Rapport från Stockholm Marathon

Nu befinner jag mig i min hotellsäng. Mätt och belåten. Fötterna i högläge. Munnen full av djungelvrål. Skönt trött i hela benen och i huvudet. Den här känslan underbar. Den är värd varenda meter. Men vi tar det från början:

För första gången sedan jag vet inte när, var vi i god tid till starten. (Bajamajaköerna var mycket snabbare än i Göteborg, Stockholmarna verkar ha mindre besvär med magen...). 25-27 grader (dom sa olika hela tiden) kändes varmt och jag var lite oroad över hur det skulle påverka mig. Jag är rätt kinkig med temperaturer, både varmt och kallt. Jag vill ha lagom helt enkelt.

Första kilometrarna gick lugnt och fint, märktes att folk hade för avsikt att hålla igen. Annars brukar jag som slow-starter, bli ganska stressad när folk sticker i starten. Min strategi var att ta det riktigt lugnt första hälften. Jag var noga med att fylla på vätska vid varje station, mestadels sportdryck och spexade till det med gel vid 10, 20 och 30 km.

Det var en otrolig stämning i stan, musik, hejande människor. Jag blev glad i hela mig och efter 15 lätta km hade jag redan bestämt mig för att anmäla mig till nästa års lopp. Vädret påverkade inte mig något speciellt. Det fanns gott om duschar att svalka sig i och min alldeles egna svamp hjälpte också till att hålla värmen borta. Hade inga fickor över och fick förvara den i sport-bh:n. Så nu vet jag hur det känns att vara storbystad (i alla fall på ena sidan).

Västerbron var inga problem på första varvet, ett litet motlut bara och sen en skön nerförsbacke. Vid 21,1 km hade jag 1.55 och tyckte att jag nog hade såsat till det lite för mycket, hela 15 minuter sämre än göteborg. Bestämde mig för att öka lite och se hur det kändes. Benen kändes pigga och protesterade inte mot fartökningen. Räknade ner mot 30 km, där jag trodde att väggen skulle komma. Ville se hur denna omtalade vägg skulle kännas, samtidigt som jag var på krigsstigen och ville mucka lite med den. Dessutom var 30 någon slags magisk gräns, för längre än så hade jag aldrig någonsin sprungit tidigare.

När 30 km kom kände jag mig fortfarande pigg, och samma sak vid 31 och 32. Sen kom västerbron... Det gick trögare detta varv, men det gick. Jag fortsatte springa och någonstans vid 35 km kände jag att det började trötta till sig i bakbenen, både vader och lår. Blev svårt att hålla motivationen och kilometrarna kändes som mil. Insåg att jag hade en tid under 4 timmar om jag inte kroknade. Fortsatte mala. Vid 5 km kvar tog jag fram cykelmyggas hemliga vapen. Såg en pigg kopia av mig själv framför och rabblade mitt mantra: stark, snabb, snygg i takt till fotisättningarna. Funkade som sysselsättning i ett par kilometer.

När 3 km återstod började jag se slutet på eländet. 16 minuter skulle jag väl kunna uthärda? 1,2 km kvar, bara som till Konsum hemma....

Och där någonstans ser jag svägerskans storasyster. Hon skriker GUD VAD BRA DU ÄR! och det värmer i hela kroppen. Jag blir sprallig inombords och ökar lite. I publiken hör jag någon säga "hon ser ju oförskämt pigg ut". Och just då var jag det, även om det känts megasegt bara någon kilometer tidigare. Kommer in till stadion till tonerna av en jättebra låt (som jag redan glömt) i exakt rätt bpm. Här snackar vi skadat men jag låter benen pinna på i takt till musiken och vips är jag i mål. Glad och fnittrig och stolt. Får min medalj och en flaska vatten innan jag haltar iväg mot idrottsplatsen för att möta upp övriga (men dom var ju inte där!).

Det här var det coolaste jag gjort i träningsväg, men nu blir det löpvila ett tag. Det är ju inte så man skuttar i trapporna direkt. I morgon ska det shoppas, men bara i affärer i markplan. Godnatt!

The results of the släktfejd

Resultatet från dagens släktfejd blev som väntat. Fast tvärtom! Jag vann, gled (nåja) över mållinjen på 3.47.26, mer än 12 minuter under mitt "hemliga" mål. Tvåa kom maken på 4.08 och svåger Johan ca 15 minuter efter det.

Men störst prestation gjorde kanske svägerska Sarah som startade trots löparknä och klarade hela första varvet innan det blev för bra i knät. Bra kämpat!

Jag mår fina fisken. Stolt som en tupp att jag över huvudtaget kom runt. De blessyrer som jag hittills upptäckt är ett decimeter långt skavsår (plus en blåsa)under toppen på framsidan, och ett lite mindre på baksidan. Lite konstiga prickar efter svampen som jag förvarade i sportbehån har jag också. Och småskav under skinkorna. Sen är jag ju lite stel i benen också. Men jag klarade i alla fall trappan efter målgång framlänges och utan att hålla i mig:)

Det kommer en utförligare rapport efter kvällens frossamiddag som nu står på tur.

Inlägg från förr...

Så här skrev jag för ett år sen. Trodde aldrig att den dagen skulle vara redan idag.... Fy för tusan, vad har jag gett mig in på?!?!

Kulturkrock

Efter att ha kollat in hotellet, blandat lite carboloader och druckit upp den, var det dags att bege sig till nummerlappsutlämningen och kolla in sportmässan. Såg framemot att gå omkring i lugn och ro på sportmässan utan att behöva bry sig om fjärilar i magen. Tog med stora plånboken för att kunna shoppa till rabatterade priser, för sånt är ju aldrig fel.

När vi närmar oss Stockholms Stadion ser vi en kö som är typ hur lång som helst. Man hade lätt kunnat tro att det var nummerlappskön om det inte vore för att alla hade svart spretigt hår, vitmålat ansikte och öl i handen. Kändes inte som den typiska marathonlöparen.... Det var visst kön till en KISS-koncert. Kändes som värsta kulturkrocken: übersminkade sprethåriga halvfulla kissfans och sportiga marathonlöpare med vattenflaskan i högsta hugg. Det var skönt att konstatera att VÅR kö inte var en bråkdel så lång, faktiskt inte lång alls!

Så långt allt väl. Sen kom sportmässan. Och det var den tråkigaste sportmässa jag besökt. Enda fördelen var att det nästan inte var något folk. I övrigt fanns bara kläder från Reebok och Reebok har jag inte haft sen friskisgympan under tidigt nittiotal. Så sportmässan avklarades på mindre än fem minuter. Å andra sidan har jag mycket pengar kvar till söndagens shopping...

Nu väntar sängen. Sen en lång stirrig förmiddag till startskottet går. I'll be back.

Nu börjar det!

Alldeles strax sätter vi oss på tåget mot Stockholm. Jag är nervös så örsnibbarna vibrerar. Har jag glömt något? Löparskorna, vaselinet, carboloadern, kepsen?
Eller ännu värre: tågbiljetten eller startbeviset? Eller ännu värst: har jag glömt att träna ordentligt???

Jag har packat så mycket att det känns som jag måste springa med resväska för att få med allt. (Jag ser nästan målfotot framför mig: trött och sliten Anna med en Samsonite släpandes efter sig...)

Nog svamlat, det är dags att ge sig av. Jag tar med mig datorn (trots makens vilda protester och med mitt ord på att jag ska bära den hela vägen själv), så jag kommer att hålla er uppdaterade under helgen. See ya.

Vilket skämt!

Hittade en rolig sida där man kan uppskatta sin maratid baserat på tidigare meriter... Enligt den ska jag springa på 3.28.... Hahahaha, det var ju mer skämtsamt än självaste Björn Gustafsson!

Till mina supporters...

För er som vill veta hur det går för mig på lördag finns det här möjlighet att prenumerera på mina tider. Då får ni mellantider plus sluttid via sms, och kan därmed följa min lufsande framfart på Stockholms gator. Mitt startnummer är K5617. Vill ni ha full koll på den rafflande duellen med min man så är han 4645. Svåger Johan är 10782.

Släktfejden är reducerad till tre personer. Svägerska Sarah har i sista stund blivit tvungen att ställa in pga löparknä. Jättetråkigt! Speciellt som en förkylning hindrade start i förra årets mara. På det igen nästa år!

Avancerat gissning i årets släktfejd är att svåger Johan går vinnande ur striden. Han har sprungit som en gnu om vi jämför mil och timmar på funbeat. Tvåa kommer mannen, som för första gången får se sig slagen av lillebror (och det vete tusan om det inte är värre än att bli slagen av frun). Eftersom han inte skulle fixa att få tjejpisk två gånger kommer han göra VAD SOM HELST för att komma före mig. Sålunda hamnar jag sist. Trist men sant.

Bloggvänner!

En av fördelarna med att blogga är alla nya bloggvänner som man får. Eftersom mina "riktiga" riktiga vänner i de flesta fall inte alls delar mitt träningsintresse, så tycker jag det är jättekul att ha alla er bloggvänner som inspiration, pepp och support. Som förstår vad jag menar när jag är marathon-nervös, när jag snyter mig över axeln och får snor på halva mig, eller när jag helt enkelt bara MÅÅÅÅSTE ha ett par nya löparskor.

Jag älskar att läsa om era bravader och utmaningar. Det inspirerar mig massor. Jag vill kunna cykla långt som cykelmygga, springa i 6 timmar som Puma och göra 80 chins som Cia... och allt det där som ni andra gör.

På tal om Cia - DU är för gullig!!! Igår när jag kom hem låg en vadderat kuvert i brevlådan. En cd med träningsmusik helt i min smak. Det har underlättat min vecka enormt mycket! Här finns massor av bra musik till mina två pass jag har kvar att sätta i hop. Tack tack tack! Som sagt: bloggvänner är kanon!

Här töms inga förråd

Stockholm marathon är nu nära förestående, har det kunnat undgå någon? På träningsbloggarna skrivs det kilometervis med inlägg om allt från klädval, snortekniker, laddningsprinciper och överlevnadstips.

Idag var det visst dags för tömning av kolhydratförråden om man följer Szalkai (och många andra). Jag struntade i den biten och åt som vanligt. Ser inte riktigt vitsen med att tömma faktiskt. Tyckte tvärtemot det var skönt att köra sista passet löpning med god energi. Känns bättre att ha den pigga känslan i bagaget inför lördag. Men men, alla gör på sitt sätt och det som passar en passar inte den andra. Så är det ju.

Att köra pump för första gången på länge, 4 dagar innan maran är nog inte smart oavsett vilken strategi man har. Träningsvärken brukar ju komma som ett brev på posten och sitta i allt för länge.

Som instruktör är det dock inte alltid att passen kommer exemplariskt tajmat innan ett marathon. Så det var bara att pinna iväg och slänga upp stången på axlarna. Deltagarna tittade lite konstigt när jag bara lastade på 10 kg på knäböjen så jag kände mig tvungen att förklara... Jag tror jag blev ursäktad.

Nu mina vänner. Om fyra dagar har väldigt många av oss väldigt ont i väldigt många kroppsdelar. Och somnar väldigt tidigt i en väldigt skön säng. Skål!

Intervaller utan klocka

Körde lunchlöpningen som planerat trots brist på klocka. Uppvärmning på 18 minuter funkade hyfsat utan sekundvisare och minutmarkeringar. 80 meters-koordinationslopp fick bli 80 stegs-koordinationslopp i stället. Insåg efter första 20 stegen att det var himla svårt att hinna med att räkna i den stegfrekvens jag körde, det blev lite tju-nio, tju-tio av det hela och sen snubblade jag på tungan.

Ändrade strategi på nästa 80: 2-4-6-8-10,2-4-6-8-10, osv åtta gånger. Höll räkningen på fingrarna tills det blev åtta. Funkade fint.

Sen blev det dags för 54 sekunders intervallerna, eller 200 meter som det var tänkt. Fortsatte med samma beprövade metod: 2-4-6-8-10 fem gånger. Så åkte tummen fram. Fem gånger till och sen pekfingret. Fem gånger till och sen långfingret. Och sen var det tänkt en gång till för att komma till ringfingret vid i 200 meter. Men nånstans mellan pek och lång fumlade jag bort mig och tappade räkningen totalt. Fick köra några tior extra för att vara på den säkra sidan...

Så nu har jag ingen aning vad jag har sprungit, men 44 minuter blev det. Och härligt var det. Sol och lagom varmt. Nu lägger jag ner löpningen tills på lördag. Men då blir det springa av!

Ärthjärna!

Den här veckan är fullständigt kaotisk. Fylld av sånt som kallas vardagsliv: hämtningar, lämningar, läger, simskola, handboll, dans, makens tjänsteresor med mera. Att klämma in träningen i allt detta känns minst sagt klurigt! Som tur var får jag träna en timme i veckan på arbetstid och idag tänkte jag utnyttja detta till mitt sista löppass.

Gled in på sista veckan Szalkais marathonschema för att få lite tips. Koordinations- lopp och 54 sekunders-intervaller verkade vara konceptet, så fine, jag testar. Packade ner skor, strumpor,tights, sport-bh och jag-tränar-inför-stockholm-marathon-tröjan (måste ju få briljera lite på jobbet också!). Så långt all väl.

Det var bara det att jag glömde pulsklockan. Att jag glömde pulsbandet gör mig inget, kör ändå utan puls (nåja..)så här på slutet. Men KLOCKAN??!?!! Hur ska jag kunna springa 54 sekunder med en analog klocka som saknar både sekundvisare och minutstreck???

Och då säger ju förståss vän av ordning att det inte spelar så stor roll om det blir 54 sekunder, 50 eller 60. Och det är ju sant. Men med min tidsuppfattning kan det lika bra bli 20 eller 95....

Skit också. Fast det hade varit värre utan skorna så jag ska inte klaga.

Nu är det DEN veckan...

Nu har jag haft min post-göteborg-vecka. En veckas reload, både muskulärt och mentalt. Har ätit som vanligt och tränat som det känts bra.

Nu är det dags att tänka Stockholm. Att planera träningen så jag är så utvilad som möjligt på lördag, utan att för den skull såsa till och bli seg i kroppen. Jag måste tänka på vad jag stoppar i mig. Ladda förråden. Och äta lite mindre fibrer för att slippa jobbig mage när det närmar sig.

Dessutom måste jag sova. Jag är sämst på att komma i säng på kvällarna, men den här veckan ska det bli ändring på det, HALV ELVA SENAST jag lovar!

I takt med att dagarna går ökar mina nojor. Jag har börjat paniksurfa på SMHI igen. 15 grader och sol på fredag... längre prognos finns inte ännu, jag får nöja mig med den så länge. Känns helt ok.

SMHI och alkogel är min dagliga ritual. Eller daglig och daglig.... kankse mer varje timme. Haha, jag är knäpp!

Mors dag

Idag är ingen vanlig dag, för det är mors dag. Solstolen på bilden fick jag i morsdagspresent av mina underbara guldtjejer. Tillsammans med sol,20 grader och en bra tidning kan det verkligen inte bli fel. Tack för det kidsen!

Förutom att ligga och glassa i min nya favoritmöbel, har jag cyklat idag. Startade dagen med en kort runda på 32 km. Har sagt det förut men det finns inget härligare än cykling när det är fint väder. Synd att tiden inte medgav en längre runda idag.

Blev om cyklad av två "riktiga" cyklister, sånna där med likadana kläder och kadensen ALLAN på benen.. Hängde mig kvar i draget efter dem en kortare stund innan de svängde av. Kul att cykla tillsammans med någon (även om de inte visste att jag låg där bakom och åkte snålskjuts). Fick både något att titta på (vältränade vader!) och lite vindskydd.

Mitt cykelmysterium består i att jag inte alls kan uppbringa samma puls på en vanlig cykel som på spinningcykeln. I värsta uppförsbacken och motvind hamnar jag på spinningpuls men där uppe finns ju inte en chans att ligga kvar, då dör jag ju :( Vet faktiskt inte vad det beror på. Någon insatt som vet?

Nåväl, nu måste jag ut i solstolen. Det kan ju bli en lika dålig sommar som förra året och då måste man ju passa på när solen väl är framme. Ha en härlig söndag på er och såklart en alldeles särskild hälsning till min egen mams!

Vilse

Jag avundas dem som kan spontanspringa sina rundor. Som hittar nya roliga vägar och stigar. Vägar som på något vis alltid i slutändan leder hem igen. Min man är en sån person. Han hittar nya rundor överallt, och alla är lika bra. Själv kommer jag bara vilse när jag försöker. Kommer till återvändsgränder och måste vända. Jag blir galen, jag har verkligen inget lokalsinne.

Idag sprang jag vilse i Löddeköpinge. Löddeköpinge är världens håla. Att springa vilse där är nästan en bedrift. Jag skulle springa från en väg till en annan väg som löper parallellt med den första. Hur svårt kan det bli? Jättesvårt visade det sig och jag fick vända ett par gånger innan jag hittade rätt. Jag skulle verkligen behöva både karta, kompass och gps på mina rundor. Och en telefon så jag kan ringa räddningstjänsten!

I övrigt gick löpningen bra idag igen med fortsatt studsiga ben. Om en vecka studsar jag nog inte längre. Då är det nog mer typ rullstol. Hoppas affärerna har rullstolsramp, för jag ska tamejtusan shoppa på söndan!

Förresten: vad hände med Perellis vinst?

Äpplen

Äpplena faller inte långt från trädet. Idag är det barnen som tävlar. Happy Mil, 400 resp 1200 meter. Kul att vara hejjarklack som omväxling!

Om en vecka...

...sitter jag på tåget till Stockholm. Full av förväntan och nervositet. Fulltankad med vatten och ständigt kissnödig (ingen höjdare på tåg). Troligtvis har jag begynnande halsont, skoskav, ont i knäna, höften och ryggen. Men förhoppningsvis är det bara mitt huvud som spökar och inte på riktigt.

Jag sitter och retar mig på alla som hostar och snörvlar. Vänder mig bort och hoppas baskiluskerna inte ska nå mig. Överlever tågresan och tar mig till sportmässan. Cruisar runt och handlar. Kan till skillnad från i Göteborg ta det lugnt. Löpningen är inte förrän i morgon. Jag hinner prova, testa, välja och vraka. Jag känner mig välförtjänt av lite nytt, jag ska ju trots allt springa jättelångt. Så jag shoppar loss innan det är dags för mat och sovklockan. Om jag kan sova. Kan tänka mig att det kittlar lite i magen. Eller lever ångvält kanske snarare. Fy fasen, både underbart och skitläskigt på samma gång. Må det snart vara över...

Studs i benen

Så var det dags för första löppasset efter Göteborgsvarvet. Har känt mig stel och klumpig i benen och hade absolut inga förhoppningar om att det här skulle bli en trevlig upplevelse. Direkt från start började jag fila på det här blogginlägget. Jag tänkte skriva om tunga släpande ben, att jag aldrig hittade flytet och att det helt enkelt gick allmänt kasst. För det var precis så jag trodde det skulle vara.

När jag hade tänkt igenom halva blogginlägget kände jag plötsligt efter. Andningen var där, ja faktiskt redan efter någon minut. Det brukar ta minst 25... Benen var lätta, rent av studsiga. Visst kändes det något litet här och där, men benen skuttade ändå fram. Så det var bara att börja om med blogginlägget...

Dagen till ära hade jag hade min "jag tränar inför Stockholm marathon"-tröja på mig. Jag kom på mig själv med att hoppas att alla läste på den. Kände mig liksom stolt över mig själv. Att jag tagit mod till mig att göra denna JÄTTEGREJ som till för bara ett år sedan kändes helt omöjligt. Kändes som jag ville att hela världen skulle veta det. Fånigt, men sån är jag ibland :)

Lins-tips

Nu tar jag paus i löpskrivandet för en sekund. Ville bara tipsa om goda och inte alls mjöliga linser! Icas "I love Eco" röda linser är toppengoda. Al dente och inte så mjöliga som många linser brukar bli. Dessutom har dom en nöt-feeling över sig och eftersom jag är nötberoende så föll jag pladask! Helt klart en ny favorit!

Och för er som inte fattat vitsen med baljväxter: protein, vattenlösliga fibrer, vitaminer och en massa annat nyttigt. Baljväxter is the shit liksom.

(Försökte ladda upp en bild på mina nya favvo-linser men blogger gillar visst inte bilder sedan några dagar tillbaka...)

Musik

Dags för musikbyte i Bregottfabriken. Inför sommarschemat har jag två spinningklasser och en power (typ pump) att hitta musik till. Sitter här på kvällarna och sliter mitt hår. Lyssnar, sågar, cyklar med händerna för att känna takten... Känner paniken när jag inte hittar något bra.

På dagens spinning upplyste jag deltagarna att det var sista gången med den här musiken. Att det skulle bli nytt nästa gång (enda sättet att få tummen ur är att sätta lite press på mig själv i form av en deadline). Då säger en av deltagarna:

"Å vad synd att du ska byta musiken. Den som är så bra."

Och här sitter man och kämpar till ingen nytta :)

Fettladdning

Uppladdning

Snart dags att börja tänka på kosten inför Stockholm. Den traditionella kolhydratladdningen har ju blivit mer och mer ifrågasatt och här läser jag att Fredrik Paulún rekommenderar fettladdning istället. 1 dl olja extra om dagen inför Göteborgsvarv och Sthlm marathon.

Personligen tänker jag inte exprimentera så mycket utan håller mig till samma linje som innan Göteborg. Mer mat absolut, men inte extremt i någon rikting. Min carboloader behåller jag. Det är något mentalt över den....

St hans extreme

Idag är det dags för det värsta bästa jobbigaste och roligaste loppet som finns: St Hans Extreme. Jag har tjatat om det länge och velade i det längsta om jag skulle ställa upp. Men nu är det bestämt: jag lägger ner det. Dels är jag inte helt återhämtad för ett maxpass i den kalibern (upp och ner brant och konstant) och dels är jag rädd att snubbla på alla tuvor (det går fort nerför) och stuka fötterna. Vill inte riskera mara-starten. Mesig eller förnuftig? You decide.

11 dagar kvar!

Benen är fortfarande stela efter lördagens eskapader. Det känns som två stockar, och hur jag ska förmå dessa att springa 42 kilometer om bara 11 dagar är för mig en gåta. Inte så att de gör ont, men som sagt det känns stelt och otympligt.

Lite förutseende har jag dock varit och har sedan länge en 1,5 timmes massage inbokad i morgon. Brukar ta mest rygg och baksida men nu får det bli lår, lår och lår. Hoppas det kan göra susen för mina arma ben.

Medan benen ännu är i någon slags recovery-fas håller får jag koncentrera mig på det mentala. Och det praktiska. Hur fasen lägger man upp ett marathon? Det sköna med första-gångs-grejer är att man inte har någon press i form personbästa som måste slås. Det läskiga är å andra sidan att man inte har en aning om hur kroppen kommer att reagera. Jag har aldrig sprungit 42 km, vet inte alls vad jag har att vänta. Vet inte alls hur sakta jag måste starta för att orka hela vägen... 5:30-fart? 6 km-fart? Läskigt men spännande. Jag längtar!

Måndagsunderhållning

Halva nöjet med Göteborgsvarvet är att man kan köra det om och om igen här. Och jämföra loppet med sina värsta konkurrenter...

Har sett min röda prick glida ifrån makens blåa minst 5 gånger på bara en halvtimme... suga på karamellen var det!

Mumsigt?

Köpte en Enervit PowerSport-bar och mumsade på innan loppet i lördags. Gissa om jag blev förvånad när jag läste innehållsförteckningen: skaldjur, fisk och sulfiter. Låter mumma det!

Måndag och ny vecka!

En mittemellanvecka nu. Veckan efter Göteborg och en av två veckor före Stockholm. Träningsmässigt blir det ju lite torftigt med ett sånt här upplägg. Först vila upp sig efter helgens urladdning och sen lagom till man är återställd i benen är det dags att dra ner på träningen för att vara pigg till Stockholm....

Jag har ju redan nu abstinens. Efter förra veckans lugna approach (som visade sig vara ett lyckat drag, har aldrig känt mig så pigg i benen på ett lopp) klättrar jag nu på väggarna. Är så fruktansvärt träningssugen. Som tur var får jag steppa lite ikväll, men med löpningen ligger jag lågt. Det var när jag vilade för lite efter en halvmara förra året som jag blev skadad i foten, och det vill jag inte råka ut för igen!

I övrigt bjuder veckan på lite spinning och förhoppningsvis någon cykeltur. Någon lätt löpning ska väl också kunna gå. Det ska bli skönt att slippa bekymra sig över kolhydratintaget och hålla en lite mer normal kost igen. Så mellanvecka träningsmässigt alltså, men mentalt är jag på det igen. Ladda ladda ladda!

Ha en underbar måndag!

Gårdagen i bilder

I bilen mot GÖTEBORG...


Lunchstopp i varberg. Pga kyligt väder fick vi äta i bakluckan. Pastasalladen med kyckling satt finfint!


Laddad för sportmässa. Fast egentligen inte. Var alldeles för nervös för att njuta av utbudet.


På väg mot starten. Bestämde mig för kortärmat efter fem minuter velande och av och påtagande av alla möjliga och omöjliga tröjor. Blåsten gjorde sitt för frisyren...


Lycklig i mål. Ombytt till mjukaste och goaste kläderna för en skön hemresa.


Och så belöningen, en gotteflottig hamburgare med strips och hela tjottaballongen till. Har aldrig smakat så gott.

Rapport från Göteborgsvarvet

Alltså hallå! Innan jag tar detaljerna:JAG SLOG MIN MAN!!!!!!!!! Ingen är gladare än jag just nu, men nu får vi ta det från början.

Vaknade redan kl 07.00 och var stirrig som ett barn på julafton. Duschade, klippte tånaglarna och satte på skavsårsplåster. Onda fötter skulle inte få hindra min framfart.

Därefter frukost i form av gröt och macka innan vi satte oss i bilen mot Göteborg. Hann väl ungefär 2 mil innan jag behövde kissepaus. Kopiösa mängder vatten och carboloader i kombination med grym nervositet är ingen höjdare… Fick hålla mig till Varberg där vi stannade för att tömma blåsan och äta lunch.

Var i god tid i Göteborg och fick parkering nära starten. Hämtade nummerlapparna och strosade omkring på sportmässan. Ville ha massor av saker men var för stirrig för att prova. Fick bli varsin vit keps till Sthlm maraton.

Efter mycket velande bestämde jag mig för att springa i kortärmat och trekvarts tights. Hade hela garderoben med mig för säkerhets skull, men det här kändes lagom i det hyfsat kalla vädret.

30 minuter innan start var det som traditionen bjuder dags för bajamajakön. Som vanligt var den toklång och vi insåg att vi höll på att missa starten. Så det blev en tur till skogen. Det är då man önskar att man var kille. Så himla mycket enklare liksom…

14.19 gick starten. Två minuter efter 61 tappra personer som sprungit ALLA 29 göteborgsvarv. Fatta vilken prestation!

Till skillnad från förra året när jag startade i sista startgrupp, hade den här gruppen ett bra flyt. Första kilometern gick på 4.47 och då hade jag liksom bara glidit med. Kände tidigt att jag hade spring i benen och kilometer efter kilometer avverkades i ca 4.45-fart. (Hade som mål att ligga kring 5 km-fart).

Vid 4 km ser jag ryggen på maken. Kan inte bestämma mig om jag ska smyga förbi, lägga mig bakom och ladda, eller ge mig till känna och gasa omi. Jag bestämmer mig för att peta honom i sidan och glida förbi. Är helt övertygad om att han är mig i hasorna och laddar för den stora omkörningen. Men han kommer inte…

Efter Göta Älvsbron svänger vägen runt så att man ser bron underifrån. Där högst uppe ser jag maken som ser trött ut. Jag inser att jag har en chans, han kommer inte komma ifatt om jag inte brakar ihop totalt. Jag ökar. Är nere på 4.30- tider och jag känner hur musklerna får jobba för att trycka mig framåt. Varje gång jag hör någon flåsande bakom mig är jag övertygad att det är maken som kommer, men varje gång har jag fel. Försöker öka lite till trots att hela avenyn pekar uppåt. Men sakta men säkert avverkar jag meter efter meter. När vägen svänger tillbaka efter Götaplatsen tänker jag att jag borde möta min rival. När jag inte gör det inser jag att han är långt bakom och trappar ner lite på tempot igen. När 1,1 km återstår är det dags att öka igen och glida in i mål. Har ingen aning om vad jag har för tid för jag har haft klockan felinställd och bara visat kilometertid och inte totaltid. När jag klivit över mållinjen säger speakern att klockan är 16.00 och jag inser att jag sprungit fort. Kollar klockan och den bekräftar mitt personrekord: 1.40.11.

Sätter mig och stretchar i väntan på maken som kommer lufsande dryga 3 minuter efter. Kunde man spara denna känsla skulle jag lägga den i en ask och plocka fram med jämna mellanrum. Jag slog min tid från förra året med 6 minuter. Jag gav min man tjejbäng. Jag är världens gladaste. Nu väntar ett ordentligt skrovmål på MAX.

Bilder kommer inom kort…

YES!

Jag brukar aldrig vinna på lotteri och det mesta jag vunnit är typ en nalle på Liseberg, i sånna där lotterier där ALLA vinner.

Men idag tamejtusan har jag vunnit! I Cia:s bokutlottning vann jag boken Funktionell Träning av Magnus Ringberg. Den låg här hemma och väntade på mig när jag kom hem. Och jag som funderat på köpa just den boken. Jag är så glad så glad så glad. Tack Cia för världens bästa lotteri!

Gissa er tid!

Ni som springer varvet i morgon. Gissa er tid här och ha chansen att vinna priser från Craft. Jag har gissat, men säger inte vad jag gissade på...

Andra-gången-stress

Förra gången jag sprang Göteborgsvarvet var jag lugn som en filbunke. Det var första gången och jag hade som enda mål att ta mig runt. Hade ingen aning vilken tid jag kunde förvänta mig, och blev jättenöjd med att jag lyckades springa hela vägen och dessutom i 5.02-fart. Tanken på att slå min man fanns inte i min världsbild.

I år är jag mycket mer nervös. Nervös för att jag har en tid att kämpa mot. För man vill ju alltid vinna över sig själv. Tanken på att jag endast var 1,5 minuter efter maken förra året gör mig också nervös. Fatta känslan att glida förbi honom in i mål. Det skulle jag kunna leva ett år på.

Tyvärr kommer det inte att hända. För även om jag är snabbare och uthålligare på träning så kommer han göra vad som helst för att komma före i mål. Han har en förmåga att pressa sig mer än vad jag har, och en pannben som är ett par centimeter tjockare. Han har dessutom garanterat laddat bakfickan med snubbeltråd, så han kan spänna ut den ifall jag försöker springa förbi...

Så nej, det finns ingen verklig chans. Men bara tanken på hur kul det skulle vara fortsätter att göra mig nervös. I morgon den här tiden är det 53 minuter till start. Och jag står säkerligen i en bajamajakö...

En dag kvar

Sista träningen avverkad innan Göteborg. Det pass som vanligen är ett tufft intervallpass förvandlades för egen del till ett pensionärsspinning när jag igår fick fejka mig igenom hela passet. Som jag skrivit tidigare älskar jag att ösa på passen och har otroligt svårt att hålla igen. Men med två dagar till halvmaran ville jag inte låta mjölksyran spruta fritt i mina ben, så jag la mig på en fjompe-nivå och lät deltagarna jobba. Vet inte om de märkte att jag maskade, men hade de varit lite uppmärksamma hade de sett att jag knappt var svettig. Hoppas dom hade annat att tänka på en att kolla mina svettmängder :)

Senaste prognosen från SMHI är 8 grader och sol på lördag. Temperaturen sjunker för varje dag vi kommer närmare lördag. Var ska det här sluta? Minus 5 och öronmuffar eller? Jaja, åtta grader är helt ok så länge man håller sig springande. Men det där med att slänga sig i gräset och glassa efteråt... det vete tusan.

Gel-berg

Var inne på Stadium igår för att shoppa några geler till på lördag. Tydligen ska Stadium sluta sälja gel och jag fick erbjudandet att köpa gelen till 20% rabatt om jag köpte alla som var kvar. Så nu har jag ett helt berg. Så om ni ser någon som springer VÄLDIGT fort och har VÄLDIGT ont i magen så är det med all sannolikhet jag...

Kolhydratladdning?

Så här när Göteborgsvarvet står för dörren får man vara extra noga med vad man stoppar i sig. Jag gör inga dramatiska förändringar av min kost men ökar intaget generellt och petar i mig något mer kolhydrater än annars.

Var inne och läste på Uppladdningen för att få lite tips men fick ont i magen bara jag läste deras laddnings-recept. Frukost två portioner gröt och tre mackor. Lunch och middag två respektive tre portioner ris/pasta plus brytbröd. Kvällsmål 3 dl müsli och 3 mackor.

Skulle jag äta den mängden kolhydrat skulle jag vinna Göteborgsvarvet. Av den enkla anledningen att jag skulle rulla fram och förbi alla stackare som sprang... Fatta farten ner för broarna, rulladirulladirull.

När jag sedan ser att sidan är full av loggor från Kungsörnen, Schülstad, Axa, Skogaholm och Hatting, blir jag ju lite skeptisk. Klart dom tycker jag ska äta tre gånger så mycket av deras produkter!

Nej jag håller mig lite mer måttlig i min laddning. Så här skriver Jonas Colting om kolhydratladdning:

För hur duktiga vi än är i Sverige så är vi också benägna att hålla fast vid svenska idéer som resten av världen redan övergivit. Exempelvis kolhydratladdning. Vilka förespråkar eller praktiserar det idag fortfarande? Jo, bara svenskar. I princip. Eller folk som i allmänhet har huvudet under armen…

Och han kör ju inte kortdistans direkt...

Så summa summarum. Det blir som vanligt men lite extra kolhydrater, dock inget extremt. Brukar dricka Vitargo Carboloader dagarna innan och tog faktiskt min första sluring igår. Mer spännande än så blir det inte för mig. Får se om det funkar.

Hur kolhydratladdar ni?

Shit asså shit

Jag säger som min 4-åring: shit asså shit. Fick sommarschemat på gymmet idag och jag är först ut med step den 19 maj.

Shit av två anledningar:

1) Jag kanske inte ens kan gå upprätt efter Göteborgsvarvet

2) Jag har inte kört step på ett år och kännner mig minst sagt ringrostig. Får uppfriska minnet på söndag kväll (på ömma fötter), för innan dess är det fokus löpning och vila.

Men jag ska inte klaga, för jag älskar att steppa. Det är lite nostalgi över det, eftersom det var inom step och aerobic som jag började min instruktörsbana. Det ska bli HUR kul som helst! Längtar faktiskt lite :)

Nojjan fortsätter

Gick på apoteket och köpte Alcogel idag efter tips här bland kommentarerna. Så här nojig har jag aldrig varit :)

Men så har jag aldrig haft två skojiga (?) lopp inom två veckor heller. Jag får helt enkelt inte bli sjuk.

Bättre sent än aldrig

Som jag berättat tidigare hade jag ingen chans att följa Szalkai i min maratonträning. Skrev ut schemat de två första veckorna men insåg ganska direkt att mitt liv inte gick att schemalägga sådär. Med två barn, jobb och eget instruerande på fasta tider kunde jag helt enkelt inte pussla ihop det som han ville.

Har kört mitt eget race och tränat lite som andan fallit på. Det jag är stoltast över är att jag inte gett upp löpningen under vintern, trots pissigt väder och allt vad man brukar skylla på. Det är faktiskt första året jag inte börjar från löp-noll när våren kommer. Och det känns bra!

Hur som haver. Med fem dagar kvar till Göteborgsvarvet igår,kunde jag inte riktigt bestämma mig för hur jag skulle träna. Så jag surfade in på marathon.se och klickade mig vidare till halvmaraprogrammets sista vecka.

Idag stod det koordinationslopp 3x80 meter och 45-sekunders intervaller på programmet. Passade ypperligt då jag hade en timmes dötid under dotterns danslektion.

Benen kändes ok trots urladdningen häromdagen. Kul att sätta ordentlig fart. När jag sprang som fortast passerade jag en man med två GIGANTISKA hundar (hör till saken att jag är livrädd för hundar...). Så säger han med ett stort leende medan han klappar på hundarna:

-Behöver du hjälp att höja farten?

Två sånna efter mig på lördag och jag hade VUNNIT Göteborgsvarvet...

Nu säger Szalkai att jag ska peta in ett 4 km distanslopp i 6 minutersfart innan helgen. Och så får det bli. Har jag trotsat honom konstant, tänker jag i alla fall vara lydig den här veckan :)

Måndagskul!

Nedräkningen har börjat...

Fem fjuttiga dagar till Göteborgsvarvet nu och hysteriska jag är i full gång. Tvålkonsumtionen har ökat med 500% senaste veckan, tvätta händerna är ju bästa sättet att slippa förkylningar. Minsta tjejen har nämligen börjat hosta!!!! Och hon har ännu inte lärt sig att hålla för munnen så det blir till att ducka, eller slänga sig under täcket när hon sätter igång.

Surfar in på SMHI minst fem gånger om dagen trots att jag vet att dom inte kommit längre än fredag i sin prognos. Men där står 13 grader och sol. Ganska hoppfullt faktiskt.

Och träningen, ja hur ska jag lägga upp den? Blir lite spinning blandat med snabba korta löppass. Sen är jag redo. Med tanke på formtestet i lördags ligger jag inte helt i stil med förra året. Så jag kan troligtvis inte slå min tid på 1.46.15. Men jag siktar alltid på personbästa så jag får väl göra det även om sannolikheten känns liten.

Ni andra som springer på lördag: vilka är ni och vad har ni för mål?

Sargat självförtroende

Det sägs att barn och fyllehundar är de enda som talar sanning. I så fall är det fara och färde med mig....

Stora tjejen hade kompis hemma idag. Eftersom det var soligt och varmt gick jag i bikini på tomten. Efter ett tag säger kompisen:

-Visst är du tjockare än förra året?

Jag: - nej det tror jag inte.

Kompisen: - men magen putar ju mer nu. Kolla vilken konstig form din navel har!!! Det ser ut som nån har bitit i den.

Jag: - Jahaja.

Kompisen: - Vilka konstiga ådror du har på armarna. Sånna har inte jag!!! Det är faktiskt snyggare utan.

Jag: - Ja det är det kanske. Något mer du undrar över?

Kompisen: - Ja, varför ser man skelettet på dina hälar?? (nu pratar hon om mina hälsenor... som hon tycker är så utstående eller nått)

Med svansen mellan benen går jag därifrån. Man är nog ingen babe :)

Cykel i underbart sommar-skåne

Fattar ni hur härligt det är med sommar??? Jag kan inte sluta njuta. Tyvärr är det fina vädret på utgång och på tisdag ska det bli svalare igen. Därför passade jag på att ta en runda på cykeln idag. Det var andra rundan för året och rent vädermässigt var det ungefär precis raka motsatsen från förra gången. Då ösregnade det iskallt vatten. Idag var det bara sol och ljumma vindar.

Lämnade huset med två fyllda vattenflaskor, en energibar och glatt humör. Tyvärr hade jag lagt rundan åt "fel" håll så jag fick all medvind från start. Gled fram i 35-40 km/h. Kände känslan av fladdrande hår som slog mot min rygg. Klarblå himmel, gröna fält blandat med illgul raps.

Cyklade en runda från förr. Från den tiden när min cykel var ny och jag trampade 5 mil nästan varje dag. Nu har både cykeln och jag legat till oss lite. Har hittat en annan runda som det blir nästan varje gång. Därför var det extra kul att köra en gammal runda och bli lite nostalgisk. Trampa backarna men en gång svurit åt när motvinden piskade en i ansiktet och gjorde det omöjligt att cykla snabbare än 10 km/h. Cykla förbi ICA i Gårdstånga där man en gång KRAFTIGT övervägde att gå in och tigga en banan, när väggen kom rusande mot en och man hade 2 mil kvar.

Idag fick jag jag uppleva backarna och ICA men med helt andra känslor. För idag var det bara härligt. Det gick förvisso inte in närheten så fort som då. För cykeltränad är jag inte trots miljoner timmar på spinningcykeln. Spinning går liksom inte att översätta till cykling. Det är två helt olika saker. Om jag är stark på en spinningcykel känner jag mig mer medelmåttig på en vanlig.

Efter halva resan vände rundan och då blev det dags att forcera motvinden. Hastigheten dalade men det var fortfarande bara härligt att vara ute. Drygt 6 mil blev det totalt och ett snitt närmare 28 km/h. Jag är så sugen på att trimma cykelformen nu. Ett litet maraton i vägen först bara men sen ska här nötas sadel.

Svettigt värre!

Årets premiär avklarad i gassande hetta. Hade en hektisk morgon med spinning, en snabb gainomax, en ännu snabbare lunch och sen raka spåret till nummerlappsutlämningen.

Brukar satsa på lite lättare lunch innan lopp men idag stod makaroner och köttfärsbiffar på bordet efter spinningen. Fruktansvärt gott men det blev nog en eller två biffar för mycket, för när jag skulle börja värma upp innan loppet så fick jag håll direkt. Dessutom hade jag lite svårt att hålla uppe vätskebalansen efter spinningen. Drack och drack men kände mig fortfarande törstig. Inget guldläge inför loppet med andra ord. Men det var kort kö till toan så jag hann i alla fall i tid till starten. Alltid något!

Första varvet gick trögt. Tog nog en 30 sekunder innan man ens kunde börja springa. Torr som sandpapper i munnen från start och längtade ruggigt mycket efter första vätskekontrollen. Sprang omvägar för att kunna springa i skuggan för solen var olidigt varm. Efter 2 minuter får jag en dunk i ryggen av maken som tycker det går sakta och sen rusar i väg i 180. Jag har inte en chans att hänga på men försöker hålla honom i sikte så länge det går. Efter ett tag är han dock spårlöst borta. Attans!

Första varvet går segt men under andra varvet vaknar benen. Då har folk börjat tappa fart och jag springer förbi folk hela tiden medan faktiskt ingen springer om mig. Sånt känns alltid fint. 2 km innan mål ser jag en kille som ligger avsvimmad med benen i vädret, polisen skyndar till platsen för att hjälpa till. Jag springer vidare och konstaterar att jag inte är riktigt så trött. 1 km innan mål vänder sig killen framför mig om, och KRÄKS! Mysigt. Jag konstaterar att jag faktiskt mår mycket bättre än han, och sen springer jag vidare. Ser klockan i målgången ticka mot 48 minuter. Förra årets tid (47:30) är utom räckhåll men jag spurtar för att slippa komma över 48. På 47:56 springer jag över mållinjen och belönas med en banan och en vattenflaska. Missnöjd med tiden men skyller på värmen och det faktum att det tog hundra år innan man ens nådde startlinjen (alla får starttid vid startskottet).

Skönt att premiären är avklarad i alla fall. Vi firade med italiensk afton här hemma. En massa god mat och gott vin. Lite huvudstående på gräsmattan och lite hoppreps-mimning till Carola. Precis så som en fest ska vara!

Premiär

Så var det dags för årets premiärlopp. Åt lite extra igår även fast jag vet att det är ett kort lopp och glykogenet säkerligen räcker gott och väl som det är. Men mentalt känns det bättre att vara lite övertankad.

Kläderna är tvättade och ligger på sängen och väntar på mig. Det blir kortärmat och kortbenat idag. Något annat finns inte, för det ska som sagt bli både varmt och svettigt.

Men innan jag hoppar i mina löpkläder får jag ta ett varv i spinningkläderna. Har nämligen ett förbränningsspinning här på morgonen. Knäppt kan tyckas men det brukar fungera. Har haft lördags-spinning varje lördag så länge jag kan minnas och är det bara ett 10 km lopp brukar jag inte vicka bort det. Det blir lite uppvärmning (i god tid) bara.

Usch jag är faktiskt nervös. Jag hatar tiden innan start. När man bara måste gå på toa och bajamajaköerna är kilometerlånga. När man vill dricka men inte vågar för att man inte vill bli kissnödig. När man vill äta fast man inte vågar för man inte vill få håll.

Och så är det 10 km. Jobbigt kort. Fast å andra sidan är det snabbt överstökat. Och då får man lägga sig raklång på en solig gräsplätt och bara njuta. Kanske hejarklacken hinner fixa en glass lagom till målgång :)

Värmerekord

Läste att det skulle bli värmerekord i helgen. Och det är ju trevligt på alla sätt och vis. Utom när man ska springa...

Kl 14 i morgon går starten på Lundaloppet i 25 grader och strålande sol. Jag svettas bara jag tänker på det! Som tur var är det bara är 10 km att uthärda i värmen.

Annat blir det nästa helg när det är det Göteborgsvarvet som väntar. Då får vi verkligen hoppas värmegudarna har tagit semester.

Intervallspinning och instruktörsfunderingar

Igår var det dags för mitt första intervallspinning på drygt en månad. Kostföreläsningar, semester och influensa har kommit emellan, men nu var det alltså dags igen. Jag var laddad hela dagen och liksom gick och längtade efter att riktigt få köra järnet. En härlig känsla. Lite som väntan på jultomten.

Min intervallklass börjar med två låtar uppvärmning lugnt och fint. Därefter ökar vi pulsen successivt under nästkommande tre låtar för att sedan glida rätt in i första peaken. Redan när vi långsamt började öka pulsen kände jag att benen var träningssugna idag. Under passet kom jag upp högt i puls utan att stumna. Kort och gott: jag körde järnet, svetten yrde och mascaran rann.

Och mitt när jag står där och kör för kung och fosterland, flåsar som en brunstig tjur och bara öser, så tänker jag på Monika Björn. När jag gick min utbildning hos henne sa hon att hon aldrig kör fullt på sina klasser. "För då kan man inte instruera ordentligt."

Aj då!

Och nej, visst flåsar jag, vilket gör det svårt att hålla milslånga utläggningar. Men lite pepp och korta kommandon funkar ju.

Jag tycker Monika Björn är superduktig och hon kan få igång mig trots att hon är jättelugn på cykeln. Men jag har svårt att få till det själv. Jag vill ta i, jag vill svettas, jag vill känna samma känslor som dem på golvet. Sen är det klart jag vrider av i bland om jag behöver säga något längre sammanhängande. Men överlag kör jag som vilket annat pass som helst. Fast lite till. Jag tror jag inspirerar mest då. Men det får ju andra avgöra förståss.

Hur vill ni har er instruktör?

Komplimang?

När man har varit tillsammans i nästan 16 år (holy cow!) är det inte så att komplimangerna haglar varje dag. Ibland kan det ta en hel eftermiddag innan man ens upptäcker att den andra har klippt sig. Men i går minsann fick jag en komplimang: maken tyckte jag hade fått muskulösa ben!

Det var när jag kom hem från mitt intervallpass, för första gången i år i korta tights, som han brast ut: GUD VILKA BENMUSKLER DU HAR FÅTT!

Det levde jag på hela kvällen. För jag hör till dem som gillar muskler och hellre är muskulös än tanig och smal. På kvällen ville jag ju bara höra mer, så jag frågade en extra gång typ: tyckte du verkligen att mina muskler blivit större?

Och svaret....

"Ja, när jag först tittade upp och bara såg benen fattade jag inte vems muskulösa ben det var. Jag trodde det var han som skulle köpa barnvagnen."

HAN???? Är inte killben hjulbenta med en massa hår på? Så mycket för den komplimangen :)

Intervaller med extra protein

Lite tight med tid gjorde att jag fick springa gårdagens intervaller lite för nära inpå middagen. Som tur var fick jag varken håll eller magknip!

Började med uppvärmning. Har inte sprungit med pulsklockan senaste tiden, men på intervallpassen är den super att ha som piska. Vet inte om det är för att batteriet är på väg att ta slut, men pulsen la sig jättehögt efter ca 4 steg och liksom fastnade där. Och även fast hela mitt sunda förnuft inser att det är klockan som blivit galen så stressar det mig ändå när pulsen ligger på 160 och jag knappt börjat springa. Så klockan förstörde alltså min uppvärmning. Kunde inte fokusera alls utan tittade bara på klockan som blängde tillbaka med stora fula HÖGA siffror.
När jag drog iväg på första intervallen kändes det som klockan hängde på. Troligtvis hade jag då blivit tillräckligt svettig för att signalerna skulle funka. Precis som tanken med intervallerna, blev det tokjobbigt. Körde 6x2 min med jogg emellan. Tycker det är skönt att köra två minuter. Det är tillräckligt kort och överskådligt. Man ser liksom slutet redan när man börjar intervallen.

Efter två intervaller kände jag att jag fick benen med mig och att de kunde tänka sig att samarbeta med mitt huvud. Det var skönt att få upp tempot och känna lite power.

Det största problemet för dagen hade inte med själva löpningen att göra utan alla de miljoner flygfän som hade party längs vägen. Och även om protein är bra för uthållighetsidrottare så finns det ju mer smakfulla varianter....Enda sättet att slippa få dem i munnen var att hålla munnen stängd. Och hur kul är det när man flåsar fram som en mindre älg i 180?

Intervaller

Idag står intervaller på schemat. Därför är jag redan nu nervös, fast det är flera timmar kvar till jag ska ut och plågas. Jag är ju inte snabb till min natur utan mer seg och uthållig. Att springa 2 timmar bekommer mig inte. Jag går inte och har ågren över det, utan tar bara på mig skorna och ger mig av.

Men när det ska gå fort är läget annorlunda. Då måste jag ladda mentalt. Det är också därför jag är hundra gånger mer nervös för helgens Lundalopp (10 km) än nästa veckas dubbelt så långa Göteborgsvarv (21 km). Har jag långt tid på mig kan jag ta det lugnt i början och växa in i loppet. Har jag bara 10 km på mig måste det ju vara lite mer pang från start.

Så ladda ladda - i eftermiddag blir det springa av!

Smak-combo of the day

Har upptäckt en supergod kombination av smaker: banan och paranöt. En banan i vänster hand och ett lass nötter i höger. Och så äter man lite ur varje. Mums!

Skakigt!

Som jag misstänkte var jag ruggigt trött i ryggen efter afron, och rygglåten på pumpen blev en enda lång plåga. För att inte tala om knäböjen med benen fulla med träningsvärk...

Det märks att jag haft semester från styrkeövningar i ett par veckor, mina muskler är inte vad dom var.

Nä nu jäklar får det bli ordning på torpet!

Afro-tisdag

Dags att vicka på afro igen. Mitt tredje inhopp för terminen. Eftersom det blir ganska långt mellan gångerna måste jag alltid dra ner persiennerna här hemma och testa igenom passet kvällen före. Så igår kväll stod jag här hemma i mörkret och skakade loss till trummorna. Känns säkrare och säkrare för varje gång. Nu är jag faktiskt inte nervös längre som jag var första gången, det känns mer som vanligt. Jag drömmer inte rasta-drömmar och pratar inte afrikanska språk i sömnen.

Efter afron har jag pump och det brukar vara riktigt tufft i ryggen att köra dessa pass efter varandra. Afron tar ju på muskler i bålen som man annars inte använder så flitigt. Men men, det brukar lösa sig med lite vilja och en kylskåpskall Gainomax. Ska ge den där bananen en andra chans...

Tränar ni något kul idag?

Startkuvert

Jaha, idag låg startkuvertet från Stockholm marathon i brevlådan när jag kom hem.... nu börjar det verkligen kännas på riktigt. IIIIIIIHHHHHHHHH!!!!! Vad har jag gett mig in på?

Hjärnsläpp

Måste fått hjärnsläpp när jag träningsplanerade igår. Var så ivrig att få komma ut på cykeln nu när solen skiner, att jag totalt glömde bort att man behöver vila ibland. Efter gårdagens 24 km löpning + pump känns det som benen uppskattar lite vila. Måste ju ha pigga ben senare i veckan när det är dags för Lundalopp. Jaja, tur att förnuftet hann i fatt mig. Nu blir det rens i trädgården i alla fall. Det är ju sol där med!

Måndag - igen!

Fattar inte varför helgerna går så fort. Hade utan problem klarat av några fler lediga dagar i veckan! Satt igår kväll och planerade veckans träning och så här ser det ut att bli:

Måndag: cykling för återhämtning av benen

Tisdag: afro + pump

Onsdag: kort löpning

Torsdag: Spinning Puls

Fredag: vila

Lördag: LUNDALOPPET

Söndag: Cykel

Härligt att komma ut på cykeln nu när solen skiner. Märks att fler tänker så för passen på gymmet är allt annat än fulla. Det är som innan jul, folket bara droppar. Trist men sant!

Blogger Boot-camp

En hel hög av mina favorit-träningsbloggare samlades för Blogger Boot-Camp i helgen. En helg fylld med träning och skoj. Själv kunde jag inte vara med, men har nu uppdaterat mig och läst alla rapporter därifrån. Vilken succé det verkar ha varit. Kul med alla bilder och kul att gissa vem som är vem. Önskar jag varit där! Hoppas det kommer fler tillfällen.

Träningssöndag

Igår var det två veckor till ett visst varv i Göteborg. Och med tanke på senaste tidens semester och influensa var det minst sagt LÄNGE sen jag sprang långpass. Så i dag var det dags. Som vanligt för att sabba så lite familjesöndag som möjligt, petade jag in det redan klockan 07.00. Brukar inte ha problem att gå upp när klockan ringer, men idag var det segt.

Tog min sedvanliga yoghurt och banan-tallrik innan jag gav mig iväg. Hade packat med mig gel och några vattenflaskor i vätskebältet för att orka hela rundan. När jag startade var det ett härligt sagolikt sken ute. Disigt, dimmigt och soligt. Och med all denna knallgula raps runt omkring var det bara så fint! Dessutom inte en själ ute så jag fick ha allt det härliga för mig själv.

Var rätt trögstartad och det tog faktiskt hela 80 minuter (och en gel) innan jag hittade den rätta lunken. Men då blev det å andra sidan riktigt härligt. Det är tur man inte ger upp så lätt, för evighetsmaskins-feelingen kommer oftast för eller senare. Dessutom har jag nu bestämt mig vilken gel som ska få äran att åka i min bakficka på Göteborgsvarvet. Det blir Power gel Black currant. Den är minst äcklig av alla jag testat.

Ägnade mig åt djur-spotting för att ha något att göra på min lilla morgon tur. Såg kor, hästar, får, fasan, tupp, katt och kråkor. Men faktiskt inte en enda människa. Har folk sovmorgon på helgen eller :)

Rundan blev 2 timmar och 10 minuter. Har inte mätt den ännu, men en dryg halvmara måste jag ju ha knåpat ihop. Det blev en snabb gainer, dusch, en stor portion gröt och sen fit for fight för efterrätten: en timmes pump på gymmet. Kan säga att det kändes lite i knäböjen att jag inte latat mig på morgonen!

Nu är jag redo för påt i trädgården och senare kak-kalas! Vad gör ni på en söndag som den här?

Edit: har mätt rundan. Den blev 23,6 km och en snittfart på 5.30 min/km. Det får man vara nöjd med, med tanke på hur trögstartad jag var...Trodde nog det gick saktare.

Barnfri fredag

Vi hade barnvakt igår. Då kan man vara lite mer spontana, så där som när man var 25 och inte hade någon annan att bry sig om än sig själva. Jag älskar mina barn men ibland kan det vara skönt att få en liten flukt av den där friheten. Så vad gör man? 24 lediga timmar...

Först blev det jobb. Men det blev bara en halvdag. Sen ryckte det i alla mina "vi måste passa på nu när barnen är borta -muskler. Så det blev lunch på uteservering (i lugn och ro utan barn som sprang ut i gatan), det blev shopping av nya skor (utan tjat om att gå till leksaksaffären), och shopping av trädgårdsredskap (lika trist som vanligt).

Sen blev det rensning av hela jordgubbslandet (utan att bli avbruten för att stryka pärlplatta när man är som lerigast) och middag. Det var inte ens någon som sa att middagen var äcklig, och det är då man på riktigt inser att lilla tjejen inte är hemma :)

Sen kunde vi ha hamnat i soffan. Och det gjorde vi. Vi kollade på lite inspelade saker som vi aldrig haft tillfälle till tidigare. Och när klockan slog 21 (ja det är då jag brukar somna på fredag kväll) så kom jag på den briljanta idén att gå ut och springa tillsammans!

Träna tillsammans gör vi nästan alltid när vi är barnfria. Det blir liksom lite roligare än att alltid träna själv. Fast vi kom bara 100 meter innan maken fick hostattacken Bengt (inklusive slem-bobbor) och insåg att han nog inte var riktigt frisk. Så jag fick lämna honom i sticket och springa själv. Han tog en promenad i stället så träffades vi med jämna mellanrum.

Löpningen kändes kanon och det var min riktiga friskförklaring. Man är aldrig riktigt frisk förrän benen kan springa. Spinna kan man göra någon dag innan. Men riktigt pisk i benen har man bara när man är frisk. När jag rejsade sista 400 metrarna hem gick benen som propellrar. Det var sjukt skönt! Göteborg here I come!

Maj!

Nu har vi alltså glidit in i träningsmånaden ALLAN. För det är i maj alla lopp drar i gång på riktigt. Det är nu man får svart på vitt om träningen gett resultat (och hur mycket en redig influensa verkligen kan sabba...)

Först ut nästa lördag är Lundaloppet. 10 km årlig släkt-tradition, ytterst en kamp mot svåger J (som vi vunnit varsin gång). En ursäkt för att hålla den lika traditionsenliga italienska aftonen på kvällen med hejdundrandes god mat och dryck. I år BANGAR dock svåger och svägerska själva loppet. De vill springa långpass istället. Mesigt.

En vecka senare är det obönhörligen dags för Göteborgsvarvet. 21 km Göteborgs-sightseeing bland mycket folk. Förra året startade jag i sista startgrupp och hade behövt SM-guld i slalom för att ta mig fram. I år har jag avancerat till startgrupp 3. Förhoppningsvis lite mer lättsprunget. Fick stryk med 1.5 minut av maken förra året. Nu är det upp till revansch. (Bara hoppas att hans influensa tog hårdare än min...)

4 dagar efter Göteborgsvarvet är det dags för årets pest och pina: St hans extreme. För en seg långdistansare kan 5 km (eller 10) backe upp och ner vara en mardröm. Och det är det. Varje gång. Har faktiskt inte anmält mig än. Måste först se hur återhämtad jag är efter Gbg. Måste ju hinna piggna till innan loppet LOPPET som står på tur två veckor senare.

Ja det är alltså Stockholm Marathon vi snackar. Utmaningarnas utmaning. Sista maj springer jag min första mara. Utan någon som helst förväntning mer än att ta mig i mål (med tillräckligt lite ont i fötterna, så jag kan shoppa dan efter...).

Ja så ser min maj ut. Juni ligger jag med fötterna i högläge...

Ribban lagd!

Ibland känns det som någon bara vill sätta käppar i hjulet för mina planer. För så fort man blir frisk försvinner det fina vädret och den cykelrunda jag förberedde igår hängde riktigt löst när jag tittade ut i morse. Regn regn och åter regn. Kollade på smhi som utlovade regnfritt efter kl 12. Fortfarande lite hopp alltså.

Strax efter lunch lättade mycket riktigt regnet och jag hoppade i cykelkläderna, letade fram lite energi att ta med, och gick bärsärkargång efter mina försvunna cykelskor. Gav mig sedan iväg på min planerade sexmilarunda.

Efter 20 minuter började det regna. Duggregn inledningsvis för att sedan bara eskalera. Jag kände iskallt vatten rinna innanför tightsen, skorna förvandlades till två badkar. Regnet rann långsamt och kallt ner innanför jackan. Smutsvatten från vägen stänkte upp och förvandlade min baksida till en enda brun sörja.

Tänkte både en och två gånger om jag borde korta rundan och gena hem. Men hur bra hade det känts efteråt? Näe, det var bara att bita ihop. Sista två milen kändes vaderna som två timmerstockar men då började jag känna målvittring så det bekom mig faktiskt inte.

Väl hemma värmde jag mig med en varm härlig cappuccino. Sen blev det en lika varm härlig dusch innan mellis. Aldrig har dinkelpannkakor med keso och äpple smakat så underbart!

Jag lägger ut lite bildbevis på min blöta runda men tyvärr ser jag inte hälften så blöt ut som jag var. Men tror ni mig inte kan ni titta på bilden under. Den föreställer vattnet jag vred ur min ENA strumpa. Skål!

Premiärrundan landade på 62 kilometer. Nu kan det i alla fall inte bli värre!