Söndagslöpning

Jag är en morgonmänniska i alla avseenden. Även när det gäller träning gillar jag att få det avklarat så tidigt som möjligt. På så vis finns det ingenting som kan sätta käppar i mina hjul eller som kan få mig att bli seg och omotiverad.

Igår fanns dock inte tillfälle till morgonträning så jag sparade löpturen till strax efter kl 17. Efter att ha legat och vilat en stund på sängen, skulle jag alltså till att springa. Fort dessutom. Det kändes så där lagom kul och sängen liksom slet och drog i mig. Ville inte släppa taget.

Dessutom hade det precis börjat dugga när jag tittade ut. Sängen höll mig ännu hårdare. Men jag vred mig loss, hoppade i träningskläderna och gav mig ut. Vissa saker ska bara göras!

Och herrejäklar vad skönt det var att springa. Växlade mellan långsamt och snabbt, lät benen snurra och pressa mig framåt. Det var en härlig feeling att känna lite kraft i benen efter senaste veckornas testspring i total avsaknad av driv.

Som sagts tidigare: man ångrar sig aldrig efteråt! (men det är fasen så mycket lättare på morgonen...).

Puls

Så här visade min pulsklocka innan jag gav mig ut på dagens löppass (var faktiskt nere på 46 och vände innan Fredde hann hämta kameran). Och då stod jag upprätt.

Nu blev jag sugen på att kolla vilopulsen. Det var längesen nu.

Helsingborg t/r

Med mamma på tillfälligt besök fick vi ett gyllene tillfälle till träning på tu man hand, Freddemannen och jag. Lämnade hemmet strax efter 10 med siktet inställt på Helsingborg. På fötterna: mina sprillans nya skor.

Hade kollat ut bästa vägen och tog gps:en till hjälp för att hitta. Var inställd på att det skulle vara uppför till Helsingborg. Norrut känns liksom uppför. Men så var det inte i verkligheten, vi hade nerför och medvind större delen av sträckan. När vi kom till Rydebäck strax söder om Helsingborg hittade vi en cykelväg längs stranden, hur mysigt som helst. Kanske inte optimalt för däcken med växlande grusväg och vägar gömda under centimeter av sand, men det var härligt med utsikten över havet.

Värsta biten var stadskörningen i Helsingborg. Att sitta fast i pedalerna bland tusentals förvirrade Helsingborgsbor (som springer som galna myror över vägarna) är minst sagt jobbigt. Kullersten är ingen höjdare det heller. Men mackan och cappuccinon på Koppi var underbara och definitivt värda besväret.

Hemvägen bestod av motvind och uppförsbacke. Vi roade oss med att rejsa mot två tolvåringar, och vann! Totalt för dagen 93 km och det kändes skönt i hela kroppen (undantaget baken).

Betyg på nya skorna: 5 skosulor av 5. Snygga och sköna. Lätta att klicka i och ur (knappast skornas förtjänst, men de nya röda klotsarna). Helt enkelt tipptopp. Nu vill jag bara ha ett par nya cykelbrallor också...

Och så lite bilder från dagen:

>

Nya skor!

Har börjat beta av min önskelista nu. Dagens inköp blev ett par cykelskor. Lite fattigare i plånboken men glad i själen. Var det nån som sa att man inte kunde köpa lycka?

I morgon blir det premiär då Freddemannen och jag cyklar till Helsingborg och tillbaka, 9 mil, med obligatoriskt cappuccinostop på Koppi.

Jag kunde inte hjälpa det!!!

Blev omcyklad på väg till tåget i morse...

Jag har 7 minuters cykelväg till tåget varav större delen är nerförsbacke. Efter tre stulna cyklar trampar jag numera på svärfars gamla treväxlade Mustang. Den är treväxlad men det är bara en växel som faktiskt fungerar, den lättaste. Det gör att man i nerförsbackarna bara kan rulla. Vilket i och försig är skönt så där innan man riktigt vaknat.

I alla fall. Mitt i nerförsbacken kommer en tjej modell otränad och cyklar om mig. Och med min lätta växel har jag ingenting att sätta emot. När avståndet fram till henne växer föds en liten tävlingsdjävul i mig som bänkar sig på min axel.

Han får mig att trampa. Benen snurrar som på en iller i nerförsbacken. När vägen sedan planar ut är det min kompis på axeln som samlar all muskelkraft i mina ben och tvingar cykeln fram i en rasande fart. Jag kommer i fatt och i sista kurvan glider jag förbi. Jag vinner spurten. Det känns gott i hela kroppen.

Jag är 34 år. Jag kommer aldrig att bli stor!

Resultat av gårdagens testlöpning

Igår var det så dags att testa vaden. Efter tips här bland kommentarerna tog jag med mig sällskap på löprundan, för att slippa känna efter hela tiden. Det blev dottern som fick hänga med på cykel.

Jag sprang lugnt och fint första 3 kilometrarna tills vi kom fram till en 1,25 km lång slinga i skogen. Där hoppade hon av och så sprang vi ett varv(ännu lugnare)tillsammans innan hon hoppade upp på cykeln igen, för de sista 3 km hem.

Totalt 7,25 km i ett makligt tempo av 6 min/km. Kände lite smått här och var i benen men faktiskt inte just där jag haft ont tidigare. Så jag är försiktigt positiv. Nu vilar jag löpbenen tills på söndag när jag testar igen.

Tills dess roar jag mig med spinning och utomhuscykling. Inte så dumt det heller!

Belöningen!

I april gjorde jag årets hittills enda insats i trädgården: 3.5 timmes ogräsrens i jordgubbslandet (ja jag vet att jag är lat!). Nu skördar jag frukterna...

Så här mycket gubbar hämtar jag in alldeles gratis varannan dag. Kan det bli bättre?

Testspring

Ikväll är det dags att testa vaden och se om den håller. Det är lite nervöst.

Och när man känner efter så känns det ju alltid konstigt överallt... Hur gör man för att springa utan att känna efter?

Önskelista

Det är flera månader tills jag fyller år och ännu längre tills julafton men en önskelista får man väl ha ändå. Just nu på topp 10:

Cykelskor. Mina är så grova och fula. Vill känna mig flärdfull på cykeln :)

Trekvarts cykelbyxor. Har inget mellanting mellan korta och långa fodrade, dvs där vädret befinner sig just nu!

Fiffiga armvärmare som man kan rulla ner när det blir för varmt.

Cykeltröjor i glada färger så jag syns på vägen.

Nya brillor att cykla i. Mina oakly från 1998 känns lite Dame Edna.

Service på hojen så den blänker...

Löparjacka modell snygg. Min nuvarande newline är samma färg som vädret. Grått och dassigt.

Löparskor: ett par till asfalt och ett till terräng

Löparryggsäck

Garmin Forerunner.

...

Hallå, varför vinner inte jag en miljon?????

Morgoncykling i snålblåst!

Ibland gör man saker man ångrar. Men en sak som jag nog aldrig ångrat är när jag trots dåliga förutsättningar tagit mig ut och tränat.

Idag är en sån dag. Den tid jag hade till mitt förfogande var FÖRE klockan 07.00, jag behövde alltså ställa klockan långt innan tuppen ens funderat på att kliva upp. 05.15 pep den.

I Kävlinge finns inga gym öppna vid denna okristliga tid. Och eftersom jag fortfarande praktiserar löpvila var cykling det enda alternativet. Cykling är jätteroligt. Utom när det blåser. Idag hade Gud luft i lungorna, 11 m/s och säden på sädesfälten låg ner.

Här hade jag två val: stanna kvar i min varma säng eller ge mig ut och fightas med blåsten. Fast egentligen var det inget val, för jag hade bestämt mig redan igår. Det var bara att bita ihop och ge sig ut. Inte tycka synd om sig. Bara njuta av tanken på att andra förmodligen tycker man är knäpp.

För är inte det halva nöjet med att träna, att andra tycker man är konstig?

Så var det jobbigt då? Tjaaa, halva vägen kändes det som att cykla rakt in i en vägg. Trots att jag trampade och trampade visade cykeldatorn inte mer än 19 km/h. Som att cykla med ett gummiband runt midjan. Och jag skrattade hela vägen för mig själv. För när det blir tillräckligt jävligt så blir det bara komiskt.

Efter att ha forcerat vind i 35 minuter vände vägen hem och jag fick njuta av högre hastigheter. När det var som roligast rullade jag uppför en backe i 42 km/h. Då leker livet.

Nu jobb.

No excuses...

Nu när maken ska på tjänsteresa i två dagar skulle man ju kunna luta sig tillbaka, pilla sig i naveln och konstatera att möjlighet till träning saknas (pga barnen). Eller så kan man ställa klockan, sätta iväg på hojen och vara hemma lagom så han hinner med tåget klockan 07.26.

Och trots att det ska vara 10 grader och 10 m/s jättevind väljer jag alternativ 2. Klockan 05.30 ger jag mig av. Det kommer att bli trist och hemskt och hemlängtan när vinden är som värst, men det kommer att vara värt det. Mitt pannben kommer att växa två millimeter och jag kommer få ypperlig träning i att snyta mig snyggt. Here we go!

Semesterförberedelser

Jag vet knappt NÄR jag ska ha semester men förberedelserna är redan i full gång. För en sak vet jag och det är att barnen ska ut och campa med farmor och farfar i tre dagar. Och det är dom tre dagarna som nu ska planeras.

Det är då man ska städa huset, klippa gräsmattan, måla huset och rensa i rabatterna. Och nu mina vänner skojar jag så det står härliga till!!! Dessa tre dagar ska nämligen dammråttorna dansa tango, gräsmattan växa ohämmat och ogräset festa loss. För jag och maken, vi ska träna!

Dag 1. Bilen till Skäralid. På med löparpjucken, löparryggsäck med vätskesystem, gps, karta, kamera, ombytesstrumpor och massor med energi. Sen väntar 50 km löpning på söderåsen. Och här ingår svalt väder med sol, fin utsikt och bara ren och skär livsnjutning. Och ett par blåsor under fötterna och skav under bh:n förståss.

Dag 2. Avfärd till Karlkronatrakten för ett par dagars samkväm med svåger, svägerska och svägerskans syster och svåger.... inveckat det där :)
Samkvämet består inte heller här av lata dagar på stranden för här ska cyklas. Blekinge by bike liksom. Vet inte hur länge eller vad, så långt har jag inte kommit i planeringen. Men det låter underbart.

När barnen kommer hem ska vi leka doktor, och jag ska vara patient hela tiden. Då blir man ompysslad och omplåstrad. Det kan behövas.

Något att bita i

Vid det här laget har jag gjort hyfsat många kostanalyser. I de flesta fallen äter folk på tok för lite mat och alltför mycket snabba kolisar. Lätt som en plätt att vara kostrådgivare då.

Men nu har jag fått något att bita i. En nästintill felfri kostdagbok ligger framför mig och jag måste vässa hjärncellerna, för här kan jag inte gå på rutin.

Å vad sånt här är kul!

32+91 km cykel

Igår: 32 km ensamcykling i pissig motvind och vattenflaskan kvarglömd hemma. En trist upplevelse som ej förtjänar mer bloggutrymme än så här.

Idag: 91 km cykling i trevligt sällskap, och med såväl vattenflaskan som sportdrycken på plats.

Det trevliga sällskapet som satte tänderna i dagens cykelrunda var från vänster: Sarah, Ola, jag, Ken, Johan, Sofia och min egen Freddeman. En riktig släktsammankomst där till och med svärfar följde med.

Första 33 km gick i makligt tempo för att alla skulle hänga med. Vi stannade till på Aldo i Skanör där vi åt en god macka och drack en superduper cappuccino. Ett cappuccinostopp är nämligen obligatoriskt i en släkt full av kaffenördar.


Efter koffeindopingen vände halva gänget hem och andra halvan trampade vidare. Jag tillhörde det senare gänget. Har man väl fixat barnvakt kan man ju inte nöja sig redan. Var lite stel i benen efter fikat men det ordnade snabbt upp sig och vi kunde trampa vidare i ett högre tempo.


Någonstans längs vägen kom en stor spottloska vinande genom luften. Det var svåger Johan som fått en geting i munnen och i ren reflex levererade en stor spottblaffa som landade på frugans lår. Mjams. Men han blev ursäktad. Getingar i munnen vill ingen ha. Ett bett i gommen och ont resten av dagen blev resultatet, men inget som svullnade upp som tur var.


Trampade vidare, ibland i härlig medvind men lika ofta i galen motvind. Efter nästan 3,5 timme gled vi in på gräsmattan hos svärföräldrarna där nybakad sockerkaka väntade. Gah, vilken dag! Kan inte alla dagar vara sånna här?

Glad midsommar!

Riktiga löpare springer på julafton. Så det gjorde jag. Och på nyårsafton. Så det gjorde jag också. Men på midsommarafton får löparbenen vila.

Det blir cykel i stället, standardrundan 32 km som jag kan cykla bak och fram i sömnen med ögonbindel och baktejpade armar. Ja så rutinmässig känns den, men jag gillar den ändå. Den får fungera som ersättning för utebliven löpning, samt som uppvärmning inför söndagens långcykling med hela tjocka släkten.

Efter cykling väntar små grodor (det är en bra ursäkt med barn, då får man leka roliga lekar utan att skämmas...) , sill, potatis och hela tjottaballongen. Och så jordgubbar förståss! Mjams!

Ha en riktigt härlig midsommar på er allihopa!

Svart på vitt...

Så här: jag är totalt o-löpskolad, helt självlärd och bara springer. Hittills har det funkat kanon. Håller hyfsat tempo trots undermålig fartträning, och har varit förskonad från skador (peppar peppar, så inte vaden blir nått allvarligt). Det faktum att gympaläraren i åk 6 gav mig beröm för min ekonomiska löpstil lever jag på ännu :)

Men, som alltid när man håller på med något kommer man till en punkt när man vill utvecklas mer, vill förbättra tekniken för att kunna prestera ännu mer. Och det var någonstans här jag kom på idén att filma mitt löpsteg, inspirerad av detta fantastiska blogginlägg som jag tjatat om tidigare.

Så fram med videokameran och här är resultatet...

Precis innan landning. Enligt Pose (som verkar vara gurun på området) ska nu främre benet vara böjt och bakbenet på väg att dras in. Så långt fine. Dock ska främre foten peka nedåt och det kan man ju inte påstå att min fot gör....Ser onekligen ut som jag tänker landa med hälen!

Landningsögonblicket. Stödbenet ska nu vara rakt under kroppens tyngdpunkt, knät lätt böjt och bakbenet indraget under bålen. Kanske är mitt främre ben något för långt fram och det bakre något för långt bak, men tjaaaa hyfsat ändå.

Påväg att lämna marken. Här ska stödbenet vara böjt och det fria benet indraget under kroppen. Linjen mellan stödpunkten i marken och kroppens tyngdpunkt i höfthöjd ska luta framåt. Check.

I luften. Bakre benet lätt böjt. Check.

Summa summarum. Rätt nöjd med benföring och hållning men jag är ingen framfotslöpare. Speciellt ena foten går i med klassisk hälrull, den andra lite mer på mellanfoten. Så är frågan om det är något man ska bry sig om eller inte.... Åsikter någon?

Ofrivillig löpvila

Efter Sthlm marathon hade jag ont på ett enda ställe och det var vänster vad. På måndagen fick jag ta trapporna sidledes för varje böj i vänsterbenet högg som en kniv i vaden. På tisdagen var allt det onda borta.

Efter det har jag kunna spinna obehindrat, men när jag springer kommer känslan krypande efter 1 timme ungefär. Inget som gör jätteont men känslan finns där. Så nu brottas mitt förnuft mot min löpiver; vila kontra tuffa på.

Och visst är det bättre att ta det säkra före det osäkra. Vila och vara säker på att hålla sig hel. Men det är midsommar, extra ledighet, superstängt gym...kort sagt: jag vill springa och jag vill springa långt!!! Jag vill springa tufft: intervaller, backar, terräng och galenskap. Kan någon gömma mina löparskor????

----------
PS: Sitter och knåpar med min löpfilm (kvalitet Örjan), bilder kommer under dagen...

Skåningar på maran

Hittade denna lilla lista över skåningarnas resultat på Stockholm marathon. En femteplats bland tjejerna får man väl vara nöjd med :)

Brist på nått...

Jag måste ha brist på anti-skavsårsvitaminer. Efter förra löprundan fick jag skav av sport-bh:n (surprise! Det var ju samma som jag hade på maran...) och efter dagens blöta utflykt svider det järnet under skinkorna. Att duscha är numera en smärtsam upplevelse. Synd att man måste göra det typ hur ofta som helst :(

Ärthjärna!

Tänkte springa hem från jobbet idag, men i morse upptäckte jag att alla mina löptights låg i tvättmaskinen. Förvisso rena, men också BLÖTA. Rafsade med mig ett par som jag tänkte hänga på tork här på jobbet.

Nu är det 20 minuter till jag ska springa och vad hittar jag i min väska? Jo, ett par BLÖTA tights.... Springa är härligt, nästan jämt!

Snabbmat!

Maken iväg på tjänsteresa och därför har jag sedan igår praktiserat livet som ensamstående mamma. Hämta/lämna på dagis och fritids, ena tjejen på danslektion, andra trött och grinig, spinningpass, flört med grannarna för barnvaktshjälp, och mitt i allt detta MAT!

Eftersom vi kom hem någonstans kring 22.30 i söndags gapade kylen tom och det gjorde inte matprojektet lättare. Som tur var har jag alltid en uppsättning med panikmat i frysen. Och då snackar vi inte Billys pizza utan vanlig hederlig lax. Tillsammans med min nya favoritkrydda från Santa Maria: Wasabi och Sesam, slängde jag ihop en riktigt god räsermat innan barnen fått av sig skorna :)

Så här my friends:

Wasabi- och sesamkrydda den tinade laxen, och skjuts in i ugnen. 15 min.
Koka fem gryner. Uppkok och därefter småkok 12 minuter
Woka färdiga frysta wokgrönsaker
Blanda turkisk yoghurt med lite sötsur sås.

Maten klar på 15 minuter och eftersom laxen sköter sig själv hinner man både duka och pilla sig i naveln under tiden. Tack gode gud för snabbmat!

Långt är kul!

Jag har en otrolig längtan efter att göra låååånga uthållighetskrävande saker. Inspirerad av vättern-berättelser är det nu långa cykelturer som lockar mest, men även 50 km löpning i skogen skulle sitta fint. Problemet med träning av det här slaget är ju att det kräver sin tid. Den här veckan kör jag 4 pass på gymmet, och det blir liksom inte mycket utrymme kvar till större utsvävningar.

Men midsommar mina vänner, då ska här cyklas. Farmor har lovat ställa upp som barnvakt och om jag så ska upp i arla morgon stund, så ska här cyklas långt!

Dessutom planerar jag och maken för en egen 5-mila löptur på Söderåsen. Vad passar bättre när barnen är på High Chaparall med farmor och farfar?

Tills dess får jag nöja mig med kortare träningspass. Ikväll 45 min spinning. Vi får uppväga den korta tiden med hög intensitet. Det är ju ganska najs det med :)

Härligt!

Morgonens löprunda avklarades utan några större incidenter. Klockan 06.45 lämnade jag herrgården till sången av kvittrande fåglar. GPS:en valde att visa fel från start och enligt den var jag på väg rakt ut i ingenstans. Så mycket för den livremmen!

Som tur var kom markeringarna tätt och jag hade inga problem att hitta rätt. Hade mycket publik längs vägen, till en början i form av hästar och får och senare fåglar, katter och hundar. Längs vägen låg en spegelblank sjö som jag med jämna mellanrum återkom till längs hela turen. Så lugnt, så fridfullt.

Sprang i traktorspår och på stigar, och slutligen en bit på grusväg och asfalt. På de smalaste stigarna låg högar av bajs och jag kunde inte låta bli att fundera på vilka läskiga djur som stod bakom träden och lurpassade på mig (måste ha missat någon biologi-lektion för länge sen, som säkerligen kunde ha lugnat mig).

Slingan var backig och stundtals riktigt tuff, men benen hängde bra med trots den tidiga timmen. Det var otroligt härligt att andas frisk skogsluft och bara känna lugnet. GPS:en vaknade till liv efter att tag, och kändes trots allt rätt tryggt att ha med. Telefonen låg oanvänd och svettig i bakfickan. Och poliserna kunde koncentrera sig på Hultsfred…

Livrem och hänglsen

Jag sitter i ett litet, litet rum på en gammal herrgård någonstans i de småländska skogarna. Barnen sover och maken leker med gps:en. Samma gps som räddade honom från att springa vilse i morse...

Här omkring finns underbara skogar med stigar, backar och sjöar. Rena paradiset för en asfaltsråtta som mig. Först ut att testa omgivningen var maken som tilldelats lördagen som springmorgon. När han inte var tillbaka från sin 9 km-runda efter 70 minuter började jag bli orolig. Hans lokalsinne tvivlade jag inte på, slingan var dessutom försedd med blåa markeringar. Hade han blivit uppäten av en björn eller jagad långt in i skogen av en galen smålänning?

Som tur var inget av det. De blå markeringarna hade abrupt tagit slut någonstans på vägen, och det välutveckade lokalsinnet räckte visst inte till de småländska skogarna. 9 km hade blivit närmare 14 och det var en sliten man som stövlade in på rummet långt efter utsatt tid.

Men löpturen han haft lät hur underbar som helst, backig och tuff, vacker och frisk. Så trots hans lilla missöde har jag bestämt mig för att ge mig ut på samma runda i morgon bitti. Det känns kul men nervöst, härligt men farligt. Och eftersom jag är en fegis ända ut i fingerspetsarna tar jag med mig både gps och mobiltelefon.

Dessutom är herrgården här full av hultsfredspoliser, dom kan säkert gå skallgång efter mig om jag går vilse...

Citat Colting

Den här är underbar:

Det är lika sannolikt att bli fet av fett som att bli grön av grönsaker.

Impad

Idag impas jag av alla galenpannor som cyklar Vätternrundan. 30 långa sega mil på cykel. Totalt vansinnigt men förmodligen fullständigt underbart (om inte annat efteråt). En vacker dag ska jag också, men först får jag testa halva sträckan. Nästa år blir det därför halvvättern (15mil). Så var det bestämt!

Vilken prick är du?

Hittade lite roliga kartor över var ni kommer ifrån som läser min blogg. Så vilken prick är du?

Den blomstertid....

Efter en tuff träningsvecka frågar nu kroppen lite snällt efter vila. Ja den frågade redan i går morse, men eftersom jag hade pass på kvällen så fick jag övertyga den om att orka en dag till och det gick bra. Men nu väntar två dagar totalvila.

Inte så att jag har tränat ovanligt mycket i tid räknat men det har varit tuffa pass med hög intensitet, och efter en mara är man kanske lite extra känslig. Det är vaderna som säger åt mig att softa lite nu, och så får det bli.

Idag väntar skolavslutning med finklädda barn och "Den blomstertid nu kommer". Det är något speciellt med skolavslutningar... Efter avslutningen åker vi på en minisemester till Astrid Lindgrens värld, tittar på Pippi och Emil, äter köttbullar med krösamos, och bara har det gott.

Ha en trevlig helg på er!

Gammal? Jag?

Man känner sig aldrig så gammal som nu i studenttider. När man ser alla mössbeprydda människor. Tänker att det var som igår. Sen börjar man räkna... Shit, det var 16 år sen! Dessa glada och visslande studenter var TRE år när jag själv stod och sjöng om studentens lyckliga dar.

Fast jag känner mig bara som 23. Jag är i bättre form än när jag tog studenten. Då kunde jag med näppe ta mig runt 3 km löpning. En mara fanns inte på världskartan.

Speciellt 23 känner jag mig när jag får dra på mig träningskläderna och tokköra lite. Som ikväll, när 45 minuter kör-så-det-ryker-spinning står på schemat. Och hur var det, visst fick man dra av 10 år om man tränar mycket?

Moviestar

Gårdagens löppass blev allt annat än vanligt. Hade nämligen placerat ut maken med videokamera på väl vald plats, för att filma min löpning.

Satte iväg på en kortare uppvärmning innan jag passerade kameran första gången. Ville ju inte filma mina lufsiga uppvärmningssteg, utan pigga varma ben.

Sprang förbi första gången.
-Jag har motljus, ropade maken
-Ställ dig på andra sidan då, flåsade jag

Sprang förbi andra gången. Och precis som pulsen ökar 20 slag när man mäter vilopulsen, eller som att man aldrig kan le naturligt på kort, så kunde jag inte springa normalt när jag visste att kameran stod där.

-Trippar du alltid så där när du springer?, frågade maken
-Ja det gör jag, fräste jag!

Och för varje vända var det något som var fel. Först efter 14-15 vändor var båda nöjda och glada. Kan tänka mig att grannarna längs vägen undrade vad som försiggick när jag kom springandes för femtielftegången på en cykelvägsstäcka på ungefär 20 meter.

När filminspelningen var avklarad fortsatte jag på min kortaste standardrunda, 6 km runt Furulund. Kände mig lekfull i benen och gjorde ungefär allt utom att springa rakt fram. Sprang hoppsteg: 1-2-hopp, 1-2-hopp... här snackar vi syra. Sprang upp och ner på trottoarkanter, rejsade mellan lyktstolpar och stapplade hem sista biten.

Träning när det är som bäst: lekfullt, spontant och skojsigt.

Bilderna från filminspelningen kommer inom kort. Måste bara få ordning på min kraschade dator först.

Anmäld!

Anna Nystedt!

Tack för din anmälan till Stockholm Marathon 2009!
Du är anmäld i klassen: Damer.
Vi skickar PM och startbevis i slutet av april 2009.
Lycka till med träningen inför loppet.
Registreringen Stockholm Marathon

Ett marathon är som en förlossning. Efter en vecka kommer man bara ihåg hur underbart allt var. Det som inte var fullt så kul faller snart i glömska. Så här sitter jag, 10 dagar efter, och har redan anmält mig till nästa år. Är jag knäpp eller?

Den underbara tröttheten

Det är när man tokkör ett spinningpass som ikväll som man inser hur mycket man har saknat spinningen under de senaste löpningsfokuserade veckorna. Att köra järnet till peppande musik är verkligen härligt. Att känna benen stumna men aldrig ge upp. Att trycka sig upp för den sista backen, fast svetten rinner. Att bli riktigt, riktigt trött. Det är något visst.

Så nu sitter jag här så där precis sådär underbart trött, genomblöt och undrar vad för gott jag ska stoppa i mig. En ciabatta med parmaskinka och avocado skulle inte sitta fel. Och ett stort glas kall mjölk. En sväng förbi jordgubbslandet och se om jag får någon efterrätt också kanske. Men först duschen.

Sockerbomb!

Metro stod och delade ut All Bran Regular när jag klev av tåget i morse. Gillar inte sån hundmat men tog en i studiesyfte...

All Bran Regular (som folk tror är nyttigt) innehåller 22 g socker per 100g.

Start Hasselnöt (som i det närmaste kan jämföras med kaksmulor) ligger "bara" på 19 g....

Så låt er inte luras av den mörkbruna färgen och den träiga smaken. Allt tråkigt är inte nyttigt! (Och allt nyttigt är inte tråkigt - tvärtom!)

Dagen efter ett marathon...

För en vecka sedan var det DAGEN EFTER ETT MARATON.... någon som känner igen sig?

Familjefejden fortsätter

Lyckades pressa in en kort cykeltur i gårdagens späckade schema. Valet föll på vår standardrunda via Lund-Fjelie-Flädie-Lödde och hem, 32 km. Det är rundan man kör när man inte orkar/hinner tänka ut nått bättre och just därför blir det ganska ofta.

Rundan brukar ta 70 minuter och förra gången lyckades jag pressa tiden till 69. Bara för att i nästa sekund bli slagen av maken på 66 minuter och 27 sekunder. Med detta i bakhuvudet gav jag mig ut på gårdagens cykling.

Efter att ha slagit maken i både Göteborgsvarvet och Stockholm marathon har jag väckt en tävlingsmänniska i mig som jag inte visste fanns. Så fort jag satt fast fötterna i pedalerna visste jag att jag måste maxa. Här kunde jag inte ligga och glida i medvinden utan trampa trampa.

Lät pulsklockan piska mig och kämpade som attan för att hålla pulsen 10 slag över det jag brukar på cyklingen (fortfarande under spinningpuls dock). Hittade rundtrampet och kunde mata på bra med benen. Under tunneln i Lödde brukar jag ligga på 50 minuter bra dagar. Igår låg jag på 47. Kände att det kunde funka och ökade lite till. Pulsen upp 10 till. Trampa trampa. Så kom motvinden. Kämpade för att inte komma under 30 km/h men i uppförsbacken efter Hög fick jag ge mig. Backen är brant och motvinden som en vägg, klarade inte mer än 24 km/h trots att jag stod hela vägen.

Sista biten går både nerför och uppför, jag kände att jag fick trycka på lite för att kompensera för fartsänkningen i uppförsbacken. Trampa trampa. Svär i tysthet åt alla bilar som bromsar min framfart. Glider uppför backen, spurtar på sista rakan och tvärnitar på uppfarten. 66 minuter och 1 sekund.

I eftermiddag tar maken upp kampen!

Helg!

Skönt med tre dagars ledigt. Jag inbillar mig att jag både ska hinna träna och softa i min solstol trots att vi har barnkalas både idag och i morgon. Kalas betyder baka, laga mat och STÄDA. Och eftersom städningen i vanliga fall utförs i form av sop under mattan och raggardammsugning, så tar det TID när det ska göras ordentligt.

Känner jag mig själv kommer jag hinna träna men inte softa. Softa är alltid det som blir nerprioriterat och inte hinns för gud nåde om jag inte hinner träna i det här härliga vädret.

Men om jag eventuellt mot förmodan skulle hinna softa, så har jag en ny bok som jag tänkte sätta tänderna i (nej mamma, det är inget kulturellt). Det är Runner's world's Spring snabbare. För det är mitt nya projekt, att öka hastigheten. Jag har sprungit en mara på 3.47 utan nästan någon fartträning, och jag är jättenyfiken på var fartträningen kan ta mig.. 3.30?

Hört på tåget

- Jag var på spinning igår. Det var så himla bra.
- Jahaja
- Det var liksom inte bara spinning utan även träning för överkroppen. Vi fick boxas, göra armhävningar på styret och pendla med armarna när vi trampade.
- Gud vad bra. Annars tränar man ju bara benen liksom.
- Ja, nu kanske man kan få lite muskler på överkroppen med.
- Perfekt ju.

Alltså hallå! Finns denna typ av spinning fortfarande? Känns det inte väldigt nittonhundranitti? Undrar var de tränar. Och undrar hur muskulösa de blir i sina pendlande armar....


Har han spinnat sig i form ?

Pigga ben!

Igår var det dags för första träningspasset efter maran. Kände mig återställd i benen och var riktigt laddad inför den stundande spinningen.

Var sugen på att köra hårt och la upp passet därefter. Efter en lugn uppvärmning (till dålig musik - den måste bytas!) ökade vi successivt pulsen under två klättringslåtar. Höll pulsen uppe under en sittande raksträcka för att sedan köra ett par 60-20 intervaller. Härligt när svetten yr, hjärtat pumpar och benen bara snurrar. Efter lite återhämtning drog vi upp pulsen i en raksträcka innan det var dags för den avslutande klättringen. Jag kan säga att det var LÄNGESEN benen kändes så här otroligt pigga. Jag fattar ingenting...

I alla fall. Skönt att fokusera på något annat än löpning en liten stund. Jag har ett enormt träningssug efter en månad med mindre träning (dels inför loppen och dels återhämntning mellan. Hela kroppen spritter och vill bara komma igång.

Fast jag känner ändå en tomhet efter maran. Som att mitt mål är borta, vad ska jag fokusera på? Visst tränar jag för att jag älskar det, för att må bra och allt det där, men det är ändå skönt att ha något framför sig, att se fram emot. Lidingö är ju inprickat i kalendern men det är ju en evighet dit. Vill ha något närmare, kanske ett cykellopp vad vet jag. Vi får se vad jag hittar på. Mållös kan man ju inte vandra.

Tisdagsvelande...

Sitter med den här sidan uppe. Ska jag? Ska jag inte?

Jag ska! Fast jag väntar lite, tills jag fått maken med mig...

Lite bilder...

Vaselinet som skulle rädda mig från sår....



...men det funkade inte, för jag visste inte att jag skulle springa med en tvättsvamp i sportbehån...



Här är alltså resultatet av Stockholm marathon: skavsår!! Inte kunde jag ana att min räddning i värmen, svampen, skulle ge mig sånna sår. Men vad gör man inte i brist på fickor?

------------------------------------------------------------------------------------

Laddning på tåg...


Stockholm stadion, dagen före. Kiss-fans kan verkligen konsten att skräpa ner...


Nervös vandring mot nummerlappsutdelningen. Börjar kännas verkligt nu. Ingen återvändo liksom...


Och själva belöningen!!!

Post-mara måndag

Tillbaka till verkligheten med en stor fet duns. Helgen har varit underbar, både maradagen och gårdagens shopping i ett sommarfint Stockholm. Nu gäller omfokusering, semestern är över. Nu väntar en veckas hårt arbete för att få fram alla siffror och rapporter till fredagens superduperviktiga möte. Känns som en helt annan värld. Vill stanna kvar i min träningsvärld lite till, suga på karamellen och halta omkring på ömma tår.

Ett stort tack...

...för alla era grattisar och värmande ord. Att ta sig i mål i går var underbart och att läsa alla era kommentarer var liksom grädden på moset. Jag är glad att ni inspireras av mitt lopp och till er som funderar, om än så lite, på att ställa upp: gör det. Det är en himla upplevelse, både före (alla förberedelser, allt stirr, alla nojor), under tiden (folkfesten)och efteråt (glädjen, skavsåren, stoltheten).

Än en gång: tack för era kommentarer, dom betyder massor.