Min plan var att vinna loppet utan att ta ihjäl mig.

Efter ett par kilometer inser jag att närmsta tjej ligger oroväckande nära och vågar inte såsa på för mycket. Upptäcker tidigt att jag inte har speciellt mycket krafter att uppbringa, benen känns tröga och eftersom jag springer hela loppet själv kickar inte den där tävlings-växeln in. Hittar inte känslan. Det känns som ett jobbigt träningspass och tiden blir därefter… 44.28 och faktiskt en rätt usel tid med tanke på att jag sprang första milen i Göteborg 1.5 minut snabbare.

Men ok. Jag vann. Och förstapriset var finfint. Fikapengar på Carolas café. Så jag borde vara nöjd, men kan inte riktigt glädjas när känslan inte var där.

Kanske är jag inte helt återhämtad från Göteborg, eller så var det bara en mindre bra dag.

Den röda tröjan är obligatorisk och ställer till det lite färgmässigt.

Familjejuryn är grovt oeniga. Jag låter er bestämma. Vilken outfit springer snabbast?

I morgon är det dags för Kävlingerundan, 10 km. Kävlingerundan har typ 50 anmälda varav hälften är mina egna kollegor från gymmet. Ni förstår. Det handlar om prestige. Det handlar om placering snarare än tid.

Jag vill köra fullt men som ni vet har jag en blåsa under foten som förmodligen vill annorlunda. Blåsa är lite fel ordval, det är mer ett hål där blåsan suttit. Hålet är stort som en femkrona och avgrundsdjupt. Jag väljer att inte lägga upp en bild…

Anyway. Jag tänkte att jag behövde ett par nya springskor eftersom det säkert är skorna det är fel på…  Gick till Löplabbet med förhoppning om DET PERFEKTA PARET SKOR.  Ut kom jag med ett par LÖPARSTRUMPOR!!!!!  Säljaren ville inte sälja skor till mig. Hon trodde inte det skulle hjälpa. Hur kunde det hända? Jag äger ju en miljon löparstrumpor. Vad gick snett?

Löparstrumpor med dubbla lager tyg som ska förhindra friktion och därmed blåsor.

Big time antiklimax alltså. Då kunde jag lika bra fortsätta shoppa tråkigheter:

Nu har jag allt som behövs för ett lite mindre ont lopp. Så hoppas vi hålet hinner läka till Stockholm marathon. Annars går jag bärsärk på apoteket!

Blev kontaktad av Månpocket som ville skänka mig ett ex av Born to run. Nu råkar jag redan ha boken här i min bokhylla, men tänkte att någon av er kanske är sugen på att läsa den?

Har bara läst den engelska versionen, men tyckte jättemycket om den. Så vill du ha något att läsa i hängmattan framöver, hör av dig på anna@piggelina.se! Först till kvarn…

I senaste numret av Runner’s world finns en “marathon-skola” som ska hjälpa oss inför och under Stockholm marathon. Tanken är fin, men jag tror nog det gick lite fel någonstans på vägen…

2-3 dagar före loppet “bör 85-95% av ditt kaloriintag bestå av kolhydrater”.

För att illustrera en sådan dag har jag räknat lite. Jag gillar ju siffror som bekant.

Stina är en helt vanlig tjej med ett energibehov på 2500 kcal. 85% av kaloriintaget motsvarar då 531 g kolhydrat. 10% fett motsvarar 28 g och 5% protein 31 g.

Stina äter en portion havregrynsgröt med mjölk och en halv banan till frukost. Dessutom en smörgås med smör och ost.

Till lunch äter Stina en portion pasta med tomat och auberginesås.

Sen mina vänner är dagens ranson av fett och protein slut. Totalt för dagen återstår nu 422 g kolhydrater och Stina klunkar i sig 5,2 liter saft för att inte riskera att få i sig något fett och protein och därmed förstöra sin energibalans…  

Helt ärligt hade jag inte sprungit något marathon med den laddningen. Och  nu har jag ändå räknat på den lägre siffran. Med 95% kolhydrater lär det bli saft för nästan hela slanten. I 2-3 dagar…

Hur tänkte ni nu Runner’s world?

På Blogger Bootcamp 2009 vann jag en juicemaskin. Jag blev överlycklig.

Lyckan förbyttes dock snabbt till bekymmer när jag insåg att jag förutom två stora väskor även skulle kånka denna otympliga maskin på tåget hem. Med lite bärhjälp och två väl fungerande biceps lyckades jag ta mig till tåget och började genast drömma om vilka mirakeldrycker jag skulle trolla fram.

Gjorde ungefär 2 försök men arbetet med att diska eländet översteg med råge nöjet att dricka mina juicer. Allt smakade nämligen sött. Utom rödbetorna då, men jord är ju inte mumma det heller precis…

Juicemaskinen hamnade längre och längre in i skåpet och tillbringade sina dagar tillsammans med sina kompisar Våffeljärnet och Glassmaskinen. De hade kanske trevligt därinne vad vet jag, men jag började allt mer fundera på att sälja min mackapär, det var ju dyra grejer det där.

Juicepressen blev dock aldrig såld. Ni vet tummar som aldrig kommer loss. I ett desperat försök att bli kvitt en förkylning började jag för två veckor sedan experimentera med ingefära. Och nu kommer vi till poängen med detta inlägget: INGEFÄRA är lösningen på jordens alla problem!

Ingefära tar bort jordsmak från rödbetor.

Ingefära tar bort söt smak från äpplen och apelsiner.

Ingefära ger dig pers på Göteborgsvarv…

Numera tar jag en shot till frukost varje dag och jag är evigt tacksam att jag inte sålde min maskin.

Att sen dottern skäms inför sina kompisar för att vi har så mycket snapsglas i diskmaskinen, det är en helt annan historia.

Skål.

Bilden lånad från stigarna.se

Facebook är ett fantastiskt redskap för folk att dra ihop till alla möjliga mysiga evenemang. Helt plötsligt dyker det upp små guldkorn, nästan gratis, där man får tillfälle att träffa likasinnade. I detta fall löparnördar.

Trailcamp Körsbärsdalen är ett sådant guldkorn. Första helgen i september, fredag till söndag på Österlen. Löpning i gott sällskap längs stigar i fin natur.

Så trevligt att jag bokade in både mig och Coach F. Tyvärr var jag som vanligt inte snabbast i stan och platserna tog slut någonstans mellan min anmälan och hans.  Nu återstår att se om det blir en egohelg eller om coachen får tälta utanför… oavsett vilket, det kommer att bli grymt!

Lika snabba. Typ…

Jag älskar siffror och statistik och kan roa mig länge och väl med en helt vanlig resultatlista. Här snackar vi lättroad.

Den här gången roade jag mig med att räkna ut hur snabb man måste vara som kille i Göteborgsvarvet för att motsvara min tid. Håll i hatten!

Räknade ut att min placering bland tjejerna tillhörde de 1.2% högsta. Motsvarande placering i herrklassen tillhör Daniel Allard från Eskilstuna som sprang i mål på 1:22:02.

Väljer man att räkna som % av segertiden hamnar jag 35% över. För en kille skulle det motsvara en tid på 1:21:36.

Därför kan jag med gott samvete säga att jag vann över Coach F i Lidingöloppet 2010 trots att han slog mig med 34 sekunder…  Nuff said.

Premiär på utomhusträningen idag, i perfekt uteträningsväder.

Tyvärr var det jämna par så jag fick inte vara med och leka. Ni kan ju gissa hur plågsamt det är att TITTA PÅ när alla andra kravlar rundor i gräset, släpar omkring på varandra och imiterar grodor.

Jag vill också vara groda.

För er som sprang… bilderna ligger redan uppe på marathonfoto.com.  (och JA, det gör ont att persa…)

Tack för alla era fina kommentarer! Och roligt att läsa om era prestationer, med eller utan kjol.

Nu är det måndag och livet knatar vidare. Men jag fortsätter suga på min karamell. Försöker att njuta av den lite till innan jag vänder blad. Försöker få mer valuta för pengarna.

Och under tiden fortsätter jag hosta. Ett Göteborgsvarv gjorde inte precis underverk för rethostan men när den nu har fått lite mer kraft inbillar jag mig att den kanske lyckas få med sig eländet upp från lungorna.

Ha en underbar måndag alla! Och en ingefära-skål på det!

Jag skäms nästan för att skriva min tid. Det känns som ni tror att jag medvetet mörkat. Men helt ärligt, jag trodde verkligen jag skulle ta det lugnt.

Med tanke på Sydkustloppet häromveckan visste jag att 1.35 inte borde vara omöjligt i teorin, men med tanke på halsen hade jag lagt ribban på 1.45, lugnt och fint.

1.35 har jag velat ta sedan 2010 då den plötsliga värmen satte stopp för mina planer. Att det skulle ske i år, med min förkylning och brist på uppladdning, fanns dock inte ens i min fantasi. Men när benen liksom bara studsade iväg kunde jag omöjligen hålla fast vid 1.45-planen. Sån är jag…

Någonstans efter milen bytte jag strategi från lugnt och fint till pb, och sen körde jag för allt vad tygen höll.

1.33.48 blev det. Här kommer den långa versionen (för er som har mycket tid över på en söndag…):

Del 1. Äventyret innan start.

På väg ut från nummerlappsutdelningen hittar jag en hemlig toalett inne i byggnaden. En riktig toalett UTAN kö. Den är så hemlig att nästan ingen har upptäckt den.

Med 30 minuter till start beslutar jag mig för att skippa bajamajaköerna och uppsöka min hemliga toalett igen. Lätt i teorin, svårt i praktiken. Hamnar vilse bland allt folk och helt plötsligt är jag inne på mässan. Med folk som slänger påsar, flaskor och broschyrer efter mig. Men hallå!???! Jag ska springa, jag vill inte ha en massa grejer. Vill bara hitta en toa. Hittar varken toa eller UTGÅNG och känner paniken smyga sig på allteftersom tiden går…

Med 20 minuter till start inser jag det omöjliga i att ställa sig i en bajamajakö. Uppsöker skogen men det finns inga träd att gömma sig bakom. Övertygar mig själv om att ingen vet vem jag är och sätter mig. Nöden har som bekant ingen lag…

Del 2. Loppet.

Sats värmer upp till EUPHORIA och jag går igång fullständigt. Benen spritter. Det är förväntan i luften. En tjej petar mig på axeln och berömmer mitt klädval!

Missar startskottet men stapplar iväg när resten av högen börjar röra på sig. Efter 300 m fastnar en sten i skon och jag får leva med ett KLONK-ljud under resten av resan.

Första km i 4:21-fart och jag konstaterar att jag nog inte är så sjuk. Försöker ändå hålla tillbaka lite.

Springer förbi lite olika band som spelar längs vägen. Viss musik triggar mig, viss musik är döden för springfeelingen. Pärleporten och Enter Sandman gör susen för trötta ben. Jazz funkar ingenstans!

Vid 10 km ser jag att jag har möjlighet att gå under 1.35 och beslutar mig för att göra ett försök. Bära eller brista.  Fortsätter i bra fart till 15-16 km då blåsorna under mina fötter börjar göra sig påminda. Så länge vägen är plan och väl-asfalterad går det bra. Minsta lutning i sidled skär som knivar i mina fötter. Minsta kullersten eller spårvagnsräls är en plåga.

Tappar fart men vill inte ge mig. Biter ihop och tuggar på. Jag ska under 1.35.

Sista kilometern är den längsta i hela mitt liv. Tror aldrig den ska ta slut men lyckligtvis gör den det. Ställer mig framför en tjej med blomspruta och låter henne spruta ner mig fullständigt.

Så glad att det höll hela vägen.

Del 3. Äventyret efter målgång

Hinner precis över mållinjen då jag inser att jag lämnat telefon och plånbok till en kompis som jag inte vet var hon befinner sig. Jag vet var jag ska träffa henne klockan 18.30, men vad hjälper det när klockan är 15.15…

Har inga pengar till mat och ingen telefon att efterlysa henne med. Inser att jag kommer att svälta ihjäl den 12 maj 2012.

Då dyker räddningen upp. Träffar Anna och hennes syster Maria i vimlet. Anna har också persat och är på strålande humör. Dessutom i kjol. (Ni börjar fatta nu, kjol är själva knepet!). Maria är med som serviceinrättning och i hennes väska finns ALLT. Maria är bättre än Skalman himself. Jag får en MER och en tunnbrödrulle med skinka och senap. Den smakar ljuvligt! Dessutom får jag låna en jacka som räddar mig från att frysa ihjäl. Vore dumt att både frysa och svälta ihjäl på samma dag.

Ur väskan fiskar hon dessutom upp två plåster så jag kan plåstra om mina blåsor. Man vill ju inte halta efter målgång, det ligger ju lite prestige i att kunna gå normalt…

Världens största tack till Maria och Anna för att ni tog hand om mig!

Knatar vidare till väskutlämningen för det börjar bli kallt nu. Jag har nummer 4002 men där 4000-väskor ska ligga är det TOMT. Inte en väska. Frågar funktionärerna som säger att de haft lite strul och att den kan ligga var som helst. Men om jag väntar tills folk har hämtat sina väskor så ligger den väl kvar någonstans…

Upplyser honom om att jag kommer att frysa ihjäl och han erbjuder mig en gratis torr t-shirt. T-SHIRT??? Jag vill ha dunjacka. Han erbjuder mig TVÅ t-shirts och jag antar att det är bättre än inget. För säkerhetsskull tittar jag vid 40000-skylten och hittar väskan där. En nolla hit eller dit liksom…

Slutet gott allting gott.

Hela resesällskapet (utom fotografen/chauffören). Nästan alla persade!

Vad säger ni, kan man lita på norrmännen? Blir ju mycket roligare så!

Prognos från yr.no:

Bistrare prognos från smhi:

1. Börjar dagen med att skaka ut eventuella flugor från halsen.

2. Panik-åker till Malmö för allergitest. Tänk om det bara är allergi…  Utslag på gräs, men gräs finns ju inte nu…

3. Struntar i gängse kolhydratladdningstips och avnjuter en lunch på Raw Food House. Morotsdryck, Loveburger och äppelkaka med cashewgrädde. Vitaminförråden påfyllda.

Där är uppladdningen så här långt. Nu återstår ett mikrokort löppass för att piska liv i benen, som efter en vecka i träda känns mer som telefonstolpar än som ben. Lite stretch, massage och foamrolling på det så ska jag nog var startklar.

Inställd på ett lugnt lopp med beredskap att kliva av.

Vill ni se så jag sköter mig har jag startnummer 4002, och sms om mellantider kan ni beställa här.

Nu kör vi.