Det är dags att förnya skoparken. Mina Nike Elite 4+ börjar bli utnötta och behöver en efterträdare. Har kört samma beprövade skor de senaste tre bytena och därför inte behövt bekymra mig så mycket. Nu har eliten utgått och jag måste BYTA sort.

Mitt problem är jag inte litar på att all personal kan sitt jobb. Har stött på hur duktiga försäljare som helst, men även folk som har gett mig en “diagnos” som är totalt tvärtom mot vad alla andra sagt.  Personal som inte kunnat rekommendera en lämplig sko utan liksom överlåtit jobbet på mig. Så att jag måste dra ut informationen ur personen ifråga. Information som dessutom inte alltid låtit helt övertygande…

Därför är jag nervös när jag går till affären. Ska jag ha tur och få en kunnig säljare eller blir det pannkaka? Vågar man gå dit nu eller är det bara extraknäckande semesterpersonal som inte kan något? Ska man välja Löplabbet eller nyöppnade Runner’s store?

Hur stor är chansen att man kommer hem med en sån här godbit?

Ber man om knäppa utmaningar får man skylla sig själv. Det kan ju hända att man får ett tips som hoppar upp och biter en i näsan.

Sara tipsade om 8 st mil-intervaller och det kvalificerar sig ju helt klart som galet. Och jag är inte sen att hoppa på. Den 13 november smäller det, med en mil var tredje timme mellan 06.00 till 03.00.

Dottern chockade igår sina föräldrar när hon förklarade att hon ville ut och springa. Sånt händer inte varje dag…  3 vackra kilometer längs Umeälven i pappas tröja och mammas strumpor.

När dottern fått sitt gav jag och Fredrik oss i väg till Gammlia för att testa det beryktade SM-spåret. Kul att få springa lite  (mycket!) backar som omväxling. Känns som detta spår hade varit en optimal uppladdning inför Lidingö, synd bara att det ligger lite långt bort från Skåne…

Känns lite konstigt att inte ha något mål framför sig. Umeå-cyklingen har ju hägrat under en lång tid men nu är det över. Visst har jag planer i form av halvmaror, maror och Lidingölopp men inget så där wild and crazy. Något som tar lite längre tid, kräver lite mer. Så mina hjärnceller går varma. Känns som det lutar åt något löpningsäventyr, frågan är bara var, vad och hur?

Någon som har några vilda tips och ideér?

I fredag förmiddags nådde vi Umeå efter 145 mil på cykel. Trodde jag skulle vilja sälja cykeln och aldrig se den mer, men jag hade fel. Redan på fredag kväll konstaterade vi båda att vi skulle sakna våra heldagsetapper. Och att det hade varit easy peasy att ta sista biten upp till treriksröset. Bara 6 dagar till. 75 små mil. Så häftigt det hade varit.

Nu blir det inte så. Men en annan gång så…

Istället var det dags att väcka löparkroppen till liv. Kl 06.30 ringde klockan. I TRETTON grader och REGN. Aldrig har sängen framstått så oemotståndlig, men vi bet ihop. Trodde benen skulle vara tunga men de var tvärtom fjäderlätta. Efter 10 dagar i framåtlutad position, utan någon som helst rörelse i överkroppen, var det skönt att få sträcka ut.

Och efter 10 dagar där Fredrik fått rulla och vänta in mig var det skönt att det var han som fick be mig sakta ner…

Nu finns vårt äventyr dokumenterat både i Sydsvenskan och Skånskan. Jag älskar inledningen på Skånskans artikel:

En del ligger på stranden och vilar upp sig. Andra vidgar sina vyer genom att flyga till fjärran länder. Kävlingeborna Anna Nystedt och maken Fredrik ägnar sin semester till att cykla 150 mil till Umeå. 

Varför vara som alla andra liksom?

1998 sa jag att jag ville cykla från Skåne till Umeå. Det tog 12 år att få tummen ur, men nu är det äntligen gjort!

Dagens etapp var mest formalia, vi kände oss ju framme redan igår. Men rätt ska vara rätt, så det var bara att ta på sig cykelkläderna i morse. Även om det knappt kändes lönt att byta om för bara 45 km…

På 45 km hinner man knappt ens få ont i baken, och än mindre hitta på roliga sånger. Det är liksom bara upp på cykeln och sen framme. Hela tiden med en ivrig känsla i kroppen. För snart är det över, snart är målet uppnått.

Känslan i kroppen när vi rullar över bron in till Umeå är obetalbar, vi fixade det! Firar med lunch på Costas och TVÅ underbara och efterlängtade cappuccino (har ju några att ta igen…).

Vi har miljoner minnen från denna resa och förmodligen kommer en liten sammanfattning vad det lider. En sak är säker, vi kommer aldrig att glömma denna strapats! Vill passa på att tacka för alla era kommentarer och all er pepp, det har betytt massor.

Vill även tacka svärföräldrar för förstaklassig barnpassning och barntransport till Umeå. Och för att ni gav oss den behövliga sparken i baken… Tack också till mamsen och papsen för att ni tagit väl hand om våra sötnosar.

Nu är den sista Runekakan uppäten för den här gången. Nu återgår livet till det normala. Två vilodagar sen ska jag nog rasta löparskorna lite. Om jag kommer ihåg hur man gör…

I mål men ändå inte…

Mina föräldrar har sommarstuga i Norrbyn och idag anlände vi dit efter 19 mils cykling. Flaggan var hissad och vi fick blommor runt halsen när vi trampade in på uppfarten. En välkomst-kommitté som heter duga alltså. Därför känns det som vi är i mål, men så är det ju inte riktigt… I morgon väntar sista 5 milen till Umeå. Men först en liten resumé av dagen idag…

Kan tyckas att vi haft oförskämt tur med vädret hittills på vår tripp, men idag var det payback-time. Efter vårt lunchstopp i Övik öppnade sig himlen och jackorna åkte på för första gången sen start.

För att slippa trängas med långtradarna på E4-an valde vi mindre vägar även fast detta betydde grus. Efter alla grus-mil känner vi oss nästan som grusproffs. Kombinationen grus och ösregn var dock ny för dagen och för att uttrycka sig milt: det blev kladdigt!

Någonstans mitt i urskogen hamnar vi i jordens nerförsbacke. Den är tokbrant med lite rullgrus och gropar. Hänger på bromsarna för att behålla en någorlunda kontrollerad hastighet men cykeln rullar allt fortare. Trycker lite hårdare på bromsarna. Underarmarna skakar. Mjölksyran sträcker sig från handlederna ända upp till axlarna, och jag har ingen som helst kraft i händerna. Hastigheten ökar. Koncentrerar mig till max för att nypa till bromsen, vilket ger en oväntad tvärnit. Hjärtat i halsgropen. 50 meter till och sen nere. Puh, det  gick vägen. Firar med en chokladbit och trampar vidare.

Vi har ett annat driv idag. Dels lockar inte raklångsliggande inte lika mycket i blött gräs, dels vet vi att vi har barn, föräldrar och svärföräldrar som väntar på oss med god middag. Vi vill fram. Och fram kommer vi. Mottagandet är obetalbart.

I morgon trampar vi alltså de sista fem milen. Sen firar vi lite till med cappuccino på Costas i Umeå. För min dagliga cappuccino har varit grymt saknad de senaste 12 dagarna…

Ja vi har cyklat idag igen…

Idag bjöd Sverige på sin allra finaste natur. Berg, dalar och spegelblanka sjöar. Det är nästan så man blir religiös när man ser allt det vackra. Och mycket av det fick vi se bara för att vi råkade välja en (just det!) grusväg…

Fast “råkade” var fel ordval. Det var ett ytterst medvetet beslut. 12 km grusväg eller 80 km asfalt…  Vi chansade. Cyklade så sakta att vi nästan välte. Allt för att minimera punka-risken. Och det höll.

Mitt någonstans i obygden hittade vi ett Thailändskt tempel och en thairestaurang. Efter gårdagens två gånger skräpmat kändes det underbart med lite riktig föda.

Med undantag av de första stapplande milen innan jag vaknade höll vi ett ganska bra tempo idag. Ända tills bara någon kilometer återstod. Då kom vi till backen BACKEN, som ledde upp till hotellet. Jag skämtar inte när jag säger att hotellet ligger OVANFÖR en backhoppsbana. På bara någon kilometer klättrade vi 180 höjdmeter. Jag flåsade, stånkade och snoret rann. Till skillnad från resten av den här trippen, som nog mest klassas som söndagscykling, blev de avslutande kilometrarna värsta maxpulscyklingen. Med risk för att välta av bristande styrfart fanns ingen annan utväg än att snällt trampa vidare, fastän varenda kroppsdel skrek åt mig att sluta.

Shit holy banana. Nu väntar 1 dags vila i världsmetropolen Sollefteå innan vi tar de sista två etapperna. Kan inte fatta att vi är så nära nu.

Och för er som undrar hur det gick med slangarna: de höll, men med minsta möjliga marginal. Sedan cyklarna hamnat på vårt hotellrum har all luft på Fredriks framhjul sakta men säkert pyst ut… Tur att det finns slang i Sollefteå!

Vi var tidigt uppe på sadeln i morse då vi visste att etappen skulle bli lång. Ville inte missa middagen som serverades fram till kl 19.

Jag var ruskigt seg de första 3 milen. Huvudet vill mest sova och i benen fanns inga krafter. Hur jag än trampade kom jag ingen vart. Från att ha njutit av medvind och nerför igår var det nu dags för det motsatta – motvind och uppför. Omväxling förnöjer.

Efter tre mil piggnar jag till. Vi ligger efter varandra eftersom vägen är ordentligt trafikerad. Fredrik är fram och tar vinden, i nerförsbackarna får han trampa till mjölksyra för att jag inte ska rulla in i honom. Jag ligger bak och sjunger.

Första stopp i Järvsö. Medhavda smörgåsar från Scandic och ett paket jordgubbar. Naturen är underbar, men vi hamnar som vanligt vid en busshålllplats…  Och hur vi än letar ser vi inte Lill-Babs.

Nästa stopp sker på en camping i Hennan. Alldeles vid vattnet avnjuter vi en ganska okulinarisk hamburgare. Men gräsmattan uppväger allt, vi slänger oss raklånga och njuter en stund i solen.

Vi cyklar 35 km till innan det är dags för dagens stora happening: 100-mila-paus!

Glatt poserande resp “bakom kulisserna”

Strax därefter tar dagens äventyr sin början. Vi har ett val att göra. Ta en mindre men 17 km kortare väg till Hussborg, eller en större och längre…  Vi är slitna och fattar vårt i särklass sämsta beslut ever – vi genar!

Vägen blir till grus (oväntat!?!). Vi harvar oss fram över stenar och elände. Inser ganska snart att vi har TRETTIOÅTTA kilometer grus framför oss. Fäller ut hornen och fortsätter.

Fredrik är modigare än jag i nerförsbackarna. Han rejsar. Jag bromsar och ber för mitt liv. Någonstans i en väl vald nerförsbacke får han sin första punka. Det innebär jobb för honom och en extra bensträckare för mig. Helt ok… Om det inte vore för att det skulle komma FYRA punkteringar till. Totalt två bak och tre fram. Alla på Fredriks däck. Kanske inte så dumt att fega i nerförsbackarna ändå…

Fredrik är arg. Skriker. Hade han varit tjej så hade han gråtit också. Nu säger han bara att han vill gråta. Jag förvånar mig själv med att vara lugnet själv. Blir inte irriterad en enda gång, trots att situationen börjar bli rätt påfrestande. Vi har varit ute i nära 11 timmar, restaurangen har stängt och vi befinner oss i INGENSTANS.

På något vis känns det ganska ironiskt med texten på våra tröjor…

Alla våra slangar är slut. Fredriks däck är sargade. Vi vet inte om vi lyckas komma iväg som planerat i morgon eller om vi först måste ragga slang i Ånge, 17 km härifrån. Livet är spännande nästan jämt…

Dagens total: 177 km med väldigt många stopp…