09.10 Avstigning i Ekeröd. Busschaffören säger att skåneleden börjar 300 meter längre fram. Vi börjar knata längs E22:an, känns som autobahn med bilar överallt.
Går och går och går. Hittar en väg in i skogen och tror att vi är rätt. Efter en glutt på kartan inser vi att starten låg precis där vi klev av, och att vi nu gått ett par km åt fel håll.
09.40. Börjar springa. Tvingar oss att hålla nere tempot, vi har trots en lång resa framför oss. Efter 12 km: tvärnit! Vi är mitt i ett hav av hallonbuskar och blir tvungna att stanna, färska hallon går nämligen inte att springa förbi. Det blir några rundor i hallonbuskarna och ett stort härligt antioxidant-tillskott mitt i skogen.
Första riktiga stopp efter 16 km. Vi blandar sportdryck och kalasar på varsin energibar. Först ut i mitt högst ovetenskapliga test blev Energikakan. Den var fruktansvärd, som en chokladboll doppad i aprikosmarmelad. Fick i mig halva innan jag var tvungen att byta till en hederlig Enervit med chokladploppar i. Mycket bättre.
Både jag och Fredrik var lite hungriga här men valde att fortsätta och ta lunchen på nästa stopp 12 km bort. Orkade inte ta omvägen till vattenkranen utan siktade in oss på nästa vattenkran 4 km senare.
Nästa vattenkran var ingen kran utan en bäck. Med brunt vatten och flytande grunkimunker i. Vägrade ta detta i våra munnar och fortsatte mot lunchstoppet med halvfulla vätskeryggor.
Gick bra att springa 8 km men den utlovade rastplatsen kom inte. Fortsatte springa men den kom fortfarande inte. Började gå trögt nu och energibristen var ett faktum. 2 km extra kan verkligen kännas hur långt som helst när man tror man är i mål.
Vid lunchstoppet var vi riktigt på deken båda två. Det märktes inte minst på hjärnkapaciteten som låg någonstans på en tvåårings nivå. Tunnbrödrullarna låg i en plastpåse som Fredrik tejpat igen. Fattar ni: tejpat!!! Det var helt omöjligt att öppna. Ville inte riva upp den heller eftersom det var rätt gojsigt där i påsen och inget man ville ha i knät. Fredde (lika IQ-fiskmås) gjorde ett försök men kunde inte heller öppna. Fick plocka upp saxen ur förbandspåsen för att komma åt våra rullar.
Att det var tunnbrödrullar kunde man inte se. De var blöta och liknade mer wettex-duk. Hade jag varit hemma hade jag ALDRIG ätit dem. Men med vår brist på energi fanns liksom inget val. Det var det ÄCKLIGASTE jag nånsin ätit.
Här hade vi sprungit 31 km (ett drygt Lidingölopp) och insåg just att vi hade ett Lidingö till att avverka. Där och då blev det tufft mentalt. Kunde inte se slutet på eländet och visste inte hur vi någonsin skulle komma i mål.
Valde att gå ett par km för att smälta maten, och när det sen var dags att sätta igång benen protesterade varje del av kroppen. Energin tog tid på sig att nå hjärnan och vi kände oss som två dumbommar på vift. Varje grind och hinder var ett IQ-test i sig. Hur skulle man öppna? Ibland stod vi och tittade på en grind i flera minuter innan någon orkade mobilisera kraft att tänka ut en lösning…
42,1 km var ett delmål. En mara. Det längsta vi hittills genomfört. Men kilometrarna dit gick sakta. När vi väl var där började Fredrik må illa och blev lite yr. Av rädsla för att han skulle svimma eller nått (hade aldrig orkat bära honom hem…) gick vi någon kilometer till.
Vid 46 km hade vi nästa stopp där vi tankade sportdryck och nästa bar. Här blev det Powerbar cookie and cream, som smakade som ljuvligaste pepparkaksdeg.
Här vände det. Vi började se slutet. Vi siktade in oss på att springa nästa 4 km utan uppehåll. Här var det asfaltväg och ganska plan väg. Så otroligt skönt att slippa alla stenar och rötter som hittills försvårat vår framfart.
Sista 8 km gick på vilja. Vi passerade får, kor och hästar. Den ena läskigare än den andra. Jag hälsade på dem alla, bräkte åt fåren, muade åt korna och gnäggade åt hästarna. Det var bara fåren som svarade. Ibland var djuren inte inhängnade, då vågade jag inte hälsa. Tänk om mitt gnägg betydde typ SKITHÄST och jag skulle få ett gäng arga hästar efter mig. Vågade inte chansa….
2 km till mål fick jag ont i foten och haltade sista biten. Annars mest muskeltrött. Av min vurpa fick jag inga men, bara lite skrap i handflatan. Med tanke på den otroligt knepiga terrängen är det underligt att vi inte ramlade fler gånger!
Det är ingen sträcka man gör bra tider på. Stundtals helt oframkomlig. Vi har klättrat över träd, sprungit på spänger (spång i pluralis, har jag lärt mig idag), klättrat i trappor över taggtrådar. Snubblat på grenar, rötter, stenar. Vrickat till fötterna miljoner gånger men inget allvarligt.
OCH! VADEN HÖLL! Har haft ont typ överallt utom i min vad. Det här var hur häftigt som helst. Jag är en Ultra-Anna. Och jag har en ultra-man.
Inga kommentarer