kick-off-schemat, finns inte en ledig lucka för mig och mina springskor. How will I survive?

Sorry, vi tar det igen...

Följ min blogg med bloggkoll

Funkade inte sist. Nytt försök.

Kan ni läsa?

Fick en kommentar om att det var svårt att läsa min blogg för att vissa bokstäver ser konstiga ut. Och det verkar ju dumt. Vet inte om det är här felet är, så jag måste göra lite research: Har ni också svårt att läsa min blogg?

Mmmmmm som i morgon!

Morgonpass - finns det något härligare?

06.00 ringde klockan och till skillnad från vanliga löpmorgnar hade jag helt förträngt att jag skulle springa. Tänkte gå och duscha när jag såg löpkläderna som låg framplockade på golvet. Hoppsan. I vanliga fall brukar jag sova smådåligt sista halvtimmen och liksom hinna förbereda mig på själva löpningen.

Kom iväg som tänkt 06.30 med lite yoghurt och banan i magen. Dagens pass var tänkt att bli ca 20 km så jag tog med mig både vatten och energi.

Benen var lätta och studsade gladeligen förbi alla morgontrötta grannar på väg till jobbet. Huvudet var också lätt. Det är fördelen med att springa tidigt, man har liksom inte hunnit bli trött och seg ännu. Inte fått någon huvudvärk eller annat som kan störa ens färd.

Vid 12 km öppnade jag min energi. En sån där liten röd sak med kork, från Enervit. Jag tog en klunk men det var tamejtusan en näradödenupplevelse. Ni som följt mig ett tag vet mitt bekymmer med söta drycker. Det här värre en glukosbelastningen på mödravården (ni som varit gravida vet vad jag pratar om, ni andra får kanske uppleva det en vacker dag...). Jag fick kväljningar och visste inte var jag skulle ta vägen.

Beslutade att fettreserverna fick duga som energi sista biten. Hellre det än att dricka den där sörjan. Och det funkade fint. Benen hängde med hela vägen hem. Dundrade in i duschen, slängde i mig frukost modell grande och sen pang i väg till jobbet.

Det är sånna här dagar man kommer till jobbet osminkad, med blött hår i hästsvans, kläderna på svaj och med jordens bästa känsla i kroppen! Härligt!

Oh shit!

Idag är det precis en månad till Lidingöloppet. Holy banana vad tiden går fort. Någon som kan stoppa tiden lite så jag hinner med?

Men nu ska jag inte sitta här och beklaga mig för här ska läggas fram kläder. I morgon bitti ringer klockan för långpass klockan 06.00. Enda sättet att trycka in det i min hektiska vecka. Så så får det bli.

Spännande saker

Gah, det händer så mycket spännande nu. Har valt att gå tillbaka som instruktör på Gerdahallen, efter tre år i Kävlinge. Inte så att jag på något vis kommer minska mitt engagemang i Kävlinge men jag kommer utöver det även ha en stortå på Gerda.

Det lilla och det stora, det bästa av två världar. Till en början kommer jag bara stå på vikarielistan eftersom schemat redan var satt. Men det ger mig tillträde till en hel uppsjö av roliga saker i form av fortbildningar, föreläsningar, etc.

Dessutom funderar jag för egen del att utbilda mig till mamma bootcamp-instruktör. Och så var det spinningkonventet.... Det här kommer att bli en rolig höst!

En ny leksak

Dags för det stora avslöjandet. Vad var det egentligen som stod och tog plats i min hall? Var det en vävstol eller ett tapetserarbord?

Nej, huslig och händig är jag fortfarande bara i fantasin. Det var som Hanna var inne på en spinningcykel! (Jag föredrar att inte kalla det motionscykel eftersom sånna hör hemma framför teven hos medelålders folk som en gång för alla ska börja motionera - hej mamma!)

Jag är egentligen emot hemmaträningsredskap. Det är liksom dömt att misslyckas. Allt som kan fällas ihop fälls ihop och hamnar under sängen. Allt annat ligger och skräpar någonstans tills något barn börjar använda det som mikrofon (hopprepet) eller blompress (hanteln). För träna hemma är det tråkigaste som finns. Näst efter knypplingen då...

Därför är det inte heller jag som införskaffat denna spinningcykel utan min man. Han har mer hemmaträningsdisciplin än jag. Men det hindrar ju inte mig från att låna den när den väl står här. Utmärkt när man ska testa spinningmusik till exempel. För det är ju så att den musik man tycker är bra i vanliga fall ofta inte alls passar till passet. Och väldigt mycket tvärtom; det som låter skrot framför datorn är knas-skönt att köra till i spinningsalen.

Cykeln är dessutom utrustad med en display som visar puls, watt, rpm mm. Watten är coolast. Den ska jag börja använda mig av. Måste bara filura ut hur....

Ikväll körde jag premiärturen. Förutom att maken inte skaffat ventilation som klarar min kopiösa värmeproduktion, och att jag till följd av detta nästan både svimmade och dog, så var det skoj. Körde igenom en radda potentiella spinninglåtar varav ett par stycken klarade första gallringen.

Här kommer lite bilder på vår nya sovrumsmöbel:

Vår nya kompis

Livsnödvändig vattenflaska

Fredrik cyklar. Barnen tycker det är fantastiskt spännande. Eller....

Millenium Convention

Förra året i oktober deltog jag i Monica Björns Millenium Convention (spinning) i Göteborg. Det var en helt fantastisk dag med massor av inspiration, svett och ömma spinningtår.

Om dryga månaden är det dags igen. Frågan är bara om jag ska åka? 2000 kronor är trots allt en ansenlig summa pengar. Plus resa till Göteborg och övernattning.

Men både Monica Björn och Matthew Griffiths lockar. Och lite det puckade i att cykla en hel dag. Och suget efter att lära mer. Få inspiration och förbättras som instruktör. Jag vill inte fastna där jag är, jag vill vidare, hitta nya möjligheter, nya sätt att tänka.

TVÅTUSEN kronor. Ska jag? Ska jag inte? Varför är jag inte miljonär???

Följ min blogg...

Följ min blogg med bloggkoll

Intervaller

Shit. Intervaller är tufft. En mara är en fis i rymden i jämförelse med ett intervallpass.

Inspirerad av nyhetsbrevet från marathon.se, har jag lagt upp min intervallträning så här:

Vecka 1: 5x1.25 km, med 60 sek vila
Vecka 2: 5x1.25 km, med 45 sek vila
Vecka 3: 5x1.25 km, med 30 sek vila
Vecka 4: 6x1.25 km, med 60 sek vila... osv.

Idag är vecka 1. Jag springer på en liten slinga i skogen, mjukt underlag och lite backar upp och ner. Men på fjärde intervallen kändes det inte som "lite" backar utan mer typ fyra-fem mounteverests på raken. Hade som målsättning att springa 4:30-fart vilket skulle motsvara 5:38 min per varv.

Kom runt på 5:33-5:30-5:33-5:33-5:35, sanslöst jämna tider. Vilan på 60 sekunder kändes välbehövlig och jag har redan ågren för nästa veckas betydligt snålare 45.

Känslan efteråt var underbar. Total utmattning och en härlig trötthet i hela kroppen. Nu har jag återställt näringsbalansen först på Espressohouse och sen hos svärmor. Ser nu fram emot en god natts sömn, zzzz...zzzz..zzzz.

Lördag

Laddar för kräftskiva i ösregn. Nåja, ska inte klaga, har i alla fall fått upp ett tält. Problemet med kräftskiva är att det är alldeles för lite mat. Jag har inte tålamod att sitta 20 minuter och skala en kräfta (ja det tar så lång tid för mig) och sen få äta två gram kräftastjärt (klorna lyckas jag aldrig med!). Jag är för hungrig för sånt.

Därför har jag som vanligt med mig en hög redan skalade kräftor och en massa annan matigare mat. Och så tycker folk man är knasig som vanligt:)

Fick bli träning inomhus idag. Vädret tillåter inte annat. Det är nämligen inget fjösregn vi pratar om. I morgon blir det dock intervaller (oavsett väder), 6 tusingar (som egentligen är 1250 m) ska avverkas. Jag har ågren redan nu. Varför är det mycket lättare mentalt att springa långt än fort?

Och sist men inte minst: nu har jag anmält mig till Göteborgsvarvet 2009. Vilka fler är med??

Varför?

Vi prenumerar på alldeles för många tidningar. Lite för att jag inte kan säga nej till alla skojiga erbjudanden (och sen glömmer jag att säga upp dem som jag lovat mig själv dyrt och heligt).

Hur som haver, varför kommer alla tidningar på samma dag?? Idag kom Fitness, Runner's world, Outside, Plaza interiör....(plus mindre upphetsande Civilekonomen). Hur ska jag kunna välja vilken jag ska börja med hade dom tänkt??? Jag kan ju inte ens välja vilka skor jag ska ha på mig!

I alla fall. I runners fanns en annons från Springtime travel som blåste nytt liv i min hemliga dröm att tillbringa en träningsvecka i Portugal i vår. Och så var det det där med Kinesiska muren-marathon... och New York. Och Swiss Alpin. Och Fjällräven. Sen skulle vi cykla Kävlinge-Umeå nästa sommar. Har jag glömt nått?

Vad finns i paketet?

Jag fortsätter i Marathonmias fotspår... gissa vad jag har i hallen???

Glad!

Sprang hem från jobbet idag. Ja, det är ju inget märkvärdigt med det - i vanliga fall. 16 små kilometerar bara. Men idag gjorde jag en chansning och testade min fot. Den höll ju för 8 km i tisdags, skulle den palla det dubbla?

Efter fyra (FYRA!!!) steg kändes foten helt konstig, som om hela leden hade låst sig. Jag fick stanna och gå 100 meter. Försökte igen och då hade det släppt. Kunde sen springa hem hela vägen utan känning någonstans. Börjar känna mig mer och mer säker på min fot och vågar t om titta på utsikten i bland. Så det glädjer jag mig åt så här på kvällskvisten.

Dessutom persade jag. Vägen hem från jobbet kan jag ut och in och bak och fram. Det spelar ingen roll om det är medvind, motvind, ösregn eller 25 grader och sol. Rundan tar ändå 88 minuter. Spelar ingen roll om jag tycker det känns trögt eller om benen flyger fram, det tar lik förbaskat 88 minuter. Och så har det varit i ett års tid (oavsett träningsform). Men idag, halt och lytt, sprang jag hem på 86,30. Ni anar inte, det känns som jag är BOLT himself. Ehhh.

Tvångsträning

Jag tycker synd om alla människor som MÅSTE träna. Som inte gör det av fri vilja utan mer för att det är något man SKA. Som varje höst tar tag i sina liv, en gång till. För alla vet att man genom motion har lättare att hålla vikten, man minskar risken för sjukdomar, lever längre och mår bättre.

Men så obotligt tråkigt att träna BARA för att man måste och inte för att man tycker det är roligt. Att gå och träna när man helst av allt hade suttit hemma och virkat halsdukar eller nått.

Jag är glad att mina stora intressen sammanfaller med det som MÅSTE göras. Jag lägger gladeligen, vecka efter vecka, ner tid på att svettas, jobba, bli starkare och uthålligare. Jag tycker nyttig mat är god. Den mat jag äter är ingen uppoffring för mig, samtidigt som den gör gott för min kropp.

Tänk om senaste forskningen helt plötsligt skulle visa att 30 minuters knyppling om dagen skulle förlänga livet, minska risken för cancer eller stärka hjärtat. Att jag skulle behöva offra 30 minuter av min dag till något så fantastiskt tråkigt. Att det skulle finnas ett MÅSTE i mitt liv som jag helst skulle slippa. Fy så tråkigt! Stackars alla människor som inte gillar att träna.

Tillskott i garderoben

Det blev inga presenter från Puma-butiken. Men jag är glad ändå, för när jag kom hem från jobbet fanns den här snajsiga cykeltröjan i brevlådan. Kan knappt bärga mig till nästa cykeltur.

Felprioriterat i Stockholm...

Fredrik har varit i Stockholm sen igår. I min fantasti tänkte jag att han skulle komma hem och säga:

"Jag gick till Puma-affären och titta vad mycket fint jag hittade till dig"

Istället ringde han och sa:

"Jag tog bussen till Lidingö och sen sprang jag sista nitton på lidingöloppsbanan. Fattar du hur backigt det är????"

Snacka om att smygträna... och jag är duktigt avis. För jag vill också göra sånt. Dessutom vill jag inte höra hur backigt det är när jag inte alls är iform för backar. Bättre att jag har förra årets känsla i kroppen, det var ju inte så farligt liksom. Så tyst med dig gubbe och köp lite snygga kläder till mig istället :)

Morgonpass

Gick och la mig igår utan att veta vad jag skulle träna idag. Orkade helt enkelt inte tänka ut det. Så totalt olikt mig, brukar ha hela veckan planerad framför mig. Det är liksom ett måste, annars rinner tiden bara ifrån mig och det blir pannkaka av alltihop.

Det kunde med andra ord slutat hur som helst men nu slog någon en gummiklubba i huvudet på mig vid sextiden. Eller kanske inte, men jag vaknade till i alla fall. Vickade lite på foten för att se om den var ok efter gårdagens step, och beslöt mig sedan för att det nog var en hejdundrandes springmorgon just idag. 15 grader och duggregn, härligt!

Sprang min standardrunda. Det må vara fantasilöst men jag har sprungit den så många gånger att jag kan varenda grop, kant och sten. Perfekt för en ranglig fot. Dessutom är den lite backig (eller tjaaa, lutande då) så jag får träna backmusklerna åtminstone en miljontedel av vad som krävs till Lidingö...

Testade foten lite extra idag iform av fartlek med lite snabbare partier. Gasade på i motluten och tog det väldig lugnt nerför. Känner mig tryggare i uppförsbackarna - fallet måste ju onekligen bli kortare!

Hem till en stor härlig frukost och nu väntar jobb. Ha en underbar dag!

Hjärnsläpp

Nu har jag suttit och tittat på en vit blogger-sida i säkert 20 minuter och jag kommer verkligen inte på något alls att skriva. Är helt blankt mellan mina öron, kan inte vara hälsosamt att kliva upp klockan fyra på morgonen!

Dessutom har jag lika resultatlöst försökt komma på vad jag ska träna i morgon. Morgonlöpning, lunchträning på Gerda, eller helt enkelt vila. Fast jag vill helst inte vila eftersom det är tvångsvila på onsdag då Fredde ska iväg. Men eftersom hjärnan ändå inte funkar är det väl bäst att jag går och lägger mig istället...

Godnatt på er!

Crazy!

I morgon ska jag göra något riktigt crazy. Jag ska ställa klockan på 03:55, krypa från sängen till soffan, burra ner mig i mitt stora fluffiga täcke och titta på Lisa Nordén som tävlar Triathlon. Längtar redan.

Emergency....

Dagens träning: 50 km cykel i halvtråkigt skåneväder. Så långt allt fine. När jag kom hem stod cykeldatorn på 49,99 och jag fick cykla ända upp på gräsmattan för att få en finare siffra... normalt ehhh?

Hur som helst, dagens pärs var inte själva cyklingen i sig, utan när jag kom hem alldeles tok-kissnödig och upptäckte att dörren var låst. Ringde på och INGEN HEMMA! Så där stod jag i mina blöj-byxor, cykeltröja och cykelskor. Inte läge att gå ut att leta liksom. Cykelskor går nämligen inte att gå i...

Tänkte bort kissblåsan för ett tag och försökte stretcha, vilket gick hyfsat speciellt om man stod med benen i kors...

Började fundera vilken del av tomten som bäst lämpade sig som toalett men insåg att ingen hade passat, insynen var alldeles för bra. Slängde av mig skorna och småsprang barfota till lekplatsen i jakt på man och barn och NYCKEL!

Hann hem precis få fatt i nyckeln i lagom tid så jag att jag slapp ge blöjan i cykelbyxorna ett helt nytt användningsområde... PUST!

(och nu säger dottern: "skriver du på din blogg att du är KISSNÖDIG?!? Gud vad pinsamt! Skriv att du var hungrig i stället!!!" )

Testing testing

Bestämde redan igår att jag skulle provspringa foten idag. Ändå kunde jag inte låta bli att surfa runt på en massa läskiga sidor i morse:

"jag stukade foten och kunde inte springa på 4 månader".

"Börja inte springa innan du tränat upp styrka och stabilitet, minst 10 veckor"

...osv..osv..

Skulle jag lita på forumfolket, läkarexpertisen, sjukgymnasten eller helt enkelt mig själv? Vred och vände på foten och beslöt mig för att testa. Kunde ju inte mer än att gå åt fanders liksom.

Sprang 7,25 km (varav 1,25 med dottern i väldigt maklig fart). På hela rundan lyfte jag nog inte blicken från marken en enda gång. Hade koll på varenda kotte, varenda gren och grop. Livrädd för att vricka till foten och sumpa allt.

Och vet ni kära vänner? Jag kände ingenting!!! Fullt medveten om att jag måste fortsätta så här försiktigt är jag ändå överlycklig att jag trots allt kan springa igen. Även om det går lite trevande så är jag i alla fall på väg.

Shoppat loss...

Shoppade loss på apoteket idag. En alkogel (den förra beslogtog dom på flyget från Umeå, och jag behöver verkligen en sån nu när alla börjat snörvla igen!) och en stödstrumpa (!) för min vrist, som jag ska ha när jag testspringer i morgon. Håll tummarna nu please!

Mycket spinning nu...

På gårdagens pass hade jag besök av en av gymmets instruktörer, som jag aldrig tidigare sett på en spinningcykel. Och som många andra som precis upptäckt spinningen var hon sådär lagom exalterad över förtjusningen med just spinning. Redan i receptionen gjorde hon klart för mig att det viktigaste var att jag cyklade i takt och att musiken var bra. Annars var det inget att ha....

Jag klarade visst båda kraven så det kändes fint efteråt. Men det är intressant vad folk har för önskemål på ett bra pass. Vissa nöjer sig med bra musik, andra vill ha ett speciellt upplägg, några peppande instruktörer och andra lågmälda instruktörer. Smaken är ju som baken.

Själv vill jag ha:

Taktfast musik
Bra och varierad musik
En instruktör som trampar i takt! (miljöskadad från alla aerobic-år)
Genomtänkt pass
Varierat tonläge hos instruktören: ibland lugn, ibland peppande och tjoande.
Varierat ansiktsuttryck: glad, beslutsam, fokuserad...
En instruktör med bra teknik

Hur ser er drömspinning ut?

Tack!

Tack för alla era uppmuntrande kommentarer på mitt förra gnälliga inlägg! Vad skulle jag göra utan er? Nu ska jag inte gnälla mer över min halvtaskiga fot, nu ska jag tänka framåt istället.

Så länge roar jag mig med spinning. Spinning är verkligen en universal-träningsform. Spelar ingen roll var man har ont, spinning funkar alltid! Och det känns skönt att jag, trots mina diverse åkommor, aldrig behövt vila "på riktigt", aldrig behövt tvångsvila och känna formen rinna helt ifrån mig. Själva spinningen borde ju få nobelpriset så fantastiskt bra det är!

Neggo

Jag neggar idag. Börjar få ågren för Lidingöloppet. Sommarens löpning har knappt ens funnits och än mindre varit strukturerad. Hade tänkt satsa på kvalitet efter maran, intervaller, fart, fart och fart. Istället fick jag problem med vaden och tvingades till ett par veckolånga vilor. Och när vaden väl blev hel körde vi låååånga pass som krävde sina vilodagar efter.

Ett backpass blev det i kvalitetsväg. Sen stukade jag foten och här sitter jag och neggar. INGENTING har hänt med min löpning sen i maj. Jo förresten, men bara åt fel håll. Jag vill bli bättre, jag vill få fart i kroppen. Jag tröstar mig med en och halvtimmes massage och lite spinning ikväll sålänge!

Makrill är inte min grej

Rätt fett måhända, men makrill är verkligen inte min grej. Sån där i konserv med tomatsås funkar, men äkta vara går liksom inte obehindrat igenom min matstrupe - jag får tametusan kväljningar!

La ner hela min själ i gårdagens middag men det smakade verkligen SK*T. Så nu ger jag upp makrillen (efter att ha gett den alldeles för många chanser), tur att det finns andra fina fiskar!

Den höll!!!!

Foten höll för gårdagens tuffa spinningpass!

Det var med lite oro i kroppen som jag satte upp på spinningcykeln igår kväll, skulle foten hålla? Överväldigad över att passet var fullsatt sparkade jag igång och glömde genast att jag borde ha ont någonstans.

Uppvärmningen fungerade utan problem, kändes helt som vanligt. Fast jag var nog snäppet mer taggad än vanligt efter förra veckans semester. Tutade på i 180 och foten hängde med utan att protestera. När 30 sekunder återstod av passet kände jag för att leka Emma Johansson och drog med mig hela tjottaballongen på en riktig silverspurt. Inte heller då protesterade världens snällaste fot. Pressade upp pulsen på nya rekordhöjder. Jag älskar min fot, jag älskar att spinna. Nu ska jag bara lära mig gå i trappor utan att halta...

Heja Sverige!

Emma Johansson tog Sveriges första OS-medalj igår och jag blev så inspirerad av hennes cykling att jag var tvungen att beställa den svenska tröjan. Jag kommer ju se proffsigast ut i hela Kävlinge.....

Hemma!

Nu är jag hemma igen och i morgon börjar VARDAGEN igen. Känns trist att den långa härliga semestern är över men samtidigt lite skönt att få ordning på tillvaron igen.

Har packat morgondagens matlåda med min vitaminboost-couscousröra. Det är den mat jag längtar efter varje gång jag varit i Umeå och ätit husmanskost och kakor en hel vecka i sträck. Perfekt sätt att starta om med något riktigt fräscht och grönsakigt.

Avundsjuk

Jag hatar att känna mig skruttig. Att halta fram och ta stöd av bordskanter och trappräcken är liksom inte min grej. Jag vill känna mig frisk, stark och uthållig. Nu känner jag mig som en skröpplig kärring. Tänk att ett enda felsteg kan förvandla en så.

När jag känner mig så här vill jag inte prata träning. Jag vill inte se andra träna och jag vill absolut inte höra Fredrik spåna träningsupplägg inför Lidingö. Jag är avundsjuk och vill att hela värden ska sitta i hammocken och soffa till sig som jag.

Fast jag tänker inte soffa till så länge, för nu ska jag läka min fot i 180. Jag har ju tre spinningpass på gymmet i veckan... (hoppet är det sista som överger en vet ni)

Inte min dag...

Idag var det dags för besök hos mormor 89 år. Efter ett par kakor och lite eftertanke utbrister hon:

- Visst har du blivit fetare, Anna?

Jag är mycket med just FET är inget ord jag skulle använda på mig själv. Tur att man har självkänsla nog att inte börja panikbanta så här på semesterns sista dag. Jag tar mig ett par chokladtryfflar och hoppas det bara var ett anfall av grå starr...

Efter mormorsfikat var det dags för de efterlängtade backintervallerna i bräntberget. Vi började på den brantaste sidan, rakt under slalomliften. Första svängen tog 1.38 minuter (för mig, Fredde var snabbare...). Dessa 98 sekunder var typ de längsta i hela mitt liv och jag undrade minst ett par gånger om jag verkligen skulle överleva hela vägen upp. Det var så brant att jag fick springa på tå, men det gick inte fortare än att gå. Hjärtat pickade på i 181 vilket är det högsta värde jag nånsin sett på min pulsklocka. Upprepade detta två gånger till och varje gång kändes det som bröstkorgen skulle sprängas.

På vägen ner efter tredje intervallen tog vi en flackare väg. Här var benen spaghetti och det var nästan läskigt att gå. Körde 2 vändor upp på denna väg. Gick betydligt lättare att springa när det inte var lika brant, fick inte upp riktigt samma puls men det var ruggigt jobbigt ändå.

Så kom dagens antiklimax. På nedjoggningen mot bilen kändes löpningen kanon och jag hann njuta 20-talet meter av den underbara känslan tills en bil kom körande på en sidoväg. Jag blev jätteöverraskad och tvärnitade. Vet inte hur det gick till men plötsligt snubblade jag på nått och sen flög jag genom luften. Landade tungt på ena foten som vreds och GJORDE ONT!!!

Så nu sitter jag här med min dauer-binda. Kan inte stödja på foten och fotknölen är stor som en ballong. SKIT OCKSÅ! Jag är gärna fet, men skadad i foten slipper jag helst!!!!

Spinning med Umefredrik

Idag var det dags att röra på de lurviga (?) igen. Efter ett par dagars underbar kakfrossa var jag laddad som tusan när vi satte oss i bilen mot IKSU. Nu var det inte vilket pass som helst vi skulle gå på, utan det var allas vår Umefredrik som satt på instruktörscykeln. Och han varnade redan i början för ett tufft pass...

Det var en upplevelse i sig att kliva innanför dörrarna på IKSU. Sist jag var där var för 15 år sedan och mycket hade hänt sen dess. Det enda jag kände igen var färgen på huset. Spinningsalen var jättestor och byggd så att cyklarna stod på olika nivåer i salen, med instruktören längst ner. Häftig känsla när denna stora sal fylldes med folk! Nu är jag ju förvisso tjejen från landet, och i jämförelse med Kävlinge är nog alla spinningsalar stora, men även om jag jämför med Gerdahallen så var det här i en helt annan division!

Vill ni någon gång testa ett riktigt genomtänkt pass (och råkar ha vägarna förbi Umeå), så testa Umefredriks. Kändes som varje minut var planerad i detalj. Passet hade ett spännande upplägg och musik som passade jättebra till. Himla kul och inspirerande.

Nu återstår 2,5 dag av denna Umeåvistelse. I planeringen för i morgon står backintervaller i bräntberget följt av kakfika (NÄHÄ?) hos min mormor. Och så en lunch på stan och kanske lite shopping. Måste sörja att det här är min allra sista lediga fredag på länge. SNYFT!

Träningsläger update

Det går sådär med vårt träningsläger. Att hinna träffa alla gamla släktingar och kompisar tar mycket tid och so far äter vi mer kakor än vad vi tränar. Efter måndagens 3.6-milare har det varit en enda lång kakfrossa: blåbärskaka, kanelbullar, mandelmassa-bullar, snoddas... och i morgon är vi bortbjudna igen. Var ska detta sluta?

Som tur var har vi faktiskt också lite träning på schemat i morgon. Det blir spinning på IKSU. Ska bli underbart att snurra lite på pedalena, känns ju som att benen har vuxit fast under något fikabord någonstans.

Och alla bloggarvänner out there, sorry om jag är snål med kommentarerna i veckan. Försöker läsa så mycket jag hinner men som sagt, det tar tid med kakorna så jag hinner inte rikigt med...

På måndag är ordningen återställd. Då börjar jag jobba. Shit vad semestern försvann!

Sand-Umeå 36,5 km

Nu har vi provat Norrländsk terränglöpning. Fast det vore synd att kalla det löpning, stundtals var det så brant, stenigt, och fullt med rötter att man knappt kom framåt. Men vi tar det från början.

Dagens bästa citat kom redan efter 4 minuters promenad till bussen: "Compeeden hjälper ju inte ett jävla skit" utbrast Fredde som redan hade känning av ett skavsår han ådragit sig i Skanör. Bådade VÄLDIGT gott inför den fortsatta färden....

Dagens självförtroendeboost fick jag när jag klev på bussen och busschauffören frågade om jag skulle ha ungdoms- eller vuxenbiljett. Gränsen går vid 20!!!

Klockan 07.45 tog vi våra första löpsteg för att kort därefter stöta på patrull: Tavelsjöberget! 160 meter uppåt på stenig terräng. Och sedan ner minst lika mycket. Här fanns ingen möjlighet att springa, man hade förmodligen ramlat och slagit ihjäl sig. Dessutom var pulsen rätt hög bara av att gå.


Det var därför kanske inte så oväntat (men inte desto mindre väldigt mentalt knäckande) att inse att vi förflyttat oss 3 kilometer (ja TRE!!!) den första timmen. Typ samma hastighet som äldre tant med rullator.

Vägen blev lite bättre sen och vi kunde springa längre sammanhängande sträckor. Freddes fötter var ett par storlekar för stora för terrängen och jag tror att han fram till första etappen vrickat till fötterna ett trettiotal gånger. Jag själv hade en enkel regel för att slippa felsteg: TITTA ALDRIG PÅ UTSIKTEN! Så blicken i backen blev det, med följd att jag missat en och annan sjö på vägen.





Det var också Fredrik som stod för dagens fall. Två gånger tog han mark och vann därmed över mig som höll mig på benen hela vägen. Första fallet var det roligaste. Vi springer på en spång när jag ser att han kommer ur balans och håller på att ramla till höger. Han återfår balansen och håller på att välta över till vänster i stället. Korrigerar igen, dock lite för mycket och flyger ner från spången på höger sida och rätt ner i en bäck. En hand på vardera sidan, en fot på vardera sidan. Och magen i mitten. Som tur var höll armmusklerna och han klarade sig för att bli blöt. Men kul såg det ut!!! Andra vurpan var ett mer regelrätt snubbel på en rot. Och däremellan som sagt ett helt gäng nära-vurpa-upplevelser.



Efter lång tid på hopplösa vägar, och med ett något sviktande humör, ser vi en skylt "Umeå regemente 10 km". Vi får målvittring och det känns som hoppet kommer tillbaka. Vi springer och springer och efter EN TIMME hittar vi nästa skylt: "Umeå regemente 9 km". Någon har alltså märkt fel och det känns lite tungt att konstatera att vi i princip inte kommit närmare alls, den sista timmen.

En kanelbulle (mycket gott!) fick rycka in som sista energi när barerna och sportdrycken tagit slut. Den gjorde susen och fick oss att orka ända in i mål. På stapplande fötter kom vi hem efter 5 timmar i skogen. Den stora frågan var om Fredrik skulle lyckas ta sig över tröskeln utan att snubbla....

Norrländskt långpass

I morgon måndag är det dags för långlöpning i naturen igen. Har redan glömt 6-milaren och ser med tillförsikt fram emot nästa utmaning. Den här gången blir det en lite mer måttlig tur, ca 34 km (med risk för att vi springer vilse och landar på 36).

Upplägget ser ut så här:

06.55 sätter vi oss på bussen mot Tavelsjö som ligger ca 30 km från Umeå. I världsmeteropolen Sand hoppar vi av och tar oss till Tavelsjöleden. Leden tar oss sedan hela vägen hem igen, via ett antal mer eller mindre höga berg, ett par härliga badsjöar (varav en sägs ha ett sjöodjur...)och härlig natur!

Det finns bara ett krux. Umeå ligger 130 mil åt fel håll från där jag bor. Vi har kommit till NORDPOLEN. Här är iskallt och jag förvandlades till en fiskpinne efter 15minuter på lekplatsen tidigare ikväll. Jag är rädd att få istappar i ögonfransarna och blåfrusna tår, men jag hoppas vi överlever vår utflykt trots att den medpackade träningsgarderoben endast består av kortärmat och trekvartsbenat.

Välja och vraka

Nu har vi kommit till Umeå. Det brukar bli ett bra träningsläger eftersom man har tillgång till barnvakt dygnet runt. Så nu har jag printat sommarschemat från såväl Träna som IKSU. Och nu har jag suttit en kvart och ringat in, strukit över och gulmarkerat.

Det finns så mycket nytt jag vill prova, som vi inte har på gymmet här: body jam, core control, utomhus-afro. Och sen vill jag ju spinna runt lite för att inspireras, köra andras upplägg, testa ny musik. Och så var det backintervallerna i Bräntbergsbacken.... hur ska jag få ihop det här? Kan man boka om hemresebiljetten till ett par veckor senare kanske?

Sista gången gillt!

Så var det över. Finito. Det allra sista Skanör Triathlon genomfördes idag och för sjätte gången stod jag och frös på startlinjen.

Vattnet var helt ok faktiskt, 21 grader och inte alls lika plågsamt kallt som föregående år. Men det blåste sidvind vilket gjorde att man hela tiden blåste innanför bojarna och behövde simma ut lite igen. Jobbigt för en som inte gillar att simma. Knökfullt med folk och ingen möjlighet att ta sig förbi. Jag guppar fram längs den 380 meter långa transportsträckan och vill bara upp till cykeln!

Helt plötsligt hör jag folk som busvisslar och skriker på hjälp. Räddningsbåten kommer farande men jag vet inte vad som hände. Kändes lite läskigt i alla fall.

Efter nära 10 minuter når jag växlingsområdet. Helt otroligt vilken puls man får av att springa upp ur vattnet. Hjärtat går i racerfart medan jag försöker få ordning på hjälm, glasögon, och skor. Tycker inte jag sekar jättemycket men tar ändå nästan dubbelt så lång tid på mig som Fredrik gör. Måste ha stått och drömt...

Cyklingen går sådär. Hittar ingen lagom grupp att cykla med. Antingen går det för fort eller för sakta. Två incidenter på vägen, först två stycken som krockar och sedan en kille som av okänd anledning gör en flygtur i luften och kraschlandar med cykeln över sig. Läskigt.

Växlar till löpning och springer första kilometern på ben som känns som gummi. Det är mycket sand på banan och jobbigt när man hela tiden sjunker ner. Längtar efter asfalt, men får vänta länge! Springer om rätt många även fast jag tycker det går i lustempo. Får inget driv i benen, stegen är korta och fjuttiga.

På upploppet ser jag svärfar som ropar att jag är topp 15 bland tjejerna. Känns bra eftersom jag i ALLA tidigare fem loppen hamnat på plats 17, det är något magiskt med det... JAG vill öka men benen tycker jag är knäpp och fortsätter i samma tempo.

Jag lufsar över mållinjen, tar av mig chipet och upptäcker att det är helt blodigt. Har (som vanligt!) fått skavsår och det blöder där kardborrebandet suttit. Får min medalj samt goodybag med frukt, godis, proviva mm. Träffar Fredrik som stolt berättar att han slagit bror Johan med 24 sekunder. Så nära i hasorna har han aldrig varit förut och det är nog tur för Fredrik att det inte blir fler triathlon i Skanör...

Kommer i mål på 13:e plats av tjejerna (egentligen 12:e för en av "tjejerna" över mig i resultatlistan heter Morten...) på en tid nästan identisk som förra året: 1.11.03.

Träffade cykelmygga-Katarina som gjort ett dunderlopp (även om hon själv är missnöjd...). Kul att träffas i verkligheten!!! Måste nog lära mig växlingsteknik av henne.... fast vad ska jag med det till när jag inte ska göra fler triathlon???

Nu ska jag packa väskor. I morgon åker vi till Umeå!


Välbehövlig fika på Aldo efteråt

Kvällen-före-förberedelser

Här är bilden ni aldrig trodde ni skulle få se: mig vid en symaskin!!!

När andra sitter ute och njuter av sommarkvällen sitter jag inne och syr race-belt till morgondagens triathlon. Jag har packat väskorna fulla med hjälm, skor och andra nödvändiga attiraljer. Cykeln är pumpad. Nu återstår bara en god natts sömn innan det är dags för årets stora fasa. Vad är det som år efter år får mig att krypa ner i iskallt vatten, stångas med hundratals vattendjur och springa barfota på småstenar upp mot växlingsområdet?

Förmodligen är det den härliga känslan efteråt. Och den goda middagen vi brukar få hos svärisarna. Men nu är det sista gången. Skanör Triathlon går i graven efter i morgon. Lite sorgligt, men ganska skönt :)

Augusti!

Kan någon stoppa tiden, jag hinner inte med! Idag är det augusti, den SISTA sommarmånaden. Snart är det höst, jobb och ekorrhjul igen. Jag vill inte! Vill ha semester året om. Kunna lägga upp min dag hur jag vill. Träna i massor och träffa mina barn, äta god mat och njuta i solen! Pust. Tur att man har en Thailandsresa i december att se fram emot.

Rent träningsmässigt har jag inte så mycket planerat för augusti. Skanör triathlon i morgon, följt av en vecka hos föräldrarna i Umeå. I Umeå ska vi springa en tremilare från Tavelsjö till stan, vi ska testa gymutbudet och köra backintervaller i Bräntberget.

Tillbaka i Kävlinge drar instuerandet igång på riktigt igen, samtidigt som jag måste lägga ner lite mer krut på löpningen. Måste komma väl förberedd till det Lidingölopp som ofrånkomligen rycker närmare!

Vad hittar ni på i augusti?