Lycka!

Kolla in mina nya RÖDA puma-strumpor. Jag blev alldeles glad av att spinna i dem!

Två dagar kvar...

På lördag smäller det! Då är det dags för årets upplaga av Skanör Triathlon. Det är den tävling som jag varje år har mest ågren för. Ågren för att jag inte kan simma. Eller kan och kan, jag tar mig ju förvisso fram men det är kallt, jobbigt och går sakta. Jag är en tantsimmare, ni vet en sån med huvudet långt ovanför vattenytan. Det gör att alla plaskar ifrån mig i starten och lämnar mig med några sparkar i huvudet längst bak. DÄRFÖR har jag ågren.

Men det går över när jag får cykla, för cykla är kul! Mindre kul är att alla redan har cyklat iväg när jag kommer upp ur vattnet, så jag får cykla själv hela vägen. Förutom när jag cyklar om några snabb-simmare på gamla lumparcyklar förståss.

Min svägerska som är en gammal simmare är tidigt upp ur vattnet. Min tävling består i att komma ifatt henne så fort som möjligt och det har hittills alltid skett under cyklingsmomentet. Det är min sporre och piska. Att komma ifatt man och svåger (som också är gamla simmare) är omöjligt, jag är en långdistansare och på dessa korta distanser (21 km cykel, 4,2 km löpning) har mina långa sega muskelfibrer inte en chans.

Fredrik och hans bror tävlar dock på liv och död. Det här är prestige! Och för första gången ser det ut som bror Johan ska gå vinnande ur striden. Rafflande som tusan.

Bild från förra året... vore synd att säga att jag såg pigg ut :)

Jag har blivit med skor!

Äntligen har jag fått mina nya skor. Det blev samma som sist fast i nyare tappning, Nike air zoom elite +4. Vita, silvriga och röda. Skönt att slippa det illgröna från förra modellen. Inte för att man springer med färgen men det gör inget om det inte är illgrönt...

Tyvärr hinner jag inte testa dem förrän nästa vecka. Idag och morgon väntar spinning och på fredag vila inför lördagens triathlon. På triathlon använder jag gamla skor, vill inte få sand och gräs i de nya :)

Keso Ananas/Passion

Jag älskar Keso och jag älskar ananas. Därför blev jag jättenyfiken på denna nya produkt från Arla: Keso Ananas/Passion. Men som vanligt är det mycket godare att blanda själv. I den färdigblandade varianten liksom skär sig keson och ananasen. Allt smakade sött och inte alls så friskt som när man slänger i ananasen själv, i en naturell keso. Synd att jag inte har någon hund som kan äta upp resten....

Långpass i arla morgonstund...

Ska man lyckas få till någon löpning i den här värmen får det bli tidigt (sent är inget alternativ, jag hinner somna i soffan innan det blivit svalt). Tänkte mig ut vid sjusnåret men efter vissa insidertips (hej Andréa) om att det redan då var för varmt, fick jag revidera planen lite. 06.20 kom jag iväg.

Värmen var uthärdlig och jag sprang långa sträckor i skuggan. Blev omkörd av en morgonpigg cyklist men annars var jag ensam i världen den första timmen. Sen började hundägarna och golfspelarna vakna till liv.

Kändes bra att springa trots den tidiga timmen. Blev återigen trött i höftböjarna (nytt fenomen som jag kände för första gången på 60 km-turen härom veckan) men annars inga problem. Rundan blev 17 km och jag höll en fart på 5,25 min/km.

Nu väntar en härlig semesterdag och hinkvis med vatten för att återställa vätksebalansen!

Vad händer?

Jag vet inte vad som tagit åt mig men idag har jag bakat frukostbullar, skyfflat 400 kg jord och rensat träningsgarderoben.

Det sista var roligast, blev en hel resa i aerobicens historia. Hittade bland annat denna:



En topp från Nike med trådar hängande överallt. Inköpt 1996 på den tiden jag tränade i endast kort topp på överkroppen (dvs då man hade en mage som inte inhyst två barn). Kommer ihåg när jag köpte den, det var på dåvarande City Sports i Malmö. Köpte samtidigt två korta tights från casall(fast det hette cykelbyxor på den tiden, även fast det inte fanns någon blöja). Ett par med rutor i alla möjliga färger och ett par ännu klatschigare med längsgående ränder i ännu mer omöjliga färger. Och på det ett par amerika-sockar som veckade sig längs underbenen. Störtläckert.

Tyvärr har jag slängt det mesta. Någon gång hann förnuftet tydligen ifatt mig. Annars hade jag svidat om och bjudit på en en riktigt rolig bild...

Det är varmt nu!!

Jag vet, man får inte klaga på sommar och värme, men nu är det liiite väl varmt. Idag har jag orkat ingenting. Ingen morgonträning pga sen kväll igår. Och när klockan väl passerat 9 var det kört, då var det bara pool-läge som funkade. Jag har inte orkat laga mat pga värmen. Bara tanken på att sätta igång ugnen eller spisen fick mig att svettas. Således blev det en mindre kulinarisk, men snabbt ihoprafsad, middag idag.

I morgon har jag dock pass på gymmet. Det blir step i luftkonditionerad lokal. Man kanske borde stanna där hela dagen för att få lite svalka...

En perfekt morgon!

07.15
8,5 km löptur. Redan lite för varmt, men härligt ändå.

08.05
Stretch utomhus med ett stort härligt glas isvatten

08.15
Frukost på altanen:
Havregrynsgröt med banan och en skvätt grädde i mjölken (lördagslyx). Smörgås med skinka, keso och paprika. Grapefrukt.

09.00
Solstolen

Kan det bli bättre?

Medvind

Man vet att man har medvind när man glider uppför värsta tour de france-backen (nåja...) i 36 km/h. Nice!

Motvind

Man vet att det är motvind när man cyklar järnet i nerförsbacken och ändå inte kommer över 25 km/h. Surt!

Ny människa

Efter ansiktsbehandlingen igår känner jag mig som den 23-åring jag tror att jag är. Men det var inte bara en dans på rosor. När hon klämde som värst gjorde det så ont att tårarna rann. Men massagen, rengöringen och masken var najs.

Fick en föreläsning om alla produkter jag behöver, rengöring steg 1 och 2, fukt steg 1 och 2, blablabla totalt 8 steg. VARJE MORGON. OCH KVÄLL. Hallå, när tror dom jag ska hinna träna????

YES!

Det gick, det funkade, det gjorde inte ont!!!

Började med ett par minuters promenad för att förbereda benen. En ren säkerhetsåtgärd, brukar alltid börja springa direkt utanför dörren annars. Sprang lååångsamt och kände efter. Till min stora förvåning kändes det ingenting alls, benen bara gick. Tvingade mig att hålla tillbaka tempot men sista kilometern ville benen bara studsa. Jag kände mig som en mångubbe med studs under fötterna. Ville fortsätta lite till men förnuftet som satt på min axel sa till mig att det var bättre att sluta på topp. Att behålla denna underbara feeling tills nästa gång det blir dags att ge sig ut. Jag lät mig övertalas och pinnade hem.

Nu har jag stretchat varenda muskelfiber i hela min kropp (det finns inget tråkigare att stretcha, jag har verkligen inte tålamod till det!) och i eftermidddag lyxar jag till det med en timmes ansiktsbehandling. Livet är rätt bra ibland :)

End of löpvila

Nu är det dags att testa benen. Se hur de överlevt förra veckans utflykt. Och bara för det, så vaknar jag med ont överallt: knät, utsida foten, och konstiga hugg i handen. Här snackar vi mentala spöken.

Jag är helt nervös. För jag är livrädd att det ska göra ont någonstans. Det blir en lugn och försiktig Furulundare, 7.25 km.

Nu får det vara nog med gnäll, dags att ta tjuren vid hornen.

Stel som ett kylskåp

Blev morgonpass på cykeln idag, 6 mil direkt efter frukost. Märkligt att man kan cykla i 6 mil och det känns som en walk in the park, medan löpning samma sträcka bevisligen tär lite mer.... Eller tja, så märkligt är det nog egentligen inte, men ändå.

Det jobbigaste med dagens cykling var stretchingen efteråt. Jag är så stel att varje försök att sträcka en muskel känns som någon håller på att dra isär mig med sina bara händer. Satt i hop fotsulorna och försökte fälla ner knäna och luta mig framåt. Inget av det lyckades. Knäna högt uppe och utan tendens till fällning i ryggen och ändå skrek det i lårens insidor. Rumpan är inte helt smidig den heller, för att inte tala om baksida lår....

Har lite att jobba med tror jag. Tur att semestern är lång!

Surprise!

Idag damp Fitness ner i brevlådan. Gissa om jag blev chockad när jag hittade mig själv i tidningen. Intervjun gjordes i april och hade sen länge fallit i glömska. Haha, kul var det i alla fall. Nu måste jag ringa mamma....

Omhoppad av en hare

Idag på min cykelrunda hände nått märkligt, jag blev omhoppad av en hare. Jag försökte hänga på och lyckades pressa upp hastigheten till 34 km/h trots motvind. Och ändå såg jag haren försvinna i fjärran. Tänk om man vore så snabb i benen!

Fortfarande utan skor

Idag var det dags för mitt vanliga löplabb. Killen i affären kollar och analyserar och kommer fram till samma sak som de alltid kommer fram till: jag pronerar lätt speciellt på vänsterfoten, jag behöver extra dämpning fram för att undvika domnande tår. Och jag har låga fotvalv. Ungefär tvärtom på alla punkter jämfört med vad killen igår sa.

Ok, förtroendet på topp från början. Sen var det dags att prova skor. Varje gång hoppas jag få prova ett par snygga Asics och ingen gång får jag det. Deras dämpning passar inte mina brännande tår. Dags att acceptera det nu Anna.

Provade ett par Mizuno, ett par Puma och ett par New Balance. Mizunon kändes jättebra men lite för liten. Tyvärr fanns inte halvnumret större.

Nike Zoom Elite som jag haft sen tidigare fanns inte heller inne. Ville testa den också eftersom den gjort underverk med mina domnande tår.

Så... här sitter jag fortfarande utan skor. Men nu vet jag i alla fall hyfsat vad jag ska ha, känner att jag har fått bra hjälp och tjurar inte. Nu måste jag bara vänta in nästa leverans!

Antiklimax på Löplabbet

Skulle köpa nya löparskor igår. Har längtat efter denna dag i flera veckor... Traskade in i ett annat löplabb än det jag brukar. Fick onda aningar redan när jag såg killen som skulle hjälpa mig. Kändes som en 15-årig prao, men ok vi fick ge det en chans.

Första han säger när han tittar på min fot i den där spegeln är att jag har höga fotvalv. Jag är nästintill plattfot...

När jag springer tittar han på två fotisättningar (en på varje fot) och konstaterar att mitt löpsteg är neutralt. Senaste tre gångerna har jag pronerat.

Han frågar om jag har något problem med löpningen och jag svarar att mina tår domnar om jag har fel skor. (Här svarade killen på mitt vanliga löplabb: AHA, du har Mortons, då ska du ha den här skorna pga att du behöver mycket dämpning framtill). Killen på detta löplabb, säger "jasså, och bryr sig inte mer om det.

Jag provar några olika par neutrala skor. Frågar lite frågor men får inga svar. Skiter i det hela, går muttrande och tar en cappuccino istället.

Idag är det ny dag, och nytt löplabb! Hoppas på bättre lycka denna gång!

Jag - en bangare!

Idag hände något. Som typ aldrig händer. En ny känsla: Jag ville verkligen inte träna.

Vi skulle cykla till Helsingborg en sväng. Mest rulla benen och ta det lugnt. Det var bara det att det regnade. Cykelturen hade därför inte bara krävt cykelmuskler, men även pannben. Jag var inte sugen på pannben, kunde inte hitta motivationen. Helt enkelt ville inte. Hade solen skinit hade det varit annorlunda, då hade man glidit fram. Nu krävdes vilja.

En mjuk säng eller blöta cykelbyxor?

Med fina och torra kläder på uteservering eller nerblött, ful och svettig på samma uteservering?

Jag hade orkat kroppsligt, men mitt pannben sa ifrån idag. En ny och lite märklig känsla, men jag lydde order, tog en promenad ocn nu väntar Helsingborg för lite flanerande, och såklart en cappuccino.

Träningsvärk!

Jag brukar nästan aldrig få träningsvärk, men igår kväll slog den till med full kraft. Så, var får man träningsvärk efter 61 km terränglöpning? Låren, vaderna, kanske rumpan?

Nädå, min träningsvärk sitter på utsida/baksida axlar, trapezius och vristerna. Vristerna kan jag köpa, pga av all ojämn terräng, men axlar???

Fredrik har träningsvärk i rumpa, baksida lår och vader. Vi måste ha använt helt olika teknik! (och NEJ, jag hjulade inte fram...)

Vila

Idag på vår andra barnfria dag har vi vilat. Puckat vore det nog annars. Sällan har en vila känts så välförtjänt!

Klockan åtta ringde det på dörren. Det var posten som kom med min sprillans nya cykeltröja. Den var så fin att jag förlät postgubben för att han väckte mig.

Frukost i lugn och ro tillsammans med tidningen (ni som har barn förstår hur underbart det är att äta frukost, utan att höra Byggare Bob på teven samtidigt som ena tjejen spiller och den andra vill ha mer mjölk...)

Efter lunch och en ordentlig insmörjning av linement begav vi oss till malmö för en långsam shoppingtur, steglängd 30 cm. Shoppade en kjol och två toppar. Sen fick vi en flipp och köpte varsin klocka. Bara sådär. Har fortfarande lite ågren för hålet som uppstod i plånboken, men man måste få vara spontan ibland....eller?

Cappuccino på uteservering och sedan sushi, innan vi bänkade oss med en påse chokladpraliner framför Mamma Mia. En otroligt skön film, bara älskade den!

Sen tog vi filten och satte oss ute och tittade på solnedgången. Fast solen gick i moln, så vi fick kolla på flygplan i stället. Nästan lika romantiskt....

Nu ska jag titta på Tour de france. Skönt att titta på när andra jobbar. I morgon blir det nog en LUGN cykeltur för att få runt lite blod i min stela lekamen (men framförallt för att testa tröjan).

Långa versionen

09.10 Avstigning i Ekeröd. Busschaffören säger att skåneleden börjar 300 meter längre fram. Vi börjar knata längs E22:an, känns som autobahn med bilar överallt.

Går och går och går. Hittar en väg in i skogen och tror att vi är rätt. Efter en glutt på kartan inser vi att starten låg precis där vi klev av, och att vi nu gått ett par km åt fel håll.

09.40. Börjar springa. Tvingar oss att hålla nere tempot, vi har trots en lång resa framför oss. Efter 12 km: tvärnit! Vi är mitt i ett hav av hallonbuskar och blir tvungna att stanna, färska hallon går nämligen inte att springa förbi. Det blir några rundor i hallonbuskarna och ett stort härligt antioxidant-tillskott mitt i skogen.



Första riktiga stopp efter 16 km. Vi blandar sportdryck och kalasar på varsin energibar. Först ut i mitt högst ovetenskapliga test blev Energikakan. Den var fruktansvärd, som en chokladboll doppad i aprikosmarmelad. Fick i mig halva innan jag var tvungen att byta till en hederlig Enervit med chokladploppar i. Mycket bättre.

Både jag och Fredrik var lite hungriga här men valde att fortsätta och ta lunchen på nästa stopp 12 km bort. Orkade inte ta omvägen till vattenkranen utan siktade in oss på nästa vattenkran 4 km senare.

Nästa vattenkran var ingen kran utan en bäck. Med brunt vatten och flytande grunkimunker i. Vägrade ta detta i våra munnar och fortsatte mot lunchstoppet med halvfulla vätskeryggor.

Gick bra att springa 8 km men den utlovade rastplatsen kom inte. Fortsatte springa men den kom fortfarande inte. Började gå trögt nu och energibristen var ett faktum. 2 km extra kan verkligen kännas hur långt som helst när man tror man är i mål.

Vid lunchstoppet var vi riktigt på deken båda två. Det märktes inte minst på hjärnkapaciteten som låg någonstans på en tvåårings nivå. Tunnbrödrullarna låg i en plastpåse som Fredrik tejpat igen. Fattar ni: tejpat!!! Det var helt omöjligt att öppna. Ville inte riva upp den heller eftersom det var rätt gojsigt där i påsen och inget man ville ha i knät. Fredde (lika IQ-fiskmås) gjorde ett försök men kunde inte heller öppna. Fick plocka upp saxen ur förbandspåsen för att komma åt våra rullar.



Att det var tunnbrödrullar kunde man inte se. De var blöta och liknade mer wettex-duk. Hade jag varit hemma hade jag ALDRIG ätit dem. Men med vår brist på energi fanns liksom inget val. Det var det ÄCKLIGASTE jag nånsin ätit.

Här hade vi sprungit 31 km (ett drygt Lidingölopp) och insåg just att vi hade ett Lidingö till att avverka. Där och då blev det tufft mentalt. Kunde inte se slutet på eländet och visste inte hur vi någonsin skulle komma i mål.

Valde att gå ett par km för att smälta maten, och när det sen var dags att sätta igång benen protesterade varje del av kroppen. Energin tog tid på sig att nå hjärnan och vi kände oss som två dumbommar på vift. Varje grind och hinder var ett IQ-test i sig. Hur skulle man öppna? Ibland stod vi och tittade på en grind i flera minuter innan någon orkade mobilisera kraft att tänka ut en lösning...

42,1 km var ett delmål. En mara. Det längsta vi hittills genomfört. Men kilometrarna dit gick sakta. När vi väl var där började Fredrik må illa och blev lite yr. Av rädsla för att han skulle svimma eller nått (hade aldrig orkat bära honom hem...) gick vi någon kilometer till.

Vid 46 km hade vi nästa stopp där vi tankade sportdryck och nästa bar. Här blev det Powerbar cookie and cream, som smakade som ljuvligaste pepparkaksdeg.



Här vände det. Vi började se slutet. Vi siktade in oss på att springa nästa 4 km utan uppehåll. Här var det asfaltväg och ganska plan väg. Så otroligt skönt att slippa alla stenar och rötter som hittills försvårat vår framfart.

Sista 8 km gick på vilja. Vi passerade får, kor och hästar. Den ena läskigare än den andra. Jag hälsade på dem alla, bräkte åt fåren, muade åt korna och gnäggade åt hästarna. Det var bara fåren som svarade. Ibland var djuren inte inhängnade, då vågade jag inte hälsa. Tänk om mitt gnägg betydde typ SKITHÄST och jag skulle få ett gäng arga hästar efter mig. Vågade inte chansa....

2 km till mål fick jag ont i foten och haltade sista biten. Annars mest muskeltrött. Av min vurpa fick jag inga men, bara lite skrap i handflatan. Med tanke på den otroligt knepiga terrängen är det underligt att vi inte ramlade fler gånger!

Det är ingen sträcka man gör bra tider på. Stundtals helt oframkomlig. Vi har klättrat över träd, sprungit på spänger (spång i pluralis, har jag lärt mig idag), klättrat i trappor över taggtrådar. Snubblat på grenar, rötter, stenar. Vrickat till fötterna miljoner gånger men inget allvarligt.






OCH! VADEN HÖLL! Har haft ont typ överallt utom i min vad. Det här var hur häftigt som helst. Jag är en Ultra-Anna. Och jag har en ultra-man.

Kortversionen

Vi är i mål efter 61 km skåneled! Båda välbehållna men hungriga, stela och i det närmaste utan rörelseförmåga :)

Här kommer kortversionen av dagen (långversionen med bilder kommer senare ikväll, efter matfrossan ALLAN).

Ursprungsrundan var 53 km. Vilse is my middle name. Felspring i början: +3 km. Felmätt skåneled: + 2 km. Räknefel by Fredrik : + 3 km. Totalt alltså 61 km. Ni hörde: SEXTIOEN KILOMETER!

Snyggaste fallet stod jag för, den enda som tog mark. Gjorde inte ont.

Krisläge: 32-46 km. Energitorsk och vi både undrade om man kunde springa 2 km i sträck utan att typ dö och gå sönder.

Trevligaste djur längs vägen: får och lamm. De enda som svarade på tilltal. När jag gnäggade åt hästarna vände dom sig bara om. Oartigt!

Kanelbullen i mål var den godaste kanelbulle jag ätit någonsin, alla kategorier. Nu väntar jag på frossamiddag, ska bara se om jag kan ta mig till köket.... I'll be back!

Som ett barn dagen före julafton...

Precis så känner jag mig. I väntan på den stora utmaningen i morgon. Har förberett oss för en smidig färd. Körde upp bilen till Röstånga där vi planerar gå i mål i morgon kväll. Därifrån fick vi cykla hem, 30 km i maklig takt för att inte trötta ut dom små benen.

I morgon åker vi kommunalt till starten i Ekeröd. All denna logistik för att slippa vända på vår runda. Nu kan vi springa från punkt A till B och i punkt B väntar bilen (fullproppad med kanelbullar...)

Nu återstår bara att packa ryggorna. Det blir vatten, sportdryck och energibarer i massor (tänkte roa mig med att testa vilken som är godast och vilken som funkar bäst). Ett par tunnbrödrullar ska också ner, och lite skavsårsplåster förståss.

Men viktigast av allt: BILNYCKELN! Kan bara tänka mig hur det känns att komma till bilen efter 53 km och inse att bilnyckeln är hemma....

Som sagt: lite packning nu och sen en god natts sömn. I morgon väntar mitt livs längsta utmaning. Wish me luck.

Skinka utan glutamat...

Sofy skrev ett långt inlägg om tillsatser i mat idag. En läskig historia! Själv har jag letat med ljus och lykta efter skinka utan tillsatser, men utan framgång.

Idag hittade jag dock denna Pärsons skinka utan tillsatt glutamat (E621). Najs tyckte jag och fortsatte läsa:

Antioxidationsmedel (E325,E301,E331), druvsocker, socker, stabiliseringsmedel (E452), konserveringsmedel (E250).

Ni har lite mer att jobba på Pärsons!

Snart dags nu...

Här är mitt senaste inköp. En vätske-rygga med plats för nödvändig energi inför onsdagens långlopp: 53 km skåneled.

Vi kommer att starta i Ekeröd och (enligt info om skåneleden) springa nära frodiga åmiljöer, mossar och kulturmarker. Vi kommer att dricka ur "en ständigt porlande" vattenkälla innan vi fortsätter på nästa etapp genom storslagen bokskog. Därefter passerar vi betesmarker, ruiner efter övergivna boplatser, naturreservat och en vulkansluttning.



AAAh, det ska bli så kul. Precis tvärtemot mina vanliga löprundor på platt asfalt.

Där satt den!

Har tidigare gnällt över att jag inte lyckats få upp cykelpulsen till samma nivåer som på spinningen. Har inte fattat varför, bara konstaterat att så var fallet. Har på cykeln haft nära-döden-upplevelser i 130-puls. En puls som på spinningen motsvarar lätt uppvärmning.

Men senaste gångerna har jag märkt att pulsen börjat hänga med allt bättre på cyklingen. Idag när jag fartlekte lyckades jag komma upp och ligga kvar längre stunder i 160 puls. Vissa sträckor pushade jag mig ända till 167 (85%), utan att på något sätt vara tokslut.

Det är så himla kul när man märker förändringar och förbättringar med sin träning. Jag har inte cyklat jättemycket men märker på snitthastigheten att den förbättras. Idag 29,8 trots brutal motvind vissa sträckor. Jag märker det på styrkan och kraften i mina ben att det händer grejer. Jag känner det på rundtrampet som faller sig naturligare och naturligare. Jag känner mig alltmer stabil när jag står upp och håller inte längre på att trilla omkull när det blåser på mig...

Små förändringar som gör mig ännu mer motiverad att fortsätta trampa. Jag älskar det här!

Tjusningen med spinning

Har haft ett litet uppehåll i spinningen nu och mestadels cyklat utomhus.I morse var det dags för spinning igen och jag ska motvilligt erkänna att jag hade en hel del problem med motivationen. Varför krypa inomhus när man kan cykla ute i det fina vädret? Varför trampa på samma ställe när man kan rulla i 50 km/h i en härlig nerförsbacke? Varför svettas som en gnu när man kan ha svalkande vind i håret?

Nu vet jag. Efter dagens 60 minuter var jag euforisk. Att trampa många människor samtidigt i en trång sal, till väl vald musik är verkligen härligt. Känslan av att vara stark och oövervinnerlig när benen trummar i takt till musiken är grym. Svetten som strilar från axlarna och påminner en om att man jobbar. Mmmmm, najs!

The låt of the day

Stiletto run!

Marathon och Lidingölopp i all ära, men här snackar vi riktiga grejer. 60 meter löpning i stilettklackar i Malmö i morgon! Vinnaren går vidare till final i Stockholm och chans på 100.000 kronor i vinstpengar - att shoppa för!

Springa är kul. Shoppa är kul. Kan det bli bättre? Fast jag har tyvärr för lite högklackat och för korta naglar för att kvalificera mig....

Grapefrukt

En av alla positiva saker med semester är att man gott om tid att äta frukost. Man hinner t om skära upp och avnjuta en riktigt saftig och syrlig grapefrukt. Det allra bästa sättet att avsluta en god frukost! MUMS!

Vilse i pannkakan

Känns som jag har skrivit det här förr, men jag kom vilse idag igen.

Skulle ut och cykla en runda och hade GPS:en fasttejpad på ramen, som en extra trygghet om lokalsinnet inte skulle räcka till. Och sure, jag har inget lokalsinne, jag erkänner det gärna, men gps:en hade om möjligt ÄNNU mindre av den varan.

Tog bara någon mil innan gps:en försökte lura ut mig på en grusväg till ingenstans. Ja den slutade faktiskt helt tvärt och jag fick istället välja en annan mer tillförlitlig väg. Kom efter ett tag in på rätt väg igen, det kändes bra och jag följde därefter varje sväng som Mr Gps gav mig order om.

Plötsligt började den bråka. Den ville att jag skulle cykla i en fyrkant. Hade jag hetat Mr Bean hade jag säkerligen fortfarande cyklat runtrunt på samma lilla plätt men nu gör jag ju inte det. Fiskade upp telefonen och ringde hem.

Jag: Var fasen ska jag???
Fredde: Var är du?
Jag: Ingen aning. Det finns en korvmoj, en järnväg och en skylt Kävlinge till vänster...
Fredde: Det finns ingen chans att kävlinge ska vara vänster. Du måste vara tokfel!
Jag: Hepp
Fredde: Cykla tillbaka så ringer jag när jag fått på datorn...

Nu hade det börjat regna och i Svalöv där jag (som det senare visade sig)befann mig, hade raggarrundan just börjat. Här börnade de tuffa killarna i röda volvosar så hjulen skrek. Kände mig obekväm och ville därifrån fort.

Pinnade raskt vidare och kom efter assistans hemifrån åter på rätt väg. Funkade bra i ett par mil innan Gps:en åter ville lura ut mig i ingenstans. Tog en annan väg som blev lite längre men i alla fall var asfaltsbelagd!

Med extrakrokar och raggarrundor (nej, jag hängde inte på!) blev rundan 79,9 km, dryga milen mer än tänkt. Men det kändes bra i benen och ett snitt på 29,1 är jag nöjd med. Nu matfrossa och sängen!

Onsdagsspurt

Som ni märkt tränar jag nästan alltid ensam. För så blir det när man bor i världens avkrok (inga cykelkompisar) och har barn (kan inte cykla med mannen).

Min svåger + svägerska bor i Malmö. Två gånger i veckan samlas de med en hel hög andra cyklister och trampar tillsammans, medan mannen och jag sitter och pillar oss i naveln och är avundsjuka.

Idag skaffade vi barnvakt och joinade Team Soldes onsdagsspurt. 18 st cyklister lämnade Malmö på kvällskvisten för en 42 km-runda. Rundan består av fem spurter men tjejerna spurtar bara tre av dom.

Första spurten gick uppför. Svägerskan stack direkt men jag lyckades komma ikapp och förbi. Blev dock slagen av en annan tjej, Kajsa, som var tokstark.

Andra spurt. Missade startmarkeringen och var under lång tid osäker om starten gått eller inte. Blev en halvfjösig spurt men kom in tvåa efter samma Kajsa.

Tredje spurt. Uppför en lång backe. Gled i från alla tjejerna från start. På krönet trodde jag spurten var över så jag började rulla lite lätt. Lyckligt ovetande om att tjejerna kom gasande där bak. En miss i planeringen men jag lyckades komma först över strecket ändå.

Delad första plats (av fyra...) på min livs första spurt.

Utöver denna fantastiska upplevelse att cykla ett helt gäng hände en annan kul sak idag. Jag ramlade! För första gången i mitt liv ramlade jag med min racer. Hade lossat ena foten vid en stopskylt och tappade balansen. Kunde inte parera utan ramlade som en fura rätt i asfalten. Fast det gjorde inte ont. Var mest komiskt...


Tjejerna


Hela tjottaballongen

Ja, samma cykeltröja idag igen... men jag har beställt en ny, så snart blir det omväxling här på bloggen :)

Hemläxa!

Jag är bra på att träna. Har aldrig problem att motivera mig och tvekar aldrig många sekunder för att ge mig ut. Däremot är jag ruggigt dålig på andra saker som också ingår i träningslivet, nämligen stretcha,uppvärma och dricka vatten...

Uppvärmningen sker ju lite automatiskt när jag springer genom att jag tar det lite lugnare i början. Men på loppen jag deltar i är det mer regel än undantag att jag börjar från totalkall. Ligger hellre och blundar än att värma upp....

Och så stretching, finns det något tråkigare? När jag kommer in efter en runda vill jag mäta streckan på jogg.se, jag vill prata med mannen och barnen, jag vill ta mig något att äta... men jag vill inte stretcha! Börjar som plikttrognast ändå men det tenderar att bli två muskler sen hittar jag på något roligare.

Och sist men inte minst: vatten! Jag älskar vatten, och det är i stort sett det enda jag dricker här i livet (förutom lite vin någon gång, eller mjölk till pannkakorna...). Men jag dricker alldeles för lite efter träning. Det blir liksom helt uppenbart i toan efter ett tag.

Så min hemläxa över semestern blir att jobba med dessa tre saker. Speciellt min krassliga och stela vad kan nog må bra av lite stretch!

Inte vilken dag som helst

Idag måste vara den bästa dagen på hela dagen: sista dagen innan semestern. Man har hela LÅÅÅÅÅNGA semestern framför sig, känner sig relaxad på jobbet. Ska bara städa upp lite och avsluta saker och sen är det dags. Ska bli så underbart att vara ledig. 4,5 veckor utan måsten, och inga tider att passa.

Enda smolket i glädjebägaren är min vad som fortfarande småbråkar lite med mig. Från att inte kännas alls, känns den vissa dagar direkt när jag går upp ur sängen. Idag var en sån dag. Så nu löpvilar jag lite till. Jag hade ju tänkt mig en ultra nästa vecka!

Kanske är så att jag behöver mig ett par nya löpskor? (och nu ska ni ställa er upp i kör och ropa JAAAAA!). Ha en skön dag alla!

Opiffigast i stan!

Mitt pendlingskort gick ut i fredags och med två dagar till semestern vägrar jag köpa ett nytt. För 500 kronor kan man nämligen köpa roligare saker.

Därför blir det transport till jobbet för egen maskin idag och i morgon. Första transportsätt blev löpning nu på morgonen. Hade förberett genom att ta hit en väska i fredags med de nödvändigaste: handduk,rena kläder, lunchlåda, skor etc.

Vad jag glömde var hårborste, deodorant, sminkväska och plånbok. Och i eftermiddag ska jag sitta och glassa på uteservering med en kompis. Smart Anna!

Kan ju i alla fall trösta mig med att ingen ser mig när jag cyklar hem i tovigt hår och LP-skivor under armarna. Suck, aldrig får man vara piffig!

Efter regn kommer.......HAGEL!

Idag hade jag träningstid kl 09.30, och då spelar det ingen roll om det regnar. För skulle träningen få plats bland släktkalas, gymvisning och Freddes träning så fick det bli just precis då. Det tog emot lite att sätta sig på cykeln när regnet strilade, men det var bara att bita ihop.

Första 10 sekunderna kändes ok. Sen började vattnet stänka upp från bakhjulet, in genom cykelbyxorna och la sig som ett kallt band mellan skinkorna. Mums. 10 sekunder till och byxorna var genomvåta. Fast det kändes faktiskt lite mindre obehagligt när det var jämnblött över hela bakdelen. Ett par hundra meter senare säger det klafs i skorna och hela strumporna är genomblöta.

Trampade vidare för att efter 10 minuter dra igång första intervallen. Har faktiskt aldrig kört intervaller på cykel förut, men jag körde samma koncept som ett av mina löpintervallpass, en stege 4-3-2-1-1-2-3-4 minuter. Funkade fint i regnet. Hann med de 3 första innan det började HAGLA. Alltså hallå, är det juli eller har jag missat något???

Kändes som nålar på mitt bara skinn, men det gick över rätt fort. Lagom tills jag kom hem (och det var Freddes tur att träna) sprack molnen såklart upp och solen kikade fram. Typiskt!

Energitorsk i Lund

Jag hade dealat till mig lördagsmorgonen som min cykeldag i helgen. Fredde fick ta fredagkvällen, han har ju mer erfarenhet av det där med kvällsträning...Dealen var att jag skulle vara hemma senast kl 10 så det blev till att ställa väckarklockan.

Åt en stor portion gröt med banan och mandlar innan jag rullade iväg strax efter sju. Det är härligt ute strax efter sju på en lördag morgon. Ensam på landsvägarna och inga jobbiga bilister som stör ens framfart. Däremot en och annan cyklist. Blev omcyklad precis efter det att jag vänt mig om och snytit ut en snorblobba modell lång och slemmig, men ja ja, jag kunde ju inte veta att han låg där och smög.

Allt gick fina fisken tills jag kom till Lund. Där blev jag både hungrig, kissnödig och tappade all energi. Hade med mig en energibar i tröjfickan och den tryckte jag i mig i ren desperation. Nu var inte det här någon vetenskapligt sammansatt energibar utan mer modell godis, med för mycket fett och för lite kolisar, så den förväntade kicken som vanligtvis brukar komma direkt, dröjde alldeles för länge. Men till sist kom den! Och då kom den med besked!

Efter två mil av förtvivlan bara vände det. Benen fick snurr och jag låg över 30 i snitt i uppförsbackarna! Då hade jag bara 1 mil kvar av min tänkta runda. Kändes snöpligt att sluta där när det precis börjat kännas bra. Ville liksom bevara den braiga känslan i kroppen och inte ha det jobbiga i minnet till nästa cykeltur.

Så jag tog en sväng till. Nu började det bli riktigt varmt och härligt och jag njöt varje meter. Sen gjorde jag något riktigt vuxet...

Jag gled in på uppfarten när cykeldatorn visade på 69.76 km. Jag har annars ett tvångsmässigt beteende att inte sluta så nära ett tiotal. 240 meter till hade känts bättre. 70 km låter ju typ 5 gånger så långt som 69,76 :)

Gift med en galning

Efter att ha slagit Freddemannen i både Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon gör han nu ALLT för att detta inte ska upprepas. Igår slog han alla rekord och gav sig ut för ett långpass löpning kl 22.30 i kolsvart mörker. Och här kommer hans efterföljande msn-diskussion med bror Johan:

Fredrik säger:
vilken knäpp springrunda det blev när jag missade en grusväg i v. hoby i mörkret...

Johan säger:
jaså!
blev den extra lång och i knepig terräng??

Fredrik säger:
om 2,4 km sädesfält är knepig terräng är svaret ja. benen är helt upprivna...

Johan säger:
aj!
å du fortsatte genom hela fältet? för du visste bara i vilken riktigt du skulle!?

Fredrik säger:
precis, jag hade gps och visste var jag skulle men det skiljde en hästhage mellan mig och vägen.... vågade inte korsa den

Johan säger:
haha. ja, lite roligt låter det allt! Tur du hade gpsen

Fredrik säger:
men det tar inte slut där. när hästhagen försvann och jag skulle göra ett försök att nå "vägen" kommer en hel flock kossor springande mot mig... de är riktigt pigga och förföljer mig på andra sidan ett litet staket

Johan säger:
muuuuuuh!!
vilka äventyr du ger dig ut på på lannet!!!

Fredrik säger:
det är inte slut än. när väl de galopperande kossorna försvunnit skulle jag över ett elstängsel som gav mig en rejäl "kyss". sedan upptäckte jag att det hela tiden funnits en lite väl bred å mellan mig och rätt väg. (Höll på att springa ner i den). fick fortsätta genom havre, vete, råg och kornfält. Jag tror att det var kornen som rev värst

Johan säger:
your killing meeee!!!

Fredrik säger:
väl upp på asfaltsväg (kl 2350). åt jag en gel, drack vatten och sjöng - night running, deserves a paved road inspirerad av REM. slutligen hemma på Storgatan (vid Shell) ligger det ett gäng ungdomar över vägen som tycker att jag är "dum i huvet" och borde gå hem å sova

Johan säger:
underbart!! detta borde dokementeras i en lååång kommentar på funbeat!
det är skönt att det bara är du som kan råka ut för sådana här saker!!

Fredrik säger:
haha, jag det är inte helt olikt mig. mot slutet var jag mest rädd att någon bonde skulle få frispel över att jag sprang i hans sädesfält.

Johan säger:
hade du en hög snitthastiget pga det åxå, då?

Fredrik säger:
tyvärr, inte sammantaget. men när jag närmade mig husen låg jag på kring 12-13 km/h när jag sprang

Johan säger:
du har i alla fall återupplivat minnet av hur det är att springa i sädesfält...
och fått ett långt långpass..

Fredrik säger:
så sant. det blev drygt 19 km på knappt 2 h

Johan säger:
bara 2,5 km länge än planerat.. inte så illa..

Fredrik säger:
nepp inte så farligt

Test: bröllopsklänning

Jag fick godkänt på bröllopsdagens form-check, och kom med bravur ner i klänningen. Tycker ni inte den matchar mina löpskor?

God morgon-intervaller

Visste inte om man kunde springa intervaller på morgonen. Långpass och annat lågintensivt funkar alldeles utmärkt för mig, det vet jag av beprövad erfarenhet, men intervaller på morgonkvisten hade jag fram till i morse aldrig provat.

Hoppade i skorna och lämnade en sovande familj, strax efter 6 i morse. Uppvärmning 2 km följt av 4x 1.25 km med två minuters vila emellan. Och så 4 km lugnt och fint hem igen.

Dagens tider blev per varv: 5.30, 5.23, 5.20, 5,18.
Sista varvet motsvarar 4,14 min /km vilket jag är hyfsat nöjd med, i småbackig skogsmiljö på mjukt underlag. Jag är ju annars en asfaltare...

Nu frukost och jobb.

Anmäld!

Så var det gjort! Har skjutit på det länge men nu är jag anmäld till årets Skanör Triathlon. Detta är det lopp jag varje år gruvar allra mest för. Det lopp där min enda målsättning är att överleva. Jag bryr mig inte om sekunder och minuter bara jag kommer helskinnad ur vattnet.

Jag vet att jag är bland dom sista upp och missar alla klungor där man kan få gratis-skjuts på cyklingen. Men är det släkt-tradition så är det. Det är bara att bita ihop och inte läsa resultatlistan så noga efteråt.

Test: vilopuls

Kunde inte hålla mig utan var tvungen att testa vilopulsen igår. Redan innan jag lagt mig stod klockan på 43 och jag anade ett rekord i antågande.

La mig ner och vilade en stund. Som alltid när det är vilopulstest på gång fick jag nästintill hjärtklappning. Blev nervös och pulsen steg. Lyckades sansa mig och slappna av, och här kommer resultatet den 1/7-08:

Pulsen som lägst nere och vände på 35 men i huvudsak pendlade den kring 37-38.

Jag har lyckats sänka pulsen med 10 slag sedan jag sist mätte (säkerligen 1-1,5 år sedan). Än är det krut i kärringen :)

Åtta år...

Idag firar jag och Freddemannen åttaårig bröllopsdag. Det är inte utan att man undrar var tiden blev av, känns ju nästan som igår.

Regnet som bara öste ner, och solen som kom fram precis lagom när vi skulle gå in i kyrkan. Bröllopstårtan som välte på väg till festlokalen (vilket vi som tur var inte fick veta förrän efteråt när dom hade lappat ihop den...). Fotografen som var dubbelbokad... Ja det finns ett helt gäng härliga minnen från denna dag.

En sak jag bestämt kommer ihåg var att vi kom överens om att vi varje bröllopsdag framöver skulle sätta på oss bröllopskläderna för att se till att vi aldrig kom ur form... Har hittills inte hänt en enda gång att jag hoppat i klänningen, men tanken var ju ganska kul :) Och i år är det kanske dags att ta tjuren vid hornen...

Ikväll firas det på restaurang, med god mat och dryck.

Love you Freddemannen!

Skånska galningar -finns det?

Man kan lätt uppfattas som lite galen när man går upp 05.15 för att cykla ett par mil innan jobbet, som jag gjorde idag. Men det är ingenting jämfört med vilka galningar det finns out there.

Om jag hade bott i Stockholm hade jag börjat min semester med att vara så här galen. Men det gör jag ju som bekant inte. Och nu till min stora fråga: Finns det inga galningar i Skåne? Jag vill också springa ultra...